Rättegången över – dags att gå vidare

Förra torsdagen var det dags för rättegång. Det var liksom dagen ”R” som i rättvisa…Tiden var inne för en sorts samhällelig dom över misshandeln av vår son under studentnatten. En misshandel som inledningsvis gav honom livshotande skador. Det blev en hel förmiddag i en överfull tingsrätt där många nära och kära mötte upp samt en skolklass från vår stad som fick möjlighet att se hur en tingsrättsförhandling gick till samt att de fick bevaka ett aktuellt och omtalat misshandelsmål.

Vi har funderat en hel del omkring hur det skulle bli att nu få möta ynglingen, den åtalade alltså, face to face…Framför allt har sonen med flickvän haft en hel del frågor omkring hur det kan gå till i en rättssal….Och eftersom undertecknad en gång i tiden nött bänkarna i sammanhanget å yrkets vägnar, och journalistiskt bevakat rättegångar, var det givet att de vände sig till mig med sina frågor….Och ärligt….varje gång växte klumpen i halsen sig aningen större….…

För det var ju liksom den där lilla detaljen att tänka på….Att det är så mycket mera annorlunda att jaga tidningsnyheter kontra att själv vara delaktig i en smärtsam upplevelse och medföljande process. För var gång vi berörde ämnet ”kommande rättegång” var det med en viss bävan hos oss alla…Vi visste att den hemska juninatten snart skulle rullas upp i en repris ingen av oss var så värst intresserade av…

Eller rättare sagt…intresset låg i alla fall mest på nivån att vi bestämt oss för att efter dagen ”R” skulle det vara Slut, finito och over…Slut på den här tiden av våra liv…OCH att det var dags att gå vidare….Dags för att med beslutsamhet få livet på rätt köl igen…Vi var också helt överens om vi gav det som hänt fler tårar, vånda, oro, eller annat som följer i en kris, skulle vara att ge onskan mer plats än vi hade lust med. Det finns trots allt mycket annat att ägna sig åt…

Jag var trots det nyfiken på att få se den åtalade ynglingen i verkligheten. Fram tills rättegångsdatumet hade jag inte en susning om hans utseende eller sätt att agera, prata osv…Jag ville liksom känna in hur han kunde tänkas fungera. Han som öga mot öga, den där hemska natten, sagt till sonen att han kunde se till att hans student blev förstörd. Vilket han bevisligen lyckades ganska bra med. Jag ville kanske också möta samma yngling som för några veckor sedan hade fräckheten att försöka påverka sonens flickvän och huvudvittne i den blivande rättegången. Det var när hon var ute med vänner på krogen, och i sin okunnighet om vem det var som skötte rättsprocessen ville han förmå henne att påverka sonen så han skulle dar tillbaka sin anmälan….

Det saknades tyvärr ett lyssnande vittne för att vi också hade kunnat driva ett mål med beteckningen ”övergrepp i rättsak”, något som bedöms ännu hårdare än misshandelsmål…

Kanske var det också som så, att jag på något sätt önskade mig att få se minsta lilla gnutta ångerfullhet hos den åtalade. Jag visste genom förundersökningen att han förnekade alla anklagelser….och fråntog sig sitt ansvar till misshandelns konsekvenser. Enligt polisrapporten hade han inte ens varit på plats. Nänä, han låg hemma i sin säng och sov förstår ni……och på frågan om han hade några tankar om varför flera vittnen, som aldrig träffat eller sett honom före denna natt, kunde peka ut honom som gärningsman, sa han sig inte förstå varför.

Under tiden fram till rättegångsdagen har jag frågat mig många gånger…. går det att skippa någon sorts rättvisa i den här typen av mål? Vad i hela friden ska man döma en aggressiv tjugoåring till för straff…En yngling som med lite för snabba knutna nävar och sparkvilliga ben, per automatik, och efter eget huvud, tycker det är ok att åsamka folk han retar upp sig på, livshotande skador….

Fängelse? Njaaa,,,knappast! Skulle det göra honom till en bättre människa? Straffarbete då? Eller ska han gottgöra på annat sätt?

Jag har inga bra svar alls på mina frågor. Ännu svårare är frågan att besvara efter att ha betraktat hans sätt och ageranden under hela rättegången. Det var här respektlöshet, likgiltighet inför rättsväsendet och samhällets regler blev mer än väl synliga….Det var också här lögnerna serverades utan att blinka…inte bara av den åtalade, utan även av hans inkallade vittnen. De som skulle ge honom alibi för juninatten….Alibi som på ett nästan tragiskt sätt mer påminde om ett gäng som kom med flera olika pussel, alla med olika motiv och antal bitar, och som nu skulle bli till ett…

Nåja…att åklagaren var på det klara med lögnerna gick inte att ta miste på….Hon sa det rent ut…Och hon ifrågasatte det mesta av det som också först sagts i polisförhören men som nu förvrängdes och ändrades stup i ett…Det är ju så med lögner…De är liksom svåra att komma ihåg…En sanning är en sanning och man behöver inte anstränga sig så värst mycket för att komma ihåg den…

Vilket också blev den springande punkten för den åtalade och hans vittnen….de var liksom aldrig riktigt överens om hur kvällen varit….

Herregud sa äldsta sonen när vi lämnade rättegången…vilka kompisar till att vittna…som att skjuta sin vän i foten ju…

Nåja….det beklagar inte en mamma som ändå på något sätt vill att yngsta sonen i alla fall ska få den lilla upprättelsen – att hans story och lidande ska få en sort bekräftelse…

Av de vittnesförhör som åklagaren gjorde av främst hans flickvän och ynglingen som tillkallade ambulansen finns bara en sak att säga….Samstämmighet på alla punkter….och då ska man veta att de har aldrig setts för eller senare….

Vad jag däremot beklagar är att det inte finns några bra svar på varför det för vissa är helt ok med våld och fullständig brist på moral och medkännande….Jag beklagar också att vi inte kan hitta bra lösningar på det oprovocerade våldet som drabbar blint….

Nu återstår att se vilken dom som tingsrätten i Jönköping kommer fram till….Den 11 december vet vi svaret…..

Vår familj hade redan dagen efter rättegången och några timmars eftersnack vid kaffebordet pratat genom om våra upplevelser från dagen….Med det hade vi lovat varandra att gå vidare…Det onda ska som sagt aldrig få mera plats än nödvändigt…Och som jag också sagt tidigare…Det är min starka, modiga och kärleksfulla students ord som får bli vår guide i det hela….Att kärleken måste vara starkare än hatet…Det goda ska segra över det onda….Så är det bara….och kan han titta på killen som åsamkade honom lidande och smärta med blida ögon så ska vi också göra detsamma….

*På väg framåt mot en fridfull jul är*

©Deercat 

Vi tänder ljus och väntar in en fridfull jul