Hönan eller ägget, vad kom först?

God morgon kära bloggläsare!

I skrivande stund är klockan nio och jag vet inte om det känns som morgon längre. Efter två timmars sanering och dammsugning av mitt skafferi säger den inbyggda klockan att det snart är middagsdags.

Men innan jag går vidare med varför i all världen jag släpade fram dammsugare, skurtrasor och såpa redan vid sjutiden i morse, ska jag inte alls be om ursäkt för min bortvaro från bloggen.

Den har nämligen sina absolut trevligaste orsaker.

Näää…det är ingen snygg, urtrevlig man som ockuperat mitt liv. Nope….inte alls….Det är helt andra ting….

Som jobb..och facebook.

Åhååå…tillhör du nu också en av dom som hade ett liv och sen lockade någon idiot över dig till facebook, och vips hade du inget liv längre….? Undrar kanske vän av ordning ?

 Näää inte det heller…Men visst fick jag ett stollaryck, som vi säger i Småland. Det under vinterns värsta ideliv…Ni vet, då när snövallarna var meterhöga, trottoarerna isgator, OM de fanns överhuvudtaget??!!…Då kom det berömda stollarycket om att återuppta facebooksidan. Den som jag för övrigt startade i 2007 men sen inte iddes fortsätta engagera mig i.

Stollarycket visade sig bli en av årets fullträffar. För väl där på facebook så ökades plötsligt vänlistan i raketfart. Inte bara det förresten, nu hittade jag massor av släktingar som jag kunde hålla kontakt med. Dessutom addade en facebooksida med namnet Värnamo Nu mig..Bakom sidan fanns en tidigare journalistkollega. Vi har aldrig jobbat ihop men väl känt till varandras existens.

Hur som helst, för att göra en längre story kort. Efter bara några dagar inleddes ett samarbete med en webbtidning med samma namn som facebooksidan. Jag jobbade några timmar här och var, fyllde i A-kassekort däremellan, eller så var jag tillbaka på mitt gamla jobb som jag slutade för tolv år sedan, nu som timvikarierande behandlingsassistent.

A-kassekorten var en ack så trist historia varje gång de skulle fyllas i…men en underbar säkerhetsventil i avvaktan på att det där riktiga jobbet skulle dyka upp.

Jag funderade till och med allvarligt på att emigrera till Norge ett tag, allt för att komma igång att jobba igen. Sju år utan fast jobb…det är lääääänge det mitt herrskap…*L*

Nåväl…det gick allt bättre att fota och skriva och till slut tyckte min chef att det var dags att satsa för fullt ut…Sååå, nästa måndag börjar undertecknat jobba heltid igen som journalist och fotograf. En helt vanlig anställning på ett litet informationsföretag som kan bli större och har stort utvecklingspotential, som man säger. Och där på webbtidningen kan jag utvecklas med nya uppgifter blandat med gamla som jag kan. En lyckoträff blev alltså nystarten av facebooksidan.

Nåväl…det är bråda tider för tillfället. Det är mycket som ska avslutas. När jag pratade med A-kassan häromdagen, och den otroligt trevliga kvinnan man får kontakt med där, så avslutades samtalet med ett ömsesidigt tyckande.

–          Hoppas vi slipper ha med varandra att göra i framtiden…flinade jag glatt, det efter att jag berättat nyheten om jobbet och om hur glad och taggad jag känner mig.

Så över till den delen som kändes lite akut i att avsluta grejor…Hönan och ägget-grejen ni vet.

I vårt skafferi har vi då och då stött på några små varelser de senaste månaderna. Första gången när jag hade köpt hem vetekli för att ha till mina fillimpor som bakas lite då och då. Det kryllade av äckliga småkryp kring påsen några veckor efter inköpet. Den slängdes och jag torkade rent kring platsen den stått på i tron att det bara var just den där påsen som var invaderad.

Och för säkerhets skull togs en hopa med gamla glasburkar fram, och i var och en av dom hälldes de olika mjölsorter jag hade i skafferiet..

Så hittade vi en dag något senare lite nya kryp i knäckebrödsförpackningen.

Suck och stånk!!!….Inte tid med sådant nu, tänkte jag, som var i full gång med att etablera mig på nytt som journalist och fotograf, fylla i A-kassekort och boka jobbtider. Det samtidigt som livet kring en del av de mina också var en aning turbulent och mitt stöd behövdes….

Knäckebrödsförpackningen slängdes och jag stack huvudet i sanden… liksom jag några dagar senare ställde ut glasburken med grahamsmjöl och en del parasiterande invånare i densamma, ute i trapphuset.

Som om att det man inte ser, det finns inte.

Idag bestämde jag mig efter en titt i skafferiet i går….Näää, nu går det inte längre…

Två katter, dammkvalster, hårtussar, en vuxen son, och så jag och tusentals småkryp i denna lilla lägenhet….!!???

This appartment is to smal for all of us, morrades det i takt med morgonens första kaffelatte intogs.

Och så kom snabbeldraken till hjälp i kriget mot mjölbaggar och annat som invaderat skafferiet.

Vid niotiden var allt kliniskt rensat. ALLT, precis allt var genomgånget. Jag har slängt massor och vid min frukost fundera jag på, var kommer krypen ifrån? Bär jag med mig mjölbaggarna hem från butiken? Eller finns de i stommen av skåpsinredningen?

Vad är hönan och vad är ägget?

Läser så om saken på internet. Jojo!….Nu går det allt att ta till kärringfasoner, rytande ringa Kungsörnen och vråla ut att jag vill inte ha med era förb….(sencur) småkryp hem till mitt skafferi.

Jag har inte tid förstår ni, att rensa skafferi stup i kvarten. INTE nu när jag ska börja jobba heltid.

Eller så tiger man, låter påsarna med kornmjöl, rågsikt, grahamsmjöl, dinkelmjöl, havrekli och vetekli och allt annat man funnit med småkryp i, singla ned i den svarta sopsäcken x 2 (ifall krypen har tänder och gnager sig ut). Bär ut skiten till soptunnan och hoppas innerligt att det bara är en engångsföreteelse. Och hoppas också att skafferiet nu är så kliniskt rent att inget kryp kommer på tanken att trivas där igen.

Och frågan om vad som kom först, hönan eller ägget, kommer än en gång att förbli obesvarad.

En fråga som undertecknad inte har tid att fundera på i dessa bråttomtider. Nu är det jobb som gäller.

Och hönor och ägg…tja…det sistnämnda får bli frukostmat i framtiden. För det gäller att skaffa sig rutiner så kroppen har bra med bränsle i dessa nya tider.

Ja det är trots allt härliga tider, framför allt strålande tider. Våren är på gång, fast man inte kan tro det när nattfrosten trilskas med sin existens.

Men jag tror ändå på att snart har solstrålarna erövrat den långa och tuffa vintern och smält bort enorma snömängder. Precis som jag övervann krypen i skafferiet… eller bemästrade dessa tuffa sju år….Det är märkligt hur vissa saker och ting hänger ihop. Hönan och ägget, sol och skugga, kyla och värme. Förstörelse och nybygge. Sorg och glädje. Nederlag och vinster. Märkligt, ja förunderligt är livet.

*Stänger ordskafferiet för denna gång gör*

Deercat