Kattliv med hjärtat i halsgropen…

Häromdagen försvann min ena katt, Lexus.

Ordningen i husets kattliv är ganska inrutat. Alla tre katter får mat i samband med att jag gör mitt morgonkaffe. Därefter släpper jag ut dem. Lite beroende på arbetstider kan det vara som så att de släpps in igen innan jag går till jobbet. Men…ingen av dem är ute om nätterna. Och har faktiskt aldrig varit det. De kommer alltid in vid matdags sisådär runt 19-tiden. Jobbar jag sent blir det ingen utegång på sena kvällskvisten.

Så det var med oro i magen när just Lexus inte dök upp häromkvällen. Det brukar räcka med att jag knäpper med låset på altandörren så kommer han som ett skott. Denna kväll knäpptes det ovanligt mycket på det där låset.

Dessutom var undertecknad ute ett flertal gånger och sa kssskisskssss…..Inte ett livstecken.

De andra två kattherrarna hade redan intagit sina favoritplatser, gjort kvällstoaletten och däckat för natten.

Sista gången den kvällen som jag knäppte med låset på altandörren var klockan närmare midnatt och jag gäspade så käkarna nästan gick ur led.

Insåg då också att, nääää, nu får han sova på altanen som förvisso är hyfsat ombonad, men just denna kväll var det faktiskt rätt kallt ute.

Redan vid 5-tiden vaknade jag igen. Gick upp bara för att kolla om han möjligen kunde kommit hemtassande och låg och sov i uteplatsens favoritstol.

Men nej då…Inte ett spår av katten. Nu fick de där hemska ”kattastroftankarna” fäste.

Är han inlåst någonstans? Är han påkörd och ligger och lider någonstans? Har han dött knallfall på sina strövtåg?

Och bilderna som dök upp i hjärnan var brutala. Alltså denna oro som våra fyrbenta kan ställa till med, det går liksom inte att företa sig något vettigt under tiden man grubblar. Tankarna flyger hela tiden tillbaka till samma ämne – VAR F… ÄR KATTEN? Har jag verkligen kollat garaget? Uthuset? Bakom uthuset? Tvättstugan? (vilket jag så klart gjort upprepade gånger

Även nästa kväll upprepades samma procedur. De två andra kom till en viss ro med sina kvällsrutiner. Förutom när jag liksom sprang fram och tillbaka för att knäppa med låset på altandörren och rycka i handtaget. Ett ljud som normalt får alla tre att flyga in när det är dags för kvällsmat.

Jag gick också en runda i kvarteret för att se om det gick att hitta en nål i en höstack. Men icke någon katt där inte.

Till slut efterlyste jag honom med bild på en lokal facebooksida. Någon hade sett honom nästan samtidigt som jag själv sett honom sista gången innan han försvann helt. Någon annan tyckte sig ha sett honom på en liten gata en bit bort från vårt kvarter.

Jag startade upp bilen och for dit i skumrasket. Lite tyst stod jag där och sa kissssksss, för att inte väcka allt för stor uppmärksamhet i villakvarteret på väg in i nattens tystnad. Men även där fick jag till slut ge upp.

Ganska nedtryckt och ledsen gick jag till sängs den kvällen. De bilder jag haft dagen innan om vad som möjligen kunde hänt Lexus  var nu sotsvarta. I mina tankar var det bara att avvakta tills någon kontaktade mig, efter att de hittat min döda katt, och läst mitt telefonnummer i hans halsband.

Det blev om än ännu svårare att somna denna kväll än den föregående.

Och det blev om möjligt ännu mindre nattsömn denna natt.

Men samma morgonrutin kom. Upp vid femtiden. Med hjärtat i halsgropen, direkt mot altandörren, (jajamen, innan morgonkaffet), knäppte med låset för 1 079:ende gången…

OCH SÅ KOMMER han rusande…. in i huset som ett skott…Bara efter ett par minuter…

Jädrans kattslyngel, grrrr….

Nä, så sa jag inte….utan blev bara såååå grymt glad, slet honom upp i famnen och borrade näsan i hans mjuka päls…och lät tårarna blöta hans panna..

Tack och lov. Inte en enda av mina mörkaste orosbilder stämde. Allt var helt, nåja, förutom ett tjugotal fästingar som sanerades från pälsen lite senare under dagen. Då, efter han fått äta sig ordentligt mätt och sovit ut. Och jag hade andats ut ordentligt och fått i mig en välbehövlig kopp kaffe.

Gud vet vilka äventyr han utsatt sig för. Men efter det har Lexus hållit sig hemma eller för all del tagit en och annan promenad i trädgården, men hela tiden inom synhåll..

Jag tror faktiskt han gick lite vilse den där första natten, då när jag trodde han var på rymmen. Kanske följde han något spännande, ungefär som när en annan letar svamp och tappar orienteringen i skogen.

*Andats ut och njuter kattlivet igen gör*

Deercat©

Etiketter: Kattliv, onödig oro, sömnlös