Det …är bara jag…

28 januari, 2018

Här går kvinna i sin lugna söndagstakt och tänker att dagens ”To-Do-List” ska bli väldigt kort…

  1. Hennafärga håret – det är dags, om jag nu inte ska låta det bli sådär modernt grått. Funderar allvarligt på de,t men får gå en runda till innan beslut. Idag kan jag gärna spendera 3 – 4 timmar med hennainpackningen. Det regnar, det är grått och trist.
  2. Ta väck saker i de fönster som nu ska garantiåtgärdas. Japp, kåken bytte fönster för några år sedan och några blev inte vad som utlovats. Det blir helt enkelt imma mellan glasen. I morgon måndag dyker företaget upp som ska göra om och rätt.
  3. Kolla in filmtipset jag fick av en kollega i skolan. En fransk film, Bröllopskaos. Handlingen lät precis så där lagom roande en grå söndag och som en bra laddning inför en hektiskt vecka med bland annat jobb, bilverkstan, bouppteckning och hörcentralen inbokade. Under samma punkt här kommer senaste boklånet att ingå. Boken kommer att ligga bredvid mig i soffan. Gone Girl, av Gillian Fynn. Det ska visst vara en ryslig historia, enligt bibliotekarien och framför allt min gode vän som tipsade mig om boken som jag fullständigt missat, hur kunde jag det?….Just löööve rysliga historier…

20150101 Blogg Deercat kaffe latte

Alltså en sådan där precis lagom to-do-list att trava sig genom en lagom trist och grå söndag.

Hade då precis tagit väck allt det som kan stå i vägen för den som ska utföra sitt garantijobb en måndag i slutet av januari.

Då går larmet i kåken….Ett hiskeligt TJUUUT far genom alla väggarna….

Jag som trodde jag var ensam hemma i huset får en hjärtfrekvens som inte är sunt att tampas med i min ålder.

Jag rusar först runt och letar efter de glasögon som ska få mig att se vardagen normalt. Alltså jag hade läsglasögonen på för att kontrollera att jag satte lappar på ”rätt” fönster som ska åtgärdas.

Blodet rusar, hjärtat pumpar och jag blir faktiskt lite allmänt förvirrad av det öronbedövande ljudet som genomsyrar märg och ben.

I hjärnan hinner det rusa genom många tankar…

kopia-av-galenpanna

Fasen…det måste vara inbrott hos Bittan och Anders, mina hyresvärdar och vänner som bor på ovanvåningen. De skulle ju inte vara hemma?

Hittar glasögonen…smyger ut i hallen – om man nu kan säga att det är att smyga när man är i allmänt upplösningstillstånd och tror att larmljudet ska ta kål på den lilla hörseln man numera har kvar.

Öppnar dörren liiiite på glänt först…

Där står en allmänt frustrerad Bittan, med ytterkläderna på och med sin mobiltelefon i handen. Deras ytterdörr är öppen, larmet tjuter fortfarande för fullt…..

– Det är bara jag, säger hon, himlar med ögonen, och pratar sen vidare i luren….

– Men hur i helsike, hör jag henne säga, troligen till mannen Anders….

Jag tippar att han troligen skrattar lika gott denna gång när larmet går, liksom han gjorde förra gången, då när värmen och ångan från Bittans strykjärn satte igång larmet. Vid det tillfället blev jag så skärrad av ljudet att jag var på vippen att kasta in larmdosan till grannen. Anders var väldans nöjd för att han fick bevis på att larmsystemet fungerade riktigt bra…

Men när jag ser Bittan nu följer ju självklart en viss lättnad. Det var inga inbrottstjuvar som jag behövde skrämma livet ur…och som jag skulle…Ja, vad skulle jag gjort…?? Jag bleknar vid tanken…

Sen tänker jag vidare, men inte högt…Bittan verkar inte vara på prathumör…Inte jag heller för den delen.

– Jo, det är bara jag… här också,….Säkert aningen avskräckande, med en stor turban på huvudet som döljer plastpåsen jag dragit över hennainpackningen…Och även allmänt lurkklädd, så som jag brukar vara när man ska gå runt i flera timmar med färg i håret…Bara den synen hade troligen skrämt livet av vilken inbrottstjuv som helst. Men jag tänker att Bittan är liiite van numera.

Jag andas ut..Stänger min dörr och inväntar avstängning av larmet…

Kroppen hamnar sen i någon sorts stresschock. Plötsligt är den där tysta, lugna söndagen swisch-borta.

Vad var det nu jag skulle göra idag? Det är som om hjärnan fått en total blackout.

Alltså, jag säger bara det…De där larmen asså…De är ju grymt effektiva om man vill hjärndöda någon….

I alla fall för stunden…

Strax efter kom i alla fall färgen i ansiktet tillbaka, blodet och adrenalinet rusade fortfarande hastigare än strax innan larmutbrottet.

Men inget ont som inte för något gott med sig, som bekant. Alltsammans gav en stor dusch av stresshormoner som påminde mig om att skriva ett blogginlägg.

To-Do-Listan fick en fjärde punkt…

Med det kära bloggläsare önskar jag er en fortsatt lugn och trivsam söndag.

20150213 By Deercat DSC_0414

Själv ska jag strax parkera mig i soffan....Med en lagom försenad brunch och låta latmasken få fullständig makt över resten av dagen…

*njuter äntligen av en lat söndag gör*

Deercat©

 

Annonser

%d bloggare gillar detta: