I dag har jag varit på en annorlunda begravning. En märklig upplevelse, väldigt respektfull ,och ändå så annorlunda. Det eftersom sättet vi sa hejdå på var något jag bara sett på film tidigare.
Michael blev en god vän under lite märkliga omständigheter. Jag hade precis börjat att arbeta med vattenrening för drygt fyra år sedan. Redan efter någon vecka i nya jobbet var jag med på Bomässan i Vetlanda och fick då höra om hans historia. Den handlade om att man upptäckt höga mängder arsenik i hans brunnsvatten..
Efter Bomässan skulle vi utreda vattnet hos en vän till Michael. Vännen bodde bara några kilometer från hans hus. Därför åkte jag med som den av oss som kunde en del om det här med tungmetaller. Då främst för att höra om det fanns något vi kunde göra för honom.
För att göra en lång inledning kort så fick jag veta under vårt samtal att han inte var ett dugg intresserad av vattenrening , han köpte sitt dricksvatten på flaska. Dock hade han börjat få en del symtom som jag möjligen kunde hitta lösningar på. Trodde jag.
Nåja, i ärlighetens namn, ett trollspö hade jag inte, men tänkte väl att jag kunde hitta något eller någon metod som möjligen kunde lindra förgiftningssymtomen som spökade i Michaels kropp.
Framför allt var det en fråga som jag ställde mig. Tar huden upp arsenik, ska han fortsätta duscha i arsenikvatten? Min tanke då var att skona honom från ytterligare fortsatt giftpåverkan. Jag fick svaret via en insatt vän. Ja, arsenik tas upp genom huden.
Nu var då Michael inte alls inne på samma tankegångar som jag. Han ville ingenting av det som var mina funderingar omkring lindring eller avgiftning.
– Det är försent för mig, sa han.
Dock var han väldigt envis med att jag skulle förmå brunnsägare jag mötte i mitt arbete att grundligt testa sitt vatten.
Och så blev det. Jag bar med mig Michaels absurt sorgliga historia varje gång jag besökte en ny fastighet med egen brunn. Jag berättade ofta om hans öde. Och ärligt, jag blev lika glad varje gång man bestämde sig för att få full koll på vattnet. Man kan nog påstå att Michael blev min ledstjärna som gjorde att jag jobbade extra hårt för laboratorietester av vattnet.
När Michael flyttade till sitt paradis, utanför Vetlanda, för runt 19 år sedan, var han så säker på att vattnet var frisk på alla punkter. Då, vid den tiden, var han fortfarande en man med hyfsad god hälsa och styrka och hade tänkt njuta pensionen och ålderdomens höst där i skogen. Då tillsammans med alla rådjur, älgar och fantastiska naturupplevelser som han njöt av varje sekund. Han jobbade på sitt hus och gick långa rundor i skogen med sina två hundar. Blev vän med grannar, och på det hela taget acklimatiserade han sig till sin omgivning. Just det, jag glömde nämna att han flyttade alltså från Tyskland till Småland för att just bara njuta av sin ålderdom och pensionärstillvaro i vår fantastiska natur.
När en av hans hundar blev sjuk och var tvungen att avlivas sörjde han som man gör när ens djur inte orkar mer, men han tänkte ändå inte så mycket annat än att sådant händer.
Sen blev hans andra hund också sjuk och fick avlivas. Inte heller då tänkte han tanken på att det kunde vara något fel på vattnet. I hans värld fanns det bara fint vatten i Sverige.
Men efter 13 år i sitt hus råkade han få se en annons från ett företag som sålde vattenrening. Det företag som jag kort tid därefter skulle jobba på. Han bestämde sig för att kolla sitt vatten.
Det visade sig då att han druckit giftigt vatten i 13 år.
I TRETTON ÅR hade han druckit stora mängder med arsenikvatten. Och hälsan hade börjat ge vika på flera områden. Sjukvården stod som fallna från skyarna. INTE kunde man bli arsenikförgiftad i Sverige?
Jag sålde aldrig någon vattenreningsanläggning till Michael. Däremot blev vi vänner och jag försökte så gott jag kunde att stötta och hålla humöret uppe på honom genom våra ibland långa samtal. Det vill säga, om han orkade. Det fanns perioder när han var för trött och sliten, och för all del inlagd på sjukhus.
Michael blev väldigt frustrerad över att sjukvården stod så handfallen omkring hans symtom och tillstånd.
Det blev faktiskt inte jag. Är det något jag lärt mig från min egen tid med hög kvicksilverpåverkan så var det just detta. Sjukvården har absolut ingenting att erbjuda. Så ej heller för Michaels del. Jo, förresten, han hade ett helt skåp med diverse märkliga mediciner som skrivits ut. Självklart inte mot arsenikförgiftning. Om jag inte minns fel så körde han rubbet tillbaka till apoteket när han förstod att det var inte lösningen med mer kemikalier i kroppen.
När jag slutat jobba som teknisk support i vattenrening förblev vi goda vänner. Jag besökte Michael vid ett par tillfällen, men framför allt hördes vi av per telefon. I synnerhet efter det att han beslutat sig för att borra en ny brunn och då troligen behövde vattenrening. Jag försökte coacha så han verkligen fick rätt grejor. Och så klart, kunde hitta ett seriöst företag som kunde hjälpa honom. Till slut hittade han också det företag som åtgärdade de problem som fanns i den nya brunnen. För även där var det arsenik i vattnet. Men det skall tilläggas, i långt mindre mängder än i den förra brunnen, mängden var hanterbar och inte helt unik.
Han sista år i livet hördes vi av ganska ofta. Hälsan sviktade allvarligt allt oftare. Ibland var han riktigt låg och mådde skit. Men det hjälpte ibland lite, när vi konstaterat att världen var galet vansinnig och vården fullständigt inkompetent. Möjligen fick vi också till lite råa skämt mitt i all bedrövelsen. Vid sådana tillfällen sa han i slutet av vårt samtal:
– Nu orkar jag nog en dag till och tillade lika ofta:
– Jag är inte optimist, och jag är inte pessimist, men jag är realist.
Vilket innebar att han planerade in i minsta detalj för sin begravning. Han skulle se till att hans dotter skulle få det så enkelt som det bara var möjligt.
Planen kring sin död berättade han om ofta. Ibland med stolthet och jävlar anamma, ibland med en förtvivlan som stod över allt annat.
Han skulle kremeras. Askan skulle spridas på en viss plats i skogen som han älskade så innerligt. Allt var betalt och fixat via en begravningsbyrå.
I höstas dog Michael. Lika ont som det gjort i hjärtat under vår vänskapstid, då av min ständiga frustration över hans lidande, lika lättad blev jag när hans dotter berättade att Michael trots allt dog stilla och fridfullt.
Och idag fick jag äran och möjligheten att vara med om att uppfylla Michaels sista önskan.
Vi, en liten skara människor , grannar och vänner, ja, alla de som funnits runt Michael under hans livstid och följt hans envisa kamp, möttes. Framför allt var det hans fina dotter och hennes fästman som ordnade så det blev precis så som Michael önskat.
Alla traskade vi vägen fram till skogsgläntan som han markerat ut på en karta. Och ja, så klart hade man fått tillstånd för att sprida hans aska.
Vädret var exakt så som Michael föredrog det. Lite kyligt i vinden, blandat med tunga moln, och så en sol som då och då trängde sig förbi molnigheten och värmde våra sorgsna själar .
Vi tog vårt personliga farväl av en man vars historia är en av de mest osannolika och sorgliga jag upplevt. Och slutligen gjorde vi precis som Michael velat, skålade i något gott att dricka och sa, för Michael…
En stund senare stod jag själv framför den enkla gravplatsen i skogen. Betraktade i tystnad blombuketterna vi lagt där, de som återspeglade så mycket av Michaels stora kärlek till den Småländska naturen, då tänkte jag på mitt löfte till honom.
– Snälla, berätta min historia för alla du möter, säg att de MÅSTE testa sitt vatten. Fortsätt också kämpa för din egen förståelse kring gifterna i vår miljö!
Det löftet kommer jag bära med mig i hjärtat, även om jag inte jobbar med vattenrening längre. Och jag kommer framför allt att resten av mitt liv bära med mig Michaels öde och kamp för att få förståelse för rätt vård vid förgiftningstillstånd.
Och min sorg ligger inte bara i det faktum att vännen Michael dog i sviterna av sin arsenikförgiftning. Nä, min sorg svider också för att det finns så lite kunskap inom sjukvården och vettig hjälp att få OM man råkar illa ut och blir sjuk av tungmetaller.
Min vän, Michael – Vila i frid ♥ R.I.P
* Sörjer inte bara en vän gör*
Deercat©
Deercats Bravader 