Sköt dig själv och skit i andra….

Det har ju gått några veckor sedan jag skrev senaste inlägget. Det har lite speciella skäl som jag tänker ta upp idag…

För så här är det kära läsare…Mitt liv har gått in i ett eftersträvansvärt läge.

För några veckor sedan pratade jag med en god vän i telefon. Vi pratade länge, vilket vi ofta gör när vi hörs. Egentligen borde jag ha kommit i säng den kvällen – jag skulle upp tidigt dagen efter. Men samtalet var så intressant så det gick inte att avrunda hur som helst.

En del av pratstunden handlade om tiden efter min fars död och hur det påverkat mig..

Jag kunde inte förklara tillvaron på annat sätt än att jag kände ett behagligt lugn, i synnerhet nu när vi fått ordning på sakerna kring dödsboet. Men också för att tiden efter hans död  fått mig att fundera, och än en gång omvärdera saker kring tragiken i hans besynnerliga liv. Och nu…med än mer distans, kunde jag se hela hans liv som ett enda stort krig, från hans barndom tills hans död.  För det mesta var det små krig, större krig igen och sen letandes efter nya strider. Var det inte med de närmaste så var det olika myndigheter eller andra som bombarderades med hans granater.

Hur som helst, det där samtalet med vännen var avslappnat och vi konstaterade att tidens tand liksom skavt av mina reaktioner och jag fann livet riktigt avstressat från allt möjligt. Kanske fanns det också fler orsaker till det, som att man liksom blir klokare med åren. Det fanns ingen bitterhet, ingen ledsenhet, ingen sorg längre över att växt upp i det ”tredje världskriget” mellan de två människor som var i ständig konflikt med varandra och utomstående. Jag kunde absolut se att striderna inte bara var ena partens verk. De två människorna som var mina föräldrar, och som jag är djupt tacksam över att de faktiskt gav mig livet, var som klippt och skurna för varandra och för att kriga…

Det var liksom bara det,  en gång i tiden stod det två barn mitt i krigszonen, en zon där man aldrig visste när nästa bomb skulle brisera. Som bekant, ett barn kan ha en tendens att tro att de har till uppgift att göra de där krigsbarnen lugna och glada igen. Eller för all del, man liksom strävar efter någon jädrans typ av stillhet, trygghet, lugn, harmoni eller what-ever, bara det inte krigas hela tiden. Och som barn i en krigszon lär man sig att lyssna noga, känna in när nästa krig tornar upp sig. Barnet är också oftast i full stridsberedskap och utvecklar en sjuhelvetes förmåga att vara lösningsfokuserad. INTE speciellt vilsamt men en väl fungerande strategi för att överleva och som tas med ut i vuxenlivet.

Nåväl. Tillbaka till samtalet som i slutet gav mig ordet för tiden som är nu.

– Det låter som om det blivit ganska vilsamt hos dig nu, sa väninnan.

– Ja, sa jag med eftertanke. Ordet vilsamt hade redan kastat sig in i hjärtat och landat med en god känsla i kroppen.

Och i mångt och mycket av det som pågår i livet för tillfället så vill ordet vilsamt ha sin plats.

– Är det här vilsamt? Näää…! Skippa engagemanget!

– Är det här vilsamt? Jaaa, behåll det!

Att då också backa från saker som tidigare varit såååå viktiga blir sannerligen rätt vilsamt. Rustningen har liksom fallit, nu när den definitivt inte behövs längre.

Och vad nu det viktiga bestod i tidigare, kan säkerligen för mig vara annat än det är för andra.

Omvärderat har jag gjort i alla fall. Och det blir rätt många saker som slängs överbord på min fortsatta båtfärd genom livet.

Det är exempelvis inte viktigt längre att engagera sig i allt möjligt. Jag tycker ju något så klart, behöver nödvändigtvis inte säga vad jag tänker och tycker.

Det har också varit riktigt rofyllt att säga nej till saker jag tidigare trott jag borde säga ja till. Lika vilsamt har det varit att påbörja utrensning i skåp, garderober, bokhyllor med böcker jag ändå aldrig kommer att läsa eller har trott mig om att jag borde läsa. Skicka kläder och prylar till insamlingar och second hand,  rensa väck sådant som håller mig kvar i en taskig känsla av stress.  En process som pågår alltså.

Mitt skrivbord är rent numera och inbjuder till att vilja skriva en stund. Vilket är rätt vilsamt för det mesta, bara det att det är så många tankar som brottas om företräde. Där har jag inte lyckats få till samma vilsamhet ännu men jag mobiliserar strategier så det kan bli lite mer rofyllt i leden av tankar och idéer.. Framför allt, mest behagligt har det varit att inte ställa så stora krav på mig själv längre om att vara si eller så, göra si eller så.

På det hela taget så har detta vilsamma läge inneburit att jag kan sköta mig själv och skita i andra.

Men jag inser också – det sistnämnda kan misstolkas så jag väljer en liten förklaring.

Med att skita i andra menar jag inte att jag slutat bry mig om andras väl och ve. Jag bryr mig mycket om både världen, folk som har det tufft osv…Jag lyssnar fortfarande gärna och engagerar mig. Men inte in absurdum och om det inte känns bekvämt. Det som sker det sker, men det vilar inte på mina axlar att rätta till det som inte blir som det ska..DET är faktiskt rätt rofyllt med mitt nyfunna förhållningssätt.

Jag bryr mig självklart om min familj, vänner jag uppskattar, mitt hem, mina fyrfota, mitt arbete och att göra det som känns gott, och särskilt i den takt jag föredrar. Bråttomvärlden har fått en sengångare med detta – för jag vägrar att rusa på bara…Därav att bloggen in emellan får vila till förmån för annat som behövs för bättre vilsamhet i livet. Ett tillstånd jag behöver erövra långt mycket mer än jag tidigare förstått.

Nu när våren och försommaren stigit in på arenan med stora älgakliv så ser jag mig omkring med nyputsade glasögon och inför det som tidigare kändes så viktigt, frågar mig – vilsamt eller inte? Näää, jag tänker inte ta på mig mer än vad som är vilsamt, som exempel kan nämnas blommor och blader. Jag väljer nog hellre utesoffan med anteckningsboken eller senaste låneboken från biblioteket. Men visst, några tomatplantor lär det bli, och lite i balkonglådorna blir det också. DET är ju faktiskt rätt avstressande att se på sommarens växtkraft från ett soffläge.

Det mina vänner – det är alltså ett behagligt läge för mig just nu. Vilsamt är egentligen bara förnamnet.

*strävar numera efter det som är vilsamt gör*

Deercat©

Etiketter: bry sig, ifrågasätta, livsstädning, omvärdera, rofyllt, sköta sig själv, skita i andra, växtkraft, vilsamt