Förälskad igen…

Deercat lapar C och D-vtaimin så det stänker om det….Det är länge sedan en sommar börjat så bra. Det var också länge sedan som alla sinnen njöt så intensivt.

Solstolen är i särklass den mest besökta möbeln för tillfället. En solstol som placerats intill ett cafébord och några andra stolar och därefter omringats av blomsterprakt som får en att tappa andan. Där åtnjuts morgonkaffet, och där vaknar cellerna också till liv under tiden som solen och dagen förenas till ytterligare en sällsynt vacker sommardag.

Under de där förmiddagstimmarna tänks det en del….Alltså på saker som sker runt mig, i mig. Väsentligheter blandas friskt med oväsentligheter.

Här landar också Deercat alltmer i takt med att huden förvandlas från albylvit till chockladmoussefärgad.  Och både hjärta och hjärna signalerar tacksamt för den hjälp de får att omvandla solstrålarna till nyttigheter i kroppen.

Här njuts  det också av allt det vackra som numera finns i livet…och det njuts framför allt av semester på hemmaplan.

Under dagens morgontimmar fastnade jag i ett intressant tema.

Vad är det som gör att folk ibland ratar sin egen hembygd? Alltför ofta får man också höra sådant som är nedsättande och förringande från de människor som bor i samma region eller bygd som jag själv.

Tankarna uppkom som en följd av veckan som gått och att jag i lördags vinkade adjöken till några goa vänner som varit på besök under en veckas tid. De hade inte tidigare varit i Småland.

Jag minns att när de aviserat sin ankomst började hjärnan direkt att snurra omkring vilka utflyktsmål vi skulle hinna se under deras vistelse. Vilka pärlor i Värnamoregionen måste de bara uppleva? Hjärnan försökte liksom ostört jobba med dessa viktiga utflyktsmål, samtidigt som glädjen lite ostyrigt skuttade runt inför besöket.

Under deras vecka här blev det så många krokiga utflyktsvägar. Ibland med fantastiska utsiktspunkter över sjöar och nästan Norrlandsliknande vyer. Ibland besöktes fina badplatser och andra naturupplevelser. Liksom vi också njöt av det lilla söta caféet som finns på min ort, Stationshuset i Bor.

Apladalens grönskande park blev också en upplevelse där vi njöt våfflor och kaffe i strålande sol. Eller för all del, Nydala Klosterkyrka, denna gamla kyrka med sin blodiga historia och som idag lockar så många till ett besök. Visserligen var kyrktaket utsatt för ett illaluktande underhållsarbete av spåntaket, men inuti fanns det en upplevelse, liksom runt omkring med hela det grönskande kyrkområdet, och dess inträngande historia som på något sätt invaderar cellerna.

Det fotograferades friskt och mina vänner suckade varje kväll vid kvällsmaten över våra sagolika utflykter…

Jag suckade mest av glädje över att det fanns så mycket vackert att visa dem under dessa dagar när vädret också var det bästa på många, många år.

Så klart hann vi inte med alla pärlor jag hade tänkt visa dem.

Exempelvis att köra runt vackra Bolmen med lilla vajerfärjan över till Bolmsö fick anstå. Trots att min ena konstintresserade vän säkert hade uppskattat en rundtur, och särskilt just nu när så många konstnärer har sommaröppet i sina ateljéer. Vandalorum, stadens senaste storsatsning och omdiskuterade konsthall, fick också stå tillbaka denna gång.

Men mina vänner kommer igen för de vet att de har mycket mera att utforska och jag kommer finna en ära i att stolt visa upp min region, bygd och hemmaplats.

Och jag kommer med glädje visa dem mer av allt. Mitt hjärta finns ju på den ort jag bor. Annars skulle jag inte bo här. Och mitt hjärta blev nyförälskat i sin egen bygd. Därför funderade jag alltså över, varför ser jag något som ett litet paradis på jorden som många andra inte ser? Kanske har jag bara lärt mig med åren att verkligen uppskatta den plats jag bor på.

En gång för många år sedan, en väninna och jag hade farit till Danmark på en veckas semester. Närmare bestämt landade vi på en camping i Lökken. Det var en fantastisk vecka där vi utforskade området så gott vi hann med. Vi fann också en liten pub som inte var alltför turistpräglad utan infödingar vågade sig dit.

Det var på den puben som vi träffade vi ett litet gäng Norrmän som skulle få mig att bli stoltare och mer närvarande i min bygd, mitt land och det som är min plats på jorden.

När vi skildes åt efter vår vecka i Danmark bad de oss att hålla kontakten och framför allt besöka dem i Norge.

Sagt och gjort. Under vintern löste vi ett Oslokort och återsåg våra norska vänner som samtliga kom från olika orter runt om i Norge. Oslo blev vår mötespunkt för återseendet.

Det blev en riktigt lärorik vecka. Det därför vårt Norska gäng visade upp en stor portion stolthet över sitt Norge, sina förfäder och sin historia. De släpade runt oss på museum och berättade om förfäders bravader som om de var historieprofessorer hela bunten. Vilket de inte var utan bara så glada för sitt land och dess storhet. Vi fick se andra historiska platser och besökte också vackra utflyktsmål. Och så klart, på kvällarna gjorde vi Karl Johan – Oslos huvudgata.

Med mig hem fick jag en ordentlig tankeställare om min egen oförmåga att bara vara stolt över mitt land, och min del av detta land. En tankeställare som lever än i dag. För vad var det som gjorde att jag och väninnan inte på samma sätt som våra norska vänner höjde vårt land till skyarna, eller de ting som vi borde vara stolta över?

Jag var nog påverkad av dessa röster som genom åren lite nedsättande sagt – Lilla Värnamo – vad är det att komma med. Ni har inte det ena, ni har inte det andra….Röster som nästan satte en ära i att förringa sin plats.

Det är ju sant, vi har inte allt en storstad kan erbjuda. Vi har inte heller allt en kuststad om sommaren kan skryta med…

Men vi har ohyggligt mycket annat som får en själ att sjunga och det mina vänner…det är guld värt.

Idag på morgonen såg jag också en vän på Facebook som läst i ortstidningen om en familj som under grymt många år semestrat på en camping i stan. Han kunde bara inte förstå hur de kunde göra det eftersom de kom från en mycket vacker kuststad.

Det skar i mitt hjärta att höra hans förringande av några människor som kan älska en plats på jorden. Den plats som vi delar med dem under några korta sommarmånader när de turistar här gång på gång.

Alla platser har ju en viss charm. Några får så klart högre charmfaktor om de samtidigt ramas in av att man är semesterfirare på just den platsen. Men det är ju inte detsamma som att bo och vara verksam på samma plats.

Vardagen finns ju där vi har allt det vi uppskattar. Familj, vänner, trädgård, uppdrag och vad som nu finns i just vår vardag.

Och det är ju just i den vi kan hitta de där guldkornen och njuta av ”vår” plats.

Och klart kan det konstateras att det kan vara en hjälp att bjuda hem semestrande gäster som kan hjälpa oss få upp ögonen igen för vår ”egen plats, om vi på något sätt förlorat kärleken till den, eller blivit hemmablinda.

Deercat kan klart konstatera att hon blev faktiskt rätt nykär i sin egen vrå av världen genom sina besökare. Ja, hon är nog rätt förälskad i livet också just nu. Alltså kan hon klart rekommendera andra att prova det här med att turista i sin egen ort! Det kan göra susen för den som tappat orsaken till varför man är just på den plats i världen som man faktiskt är.

Energin är där tankarna finns, sägs det. Där energin är mår vi gott.

Fortsätter njuta sin vackra energifulla sommar gör

Deercat©