I går vid 14-tiden kom domslutet från Jönköpings tingsrätt. 21-åringen som för två veckor sedan stod inför rätta för misshandeln av vår yngsta son, under den där hemska studentnatten i juni, i år, befanns skyldig. Och han dömdes till åtta månaders fängelse samt till att betala skadestånd för sitt tilltag.
Det var med kluvna känslor vi mottog domen digitalt. För så välfungerande är våra tingsrätter att man inte behöver stå på rättens trappa när tiden är inne för offentliggörandet….Nänä..man ringer bara till tingsrätten, uppger ärrendenummer, och vips har man handlingarna i sin inkorg.
Det gick en rysning genom kroppen när jag läste förstasidan på datorskärmen med domslutet, det under tiden som skrivaren skrev ut de övriga elva sidorna.
8 månaders fängelse!!! Skadeståndsskyldig med 27 594 kr, plus ränta…..samt möjlighet till att framställa ytterligare skadeståndskrav avseende lyte och men.
Det hade jag ärligt inte väntat mig…..Jag hade i och för sig varit livrädd att tingsrätten skulle friat den åtalade ynglingen, och därmed inte gett vår son bekräftelsen av att det har begåtts en allvarlig kränkning mot hans person. Eller för all del, en kränkning mot hela hans familj som sattes ur spel en längre tid.
Jag var liksom luttrad i att det oftast hörs röster om att i misshandelsmål blir det låga straff, och med det har alltför tydliga signaler angett – det är rätt ok och ”billigt” att sabotera andra människors liv.
Bra dom! Men ganska hård, sa sonens advokat.
Domaren har i och för sig ett rykte om sig att ha ganska hårda ”nypor”, fick vi oss veta under rättegången….
Om det kan jag bara säga….Det borde fler domare anamma, just utifrån de erfarenheter andra föräldrar gjort. Bistra erfarenheter av att söner eller döttrar utsatts för oprovocerat våld och därefter inte fått samma upprättelse som vi nu fick.
Men visst! På senare tid har jag också hört alltfler liknande domslut där straffet blivit riktigt kännbart….Och inte bara det!….Vi har även tagit del av aktuella fall där den åtalade överklagat sin dom och fått påbackning med det dubbla.
Kan det vara så att våra domstolar börja tröttna på de där små, självutnämnda ”kungarna”, de som tar sig rätten att härska på gator och torg med hemsnickrade lagar och spelregler? Spelregler och lagar som oftast utsätter omgivningen för våld och övergrepp? Och kan man därför ha börjat markera allt tydligare med hårdare straff för att få stopp på en orimlig situation?
Nåja, oavsett vilket….Nu är vår våldsverkare dömd, om det blir ett överklagande eller inte, kan han i alla fall inte frikännas från sitt brott.
Det var för lite, utropade min mamma, när jag ringde under sena eftermiddagen igår och berättade resultatet. Minst 18 månader skulle han haft, fortsatte hon med harm i rösten….Minst arton månader…Särskilt med tanke om hur T haft det och hur du nu mår….
Jo, kanske det, svarade jag utifrån att jag numera faktiskt är ganska slutkörd, och inte riktigt orkar engagera mig. Eller om vi ska vara sanningsenliga…..Deercaten har under de senaste veckorna tillåtit egna reaktioner komma i dagen…Allt sånt man bara inte kan ge uttryck för när det brinner många eldar i ens liv…Men mer om det en annan dag…
Och jag hävdar än en gång…Det finns bara förlorare i den här saken, oavsett straffsats eller annat……
Men min kunskap omkring misshandelsdomar säger mig ändå att, tjaa…i sammanhanget var det nog ett ganska kännbart straff. En stentydlig markering.
Äldsta sonen var betydligt mera rättvisekrävande….
Det är ett alltför lågt straff med tanke på allt skit han ställde till med för vår familj….Åt helvete för lågt straff!!!…..Men det han fick, kan han ha, den… ð!+&¤#(censur)….
Jo, jag kan förstå hans harm, han frustration som vi andra delar med honom, och att just den här saken under en tid fick negativa konsekvenser för vår familj. Och att det blev en tid långt värre än mycket annat vi tagit oss genom….Jag kan också utan vidare känna in hur det var när vi, med skräckslagna hjärtan, förstod att yngstingen låg utslagen med allvarliga hjärnskador och vi då inte visste vilka konsekvenser misshandeln skulle få…Jag kan utan vidare minnas dagarna av vånda och sorg…Stora sonens och övriga familjens skräckdygn……Jag kan utan tvekan se och känna in att hans känslominnen är lika tydliga som mina egna…..
Jag kan verkligen också förstå hans frustration över att han brorsas liv var hotfullt nära att avslutas den där junihelgen och att det har stått och stampat sedan dess. Eller att det har varit en jobbig tid att följa hans fysiska återhämtande. Liksom att många saker har fått läggas åt sidan i väntan på tillfrisknandet. Än har hans liv inte riktigt återställts. Men det finns hopp…..och vi har också fått klart för oss en hel del andra positiva saker under den här tiden….Det att vi håller ihop när livet bara är för jävligt…
Men jag förstår så klart vad han menar. Psykologiskt sett har händelsen satt spår i oss alla….Jag som mamma har ställt de inre reaktionerna på undantag för att just vara mamma fullt ut….Så är nu en mammas lott….Allt annat blir liksom sekundärt i livet om man har ett barn (en familj) som lider…. Enkla ting har gällt, såsom värme, trygghet och vila….Enkla ting som att fixa vår vardag med mat, städning, lära yngsta sonen att komma ihåg saker igen, eller andra åtaganden, stötta i läkningsprocessen och finnas till för alla frågor, ångestattacker, fixa kontakter med advokat, terapeuter osv..Allt sådant var bara nog i sig…
Alla dessa ting har lett fram till att den mesta energi har gått åt till rehabiltering på alla fronter. Och att livet därute, med jobb och annat, har stått på ”standbyeknappen” i snart ett halvt år. Deercaten tvingades bli en Duracellkanin ett tag….tills batterierna tog slut för några veckor sedan…
Så utifrån allt det, kan man ju undra hur rimligt vi ska bestraffa dem som tar sig rätten att ställa till med kaos i andra människors liv?
Frågan blir, och lite osökt så här i juletid, om samhället ska utdela hårt, mjukt, eller mitt emellan paket till de som skyldiga, till dem som berövar stora delar av andra människors vanliga liv….?
Jag vet faktiskt inte alls…? Jag gör faktiskt inte det….!
*rådvild och svarslös är*
©Deercat
STORT PS!!!!!! Läs även sonens mysiga baldam och klasskamrats blogg om lättnaden nu när det äntligen är klart…
http://suspendedfromclass.blogg.se/
Deercats Bravader 