Archive for the ‘Deercat filosoferar’ Category

Ett dödsbud som befriar…

3 december, 2017

Det där med disciplin och struktur är ju inte helt enkelt.

Livet själv vill ju inte rutas in hur som helst och kräver ibland att man riktar uppmärksamheten inåt, utåt på annat än det man föresatt sig…

Så blev det nu också.

Det kom ett par veckor med intensiva processer.

20171203 by Deercat blogg

Jag publicerade ju som bekant ett upprop förra onsdagen från #deadline. Alltså uppropet som finns här.

Det kom sig av att jag blev tillagd till en hemlig grupp av kvinnliga journalister på fb som hakat på #metoorörelsen. En grupp som växte i rekordfart. Uppropet debatterades, friserades osv. Sedan skulle det släppas offentligt klockan 21.00 förra onsdagen, och jag ville verkligen vara en del av uppropet och skrev naturligtvis under. Efter det var det också min mening att mer privat kommentera varför jag tycker det var/är ett viktigt upprop, varför det nu skrivs historia, med mera. Men mitt i skrivprocessen kring uppropet hände det något som tvingade mig att stanna upp.

Jag fick ett dödsbud. Ett dödsbud jag fantiserat om många gånger, hur jag skulle bemöta det den dag det kom? Man är aldrig förberedd oavsett hur ofta man tänkt genom saken.

Förra lördagen ringde en sjuksköterska och berättade att min pappa hade dött.

Jag visste ärligt inte hur jag skulle tackla informationen. Jag antar ju att de flesta som får den här typen av dödsbud blir förkrossade och otroligt ledsna.

Men det ena är att jag inte haft kontakt med min pappa på många år, om jag bortser från de elaka mailen jag fått, och de knäppa kommentarerna via Messenger och här på bloggen. Allt det har så klart raderats lika snabbt som det hamnat i inboxen.

Jag sa som det var till sjuksköterskan. Jag har ingen relation till honom, den har inte funnits på många, många år. Den är avslutad. Den sorg som funnits en gång i tiden tog jag itu med för länge sedan. Då var det en sorg efter en ickepappa. Det var under den tid som jag blev verklig med min verklighet och de smärtsamma och ledsamma insikterna drabbade då om vilken dysfunktionell familj jag växt upp i.

Så min frustration över hans död handlade mer om vad som förväntades av mig i samband med beskedet? Hur skulle jag tackla det? Behövde jag tackla det på något särskilt sätt?

Han som ställt till med så mycket elände så länge han levde. Som i massor av år använt hot, hot om våld och våld som verktyg för att hålla en familj i schack och som jag brutit med av ren och skär självbevarelsedrift. En person som splittrat och söndrat, härskat och manipulerat sin omgivning, och varit en regelrätt rättshaverist som jag absolut inte ville förknippas med hade dött.

Jag kände ju mest lättnad. Jag undrade – får man yttra sig så utan att verka kallsinnig?

20171202 by Deercat blogg

Jag lovade informera berörda. Hjälpte först sjuksköterskan att få fatt i telefonnummer som behövdes för att få meddela fler som behövde underrättas. Meddelade sen mina absolut närmaste, vilka var mina söner och en halvsyster till min far.

I övrigt, lät jag sen saken bero och insåg med min fasters hjälp att jag kände en typ av sorg, en sorg som inte var relevant till dödsbudet.

Sorgen handlade dels om okunskap i hur man uppför sig i sammanhang där man absolut inte är intresserad av att gå på en persons begravning.  Att jag verkligen inte ville tvingas stå vid någons grav och inte ha något som helst gott att säga. För så var det för mig. Ingen sorg, ingen bitterhet, bara inget gott att säga.

Jag visste dels inte heller hur, eller om jag skulle berätta något för min övriga omgivning, att han dött, att detta väckte frustration, liksom många jobbiga minnesbilder. Dessutom revs gamla sorgliga händelser upp.

En del vet mycket väl, och andra vet inte vilka skor jag gått i när det gäller relationen till min ursprungsfamilj. Jag har generellt sett inte heller behövt eller velat ge den sorgliga bakgrunden utrymme, om man inte ställt direkta frågor till mig förstås. Risken fanns nu att bekanta skulle beklaga en sorg jag inte ägde. Jag valde att vara tyst och enbart närmaste kollegorna fick veta varför jag kanske var disträ och inte helt närvarande i några dagar.

Med några dagars distans kom ändå svaren som landade i hjärtat om hur jag ville tackla det hela.

NEJ, någon begravning blir inte aktuell för min del. Jag tänker inte hyckla. Det finns som sagt inget hat, eller bitterhet i beslutet. Bara ett konstaterande. För mig är begravningar en fin gest om man haft någon typ av normalitet till den person som gått bort. En begravning har också ett fint symboliskt värde för mig, om än alltid lika sorgligt om det funnit en relation på gott och ont. Det är för mig, trots allt, ett sätt att säga ett sista farväl, vila i frid. Ett värdigt avslut.

Mitt avslut till min pappa är gjort för länge sedan.

Jag visste också, om någon skulle beklaga sorgen, vilket ju är snällt och normalt att man gör, så skulle jag ju inte beklaga hans död. De som känner mig väl vet också, ett beslut finns – det ska inte läggas mer värdefull tid på den som jag ansett varit den värsta flodhästen i mitt liv.

Men…Det blev trots allt bra diskussioner med de mina om hur de/vi ville förhålla oss.

OM det finns en sorg hos någon av dem, så är det kanske just sorgen över en ickerelation till en familjemedlem och en frustration omkring hur man tacklar de konventionella kraven som man eventuellt känner.

Slutligen landade vi i att var och en fattar sitt eget beslut utifrån sin egen privata uppfattning. Var och en får respekt för sitt beslut och ingen kommer att ha några synpunkter omkring det.

Sorgen, den irrelevanta, den behövde i mitt fall ändå tittas närmare på.

Jag letade i mitt minne efter någonting att hänga upp den på.

Till slut fann jag en del av orsakerna. Det var sorgen över alla år där vi delat en tysthetskultur kring en ond människa som så ofta ställde till ett helvete för oss. Som enbart visade en god sida OM han ville uppnå någonting för egen räkning. Alltså, om det gjordes något som eventuellt kunde uppfattas som gott, fanns det en beräkning bakom, det kunde man vara  säker på. Framför allt, sorgen kring mig själv, kring lilla flickan, stora flickan och till slut kvinnan, som i alla dessa år levt med hotfullhet och krav om att hålla tyst om tokerierna som hänt eller hände inom familjen, annars var man osolidarisk, enligt min pappa.  Han tålde inte någon form av det han uppfattade som kritik eller som inte var helt i linje med hans skruvade verklighetsuppfattning.

Fan också, säger jag idag, med ålderns klokhet. Varför skydda en människa som gjorde så mycket ont. Vi visste det alla som var runt honom, han var ju inte klok någonstans.

I den där irrelevanta sorgen fanns också en del av den ofrihet som jag känt i relation till min far och vad den inneburit.  En ofrihet som brändes fast redan i mycket unga år och som präglat alltför mycket i mitt liv. En ofrihet som jag har kämpat hårt för att släppa.

Genom åren, när jag försökt berätta för en del, har de ju ibland trott att det bara har handlat om lite groll och missförstånd och att vi haft lite svårt att komma överens. Jag lovar, så enkelt var det inte. Här finns så många fula och onda ingredienser i historien att en bok med lätthet kunde skrivas i ämnet. Det har jag ingen lust med i nuläget.

Den flodhäst min pappa var i mitt liv har nu gått någon annanstans. Det går äntligen att andas fritt, inga fler elakheter kan komma från honom. Om han inte tänker spöka förstås. Men jag tror inte på spöken, tack och lov.

Och om det är som så att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra, ett uttryck som Madeleine Albright, USAs första kvinnliga utrikesminister, myntade.

Tja då hoppas jag också det finns en särskild plats i helvetet för personer som gått runt på denna jord och ställt till med så mycket ondska, oreda och splittring. Och att denna person, min far alltså, känner sig mer hemma där än här.

*Känner sig äntligen befriad gör*

Deercat©

Annonser