Amalgam + sanering = frågor och svar…

God fredag kära bloggläsare!

Jag är frustrerad…..attans bananer så frustrerad…..!!!!!

Ett tillstånd som gör att bloggen stampar och hackar….Vilket då gör mig ännu mera frustrerad….Bara så ni vet….!

Svårigheterna har att göra med att det är så många människor som vill veta mer om amalgamfrågan. Om symtom? Om hur man gör när man vet man är påverkad av tänderna? Och framför allt så vill ju den påverkade veta…hjälper det att sanera tänderna  från kvicksilver? Blir man frisk, pigg och glad igen…?

Den senaste tiden har jag fått en del e-post och också telefonsamtal kring dessa frågor. Jag hjälper så gärna, jag vidarebefordrar också det jag vet och kan, och om hur jag mår idag, till de som skriver och ringer.

Men jag upptäcker ännu en gång att bloggens utveckling liksom framskrider som en amalgamblogg. Inläggen i dessa frågor går dagligen i topp över de mest lästa.

Fast jag hade tänkt mig en helt annan utveckling för projektet blogg. Mina ursprungstankar var ju att skriva mer om andra ting. Om kärleken eller bristen av densamma, ensamliv, tvåsamliv, om roliga fenomen vi kan drabbas av….Ja, om allt som fläktar runt och pågår i vardagslivet…

Men så har jag då det där löftet som jag avgav…..Då när kroppen skramlade ihop och jag med många hjälpande händer hittade en mentor som guidade mig genom Amalgamlandet. Löftet om att ”skicka vidare” det jag fick lära mig i Amalgamlandet, och med det finnas tillgänglig för dem som vill ha stöd när de misstänker att deras tandfyllningar förgiftar dem.

Det löftet är liksom heligt på något sätt…för det var ju alla dessa händer och kloka hjärnor som bar mig fram till där jag är i dag…Pigg, glad och framför allt levande i kropp och själ….

Att ständigt vara frustrerad över en fråga man inte hittar svar på är aningen energislukande. Man liksom hamnar i ingenmansland och fattar man inte ett beslut så står livet, eller som nu bloggen och stampar….

Men nu finns svaret och idag tänkte jag göra en sorts egen sluträkning genom att sätta ned en milstolpe för amalgamfrågan på bloggen Deercats Bravader….Och efter det ska jag lägga bloggenergin på många andra ting….Och jag lovar hitta andra lösningar för amalgamfrågan….

Milstolpen markeras genom att besvara återkommande frågor….

Vilka symtom hade du….?

Det har varit många genom åren…..De mest påtagliga ska jag nämna, resten får man leta reda på via de sajter som beskriver tungmetallförgiftning ganska bra….Och sen får man dra sina egna slutsatser och ställa sig frågor som….kan det vara kvicksilvret i tänderna som vållar kroppen det lidande den signalerar?….Jag har en riktigt bra symtomlista, där flera av varandra oberoende forskare dokumenterat effekterna av kvicksilver i kroppen …..och även på Tandvårdskadeförbundets hemsida finns en uppsjö av artiklar…Den här kan vara en hjälp.. http://www.tf.nu/artiklar/89-3-4_nervos.html

När jag mådde som sämst kunde jag utan tvekan skriva under på en ganska stor portion av symtomen som var typiska för tungmetallförgiftning och som alltså är väl beskrivet genom historien. Kvicksilver är en tungmetall.

Jag fick mina första amalgamfyllningar i åttaårsåldern. De första tjugo åren därefter led jag av ständiga infektioner. Halsfluss var en favorit. Förkylningar en annan. Ögoninflammationer en tredje och säker återkommande gäst. Jag brottade ständigt med rinnande eller täppt näsa.

Men jag jobbade på och slet som alla andra småbarnsmammor och yrkesverksamma. Då och då skramlade kroppen ihop i en orkeslöshet utan dess like. Efterhand blev dessa tillstånd alltmer långrandiga och jag minns att en av de senaste influensorna jag hade runt 96 så var jag däckad i nästan sex månader. Jag var så trött att jag inte orkade gå runt mitt lilla hus.

 

Tröttheten tilltog genom åren. Den var inte av sorten som är begriplig efter en lång dags slit, och man normalt behöver återhämtning. Nope… Det var en sort kroppslig och själslig utmattning som inte gick att vila sig pigg ifrån. Och det spelade ingen som helst roll om jag verkligen ville göra sånt som jag normalt uppskattade att göra…. kroppen ville ju inte någonting alls…Det kändes som om jag var dränerad på energi…. Att batterierna var slut…..Att kroppen var gammal och trött.

Dessutom brukar jag vara snabbtänkt och stolt över min förmåga att använda min hjärna, men blev liksom mera glömsk och grumlig i intellektet. För att inte tala om den underliga ständiga inre stress som jag kände…Det var som om något i mitt inre ständigt var i kaos och uppror….Verkligen misstänksam blev jag faktiskt först efter jag utbildat mig till stressterapeut i 2004. Trots att jag mediterade varje dag, utövade Qigong och yoga flera gånger i veckan, kände jag ÄNDÅ en inre stress som inte gick att förklara….

Jag kan inte heller räkna alla de gånger som jag under eftermiddagen sackade ihop på mitt dåvarande jobb och trodde det var blodsockerfall, och sen släpade mig hem så trött att jag nästan slog pannan i spisen när jag skulle göra mat….

Att ha ständigt ont i kroppen blev vardagsmat….Träningsvärk trodde jag först, fast jag faktiskt inte hade gjort något speciellt. Senare har jag förstått att det är samma onda som en del får en fibromyalgidiagnos för.

Jag hade främst ont i axlar, nacke, rygg, muskler, och så lite punktvis här och var i kroppen. Ibland flyttade det onda runt lite som om det spökade i kroppen….Det var också som om jag hade mjölksyra lite varstans fast i kubik. Hos mig var ”mjölksyran” värst i vaderna.

Det fanns stunder när andra punkter i kroppen värkte så olidligt mycket att det kändes som om någon stuckit in en kniv och vred om…Då och då uppsökte jag sjukvården som i grunden inte kunde säga vad det handlade om och bedömde saken som muskel och ledinflammation.

Det var år 2002 när jag plötsligt fick akuta symtom från nervsystemet och kom till neurologen i Lund som jag riktigt insåg att något var helt åt helsike….Då hade jag mist min känsel från bröstkorgen och nedåt. Jag hade svåra domningar av armar och ben. Stickningar som sockerdricka i benen och en del annat. Med mig ut från sjukhuset fick jag en ms-diagnos. Och jag bröt ihop av sorg och förtvivlan. Reste mig med tiden och läste allt jag kom över om ”domen” jag fått. Har man jobbat som journalist får man en underlig förmåga att känna med ”nosen” att allt inte är vad det verkar. Men det är inte alltid man kan sätta fingret på VAD det är som är fel. Eller så får man många olika budskap inom vården och vet inte vad man ska tro på till sist. Dessutom var jag rädd och rädsla förlamar ibland ens förmåga att våga se mer nyanserat på saker och ting.

Med tiden blev jag allt mera stel i kroppen…..trots jag utövade flera avspänningstekniker för att just hålla kroppen smidig och glad…..Tröttheten tilltog ytterligare….vilket blev förödande för arbetslivet….Jag kom till en punkt där det blev helt omöjligt att ens ta mig ur sängen…Jag kände mig mest slagen och ledsen…

Hur förstod du att det var tänderna som spökade?

Jag är nyfiken av mig, hade haft en del aningar. Jag var nu så sjuk att jag inte orkade ta mig ur sängen mer än korta stunder. Normalt sett är jag en energisk typ som gillar att livet rör sig framåt. Nu var jag mest ledsen och urlakad, både mental och fysiskt. Och på sjukhuset sa man att det var ett ms-skov. Jag var skeptisk och misstänksam till det men visste ärligt inte vad jag skulle tro.

Jag träffade då en god vän som är näringsfysiolog.  Han gav mig en hint om att det kunde vara mina tänder. Jag tog det till mig och ringde sen runt till mitt nätverk för att fråga vad de kunde om amalgamförgiftning. Då öppnades det en helt ny värld. Och så fick jag tillgång till en läkare som visste hur man undersöker och tolkar proverna för att förstå tillståndet i kroppen. Dessutom visade det sig att jag hade höga värden av kvicksilver i blodet. Då blev det bara så självklart att det inte fanns något annat att göra än att sanera. Stora mängder Kvicksilver ska INTE finnas i kroppen. Det brukar vara svårt att mäta just kvicksilver i blodet eftersom det försvinner snabbare från blodbanorna än från de inre organen. Så då insåg jag att det inte fanns mer att tveka på. Jag minns till och med att jag blev riktigt upprörd över att jag hade mätbart kvicksilver i blodet. Eller rättare sagt, jag blev både upprörd och lättad på en och samma gång. Att bara få en förklaring till mitt tillstånd var hissnande.

Dessutom hittade jag mig en tandläkare som också var mycket insatt i problemen med amalgam. Och så fick jag kontakt med människor runt om i Sverige som alla visste vad det här handlade om. De hade fått diagnoser som fibromyalgi, parkinson, ms, plus en hel del andra diagnoser. Jag hade också vid det tillfället tagit listan över ms-symtom och jämfört dem med väl dokumenterade symtom på kvicksilverförgiftning. Det blev en ännu större hissnande upplevelse, för symtomen var så lika att man knappt kunde skilja dem åt. Jag  fokuserade då på alla tips jag fått om människor med neurologiska sjukdomstillstånd och började ringa runt. Det var journalister, tandläkare, läkare, professorer, lärare osv. Alla berättade nästan likvärdiga historier som min.

Vad stärkte dig när du var som sjukast?

 

Först tanken om att det kunde bara inte bli värre, och att någonstans därframme fanns en ljusning. Kanske framför allt de människor som jag hade kring mig som orkade stötta och puffa på mig de svartaste dagarna.

Sen alla de andra människorna i min sfär som jag pratade med och träffade när jag med en dåres envishet letade fakta…och där flertalet envisades med att säga att det blir bra bara jag sanerade. Vilket en del av dem också var levande bevis för.

Flera av dem hade kommit i gång med sitt liv igen. De som inte hade blivit riktigt bra hade oftast en oförsiktig sanering i bakfickan eller så hade de fått lite svårare skador av de sjukdomstillstånd och mediciner de tagit under sjukdomstiden, och innan de begrep att deras kropp var överbelastad med världens farligaste gift. Men att flertalet blivit långt mycket bättre än utgångsläget var den stora drivkraften. Kan de så kan jag, tänkte jag ofta…Sen finns det, tror jag i alla fall, i nästan varje människa en överlevnadskraft som är långt större än kraften att ge upp.

Blev du sjuk av själva saneringen?

Både och….Vid de två första tillfällena gjordes saneringen enligt alla konstens regler, med skydd, koltabletter, och en nubbe före och en  efter utborrningen. De reaktioner jag fick då kan liknas vid en praktförkylning. Näsa och ögon rann oavbrutet i cirka en veckas tid för att sedan avta. Och det sved i svalget som om jag hade en halsinfektion.

Och så fanns det märkligt nog en del symtom jag haft som började avta redan efter några dagar för att i stort sett vara borta efter någon vecka. Mitt riktigt besvärliga handexem exempelvis försvann på bara kort tid.

Och allteftersom veckorna övergick till månader kunde jag lägga märke till fler små förändringar till det bättre.

Vid det nästsista tillfället av saneringen gick det lite galet. Jag hade blivit övermodig, mådde rätt mycket bättre och glömde bort några säkerhetsåtgärder. Jag glömde spriten före och efter. Det innebar att jag fick akuta kvicksilversymtom. Frossa, näsa och ögon rann i floder. Hjärtat skenade, vilopulsen var skyhög. På det hela taget uppvisade kroppen alla symtom för en akut kvicksilverförgiftning. Jag låg helt utslagen i fjorton dagar. Sedan återfick jag väldigt sakta ork och kraft igen.

Vid sista tillfället hade jag lärt mig en läxa och återtog kontrollen över alla föreskrifter. Då mådde kroppen också så mycket bättre igen. Jag fick nöja mig det som verkar vara en allergisk reaktion, alltså att näsan och ögonen sved och rann….och det var övergående efter någon vecka…

Vad har du gjort för att underlätta själva saneringen?

Jag åt antioxidanter och vitaminer i stora doser. Alltså selen, D-vitamin, magnesium, folsyra, B12 samt några andra vitaminer, allt utifrån de provtagningar vi gjort och funnit att jag hade brister. Man har tyvärr svårt att ta upp vitaminer när man är kvicksilverförgiftad. Jag är inget bra på själva de kemiska processerna som gör att kvicksilver stör kroppens funktioner. Men att den hamnar i olag är det ingen tvekan om. Vill nog hellre hänvisa till Mats Hanssons artikel om amalgam. Kanske kan den, för den mer kemiintresserade, reda ut en del frågetecken om vad det är som händer när kvicksilver kommer in i kroppen. Vad jag lärt mig är att våra kroppar kan liknas vid en stor fabrik där ”råvaror” transporteras hit och dit, och till de rätta ställena för att vi ska fungera. Och blir det stop i processerna reagerar ”fabriken” med olika ”driftssymtom”.

Kvicksilver har en förödande effekter på djur och natur. Det är vi ju oftast överens om…Eftersom jag också är en del av naturen kan jag inte blunda för att jag blir påverkad OM jag har kvicksilver 10 cm från hjärnan …..

Med den kunskapen som började växa fram under tiden saneringen pågick började jag titta över lite av varje i mitt liv…maten, miljön och jag jobbar ständigt på nya förbättringar….

Vid tillfället när jag blev akut kvicksilverförgiftad köpte jag hem spirulina, en grön alg som är bra på att avgifta kroppen. Och så drack jag litervis med vatten för att rena kroppen så gott det gick….Liksom jag åt föda som var bra för omsättningen i mage och tarmar. Att kissa och bajsa ut gifter insåg jag var väldigt viktigt för avgiftningen. Jag tänkte faktiskt lite logiskt där. Som hur det är när man blir magsjuk. Baccelusken som orsakar magsjukan måste ju rensas ut…och det går liksom inte över förrän man gjort det…Att jag sen visste att processen är betydligt trögare med kvicksilverförgiftning hindrade mig inte från att göra vad jag kunde.

Blev du friskare?

JA!!!!!

Men för att bli det ska saneringen göras av en kunnig tandläkare som vet hur man skyddar en från det kvicksilver som frigörs vid utborrningen.

Både min tandläkare och läkare hade själva varit drabbade och visste vad som gällde under tiden. Det var det bästa jag gjorde i min process, att leta väl insatta människor och lita på deras historier mer än jag litade på vår traditionella sjukvård, som jag snabbt insåg inte förstod alls vad kvicksilverförgiftning handlar om. De var enbart inriktade på symtomen och att kunna lindra dem. Jag var intresserad av ORSAKEN till min symtom. Och inte bara det…jag ville också komma åt KÄLLAN för att kunna ta bort den.

Hur mår du idag?

Bättre än på minst 25 år. Jag har en del symtom kvar att brottas med men det är ingenting emot hur det varit. Jag sover mina 7-8 timmar och är pigg, glad och energisk resten av tiden. Jag kan jobba igen. Jag vet att jag måste sköta mig, fortsätta att äta sunt, antioxidanter och vitaminer men nu är doserna på de sistnämnda lite mindre än under saneringen.

Äter sunt gör jag inte alltid men strävar på med att lära mig alltmer om ett giftfritt liv. Jag vägrar befatta mig med läkemedel förutom Levaxinet jag fått för att min sköldkörtel inte vill riktigt. Och jag sätter mig in i olika tillsatser i det jag stoppar i mig. En lång och mödosam process.

Det viktigaste för mig är att jag fått livet tillbaka. Det friska liv som sakta bröts ned och egentligen stals från mig redan i åtta års ålder.

Jag har också fått tillbaka min intellektuella kapacitet och känner inte av de där symtomen som jag hade och först trodde var demens av något slag. Jag har framför allt fått tillbaka livsglädje, lust och kraft att göra massor av ting som jag förut uppskattade. Visst kan jag bli lite trött om jag kör lite för hårt men då vilar jag. Jag är medveten om att det tar lite tid efter saneringen innan kroppen återhämtar sig. För mig är det faktiskt bara 16 månader sedan den sista tanden rensades.

Man får också lita på kroppens egen förmåga ta hand om giftet. Det innebär att jag faktiskt inte heller försöker ”rensa ut” med alla möjliga metoder utan låter det ha sin gång. Jag är liksom misstänksam av mig för människor som kommer med den ena mer dyrbara metoden efter den andra för diverse krämpor. I synnerhet om denna någon driver affärsverksamhet med metoder som känns tvivelaktiga.

Att det sen finns saker som kan ge oss ett välbefinnande som massage eller annan god kroppsvård är en helt annan sak…men jag skulle undersöka mycket noga om någon kommer med metoder där man utlovar stora underverk för de eftersläpande symtom man kanske antingen får dras med eller vänta mycket länge på att de lägger sig. Tålamod fungerar ganska bra för mig.

Blir alla bra?

Det kan jag inte svara på men de erfarenheter jag haft så har i alla fall de flesta jag träffat, och det är många vid det här laget, blivit bättre utifrån ”dödläget” man hamnat i när det var som värst.

Men det kräver väldigt mycket av en själv. Man måste liksom sluta lita på den traditionella sjukvården som inte vill diskutera dessa frågor. Och man måste bli chaufför i sitt eget liv och våga lita på känslan av att det är fel att ha kvicksilver i kroppen. Kanske också ifrågasätta allt man får och fått sig veta genom åren. Exempelvis som att amalgam inte kan läcka ut i kroppen osv….Våra tänder är INTE ett slutet system som kan förvara världens farligaste gift inom tandens ram. Det läcker och med tiden och åren våra plomber blir gamla och nötta så spricker de och läcker ännu mera. De oxiderar som all annan metal gör.

Vad rekommenderar du dem som misstänker förgiftning av sitt tandlagningsmaterial?

Att de gör något åt det!!!! Och att man vågar inse att man måste driva processen själv….Så klart med stöd från alla de många människor som behövt göra skräckresan till Amalgamlandet. Det är MÅNGA numera som varit där….och från alla yrkeskategorier….

Att de också vågar ha tillit till att i grunden vill varje människa må bra, jobba och ha ett normalt liv…Och inte vara en börda för samhället i form av sjukskrivningar eller förtidspensioner.

Att de ägnar sig en liten stund varje dag till att sätta sig in i dessa frågor. Och i det sammanhanget frågar sig VEM som tjänar på att säga si eller så, när man hittar ursäkter eller påståenden som skulle kunna sänka ens övertygelse om att kvicksilver ska bort från kroppen…..

Tänker du sluta skriva om amalgam och tungmetallförgiftning?

Njaa, det kommer jag säkert inte att göra, men jag behöver separera dessa frågor från min blogg och ta dem över till ett annat forum, eller en alldeles egen sida. Jag behöver återta glädjen i att berätta om vardagliga ting som händer i min familj, i mitt liv, eller bara om funderingar i största allmänhet. Det utan att känna pressen när jag finner att så många ständigt besöker bloggen för enbart amalgaminläggen. Då känns det som om jag måste skriva mer i frågorna….Och just nu känns det också som om jag måste gå vidare och ta igen flera års bortavaro från mitt normala liv…Jag vill verkligen njuta av återgången till jobb, vänner, fritid, och hobbyn jag har och framför allt att satsa hårt på att få färdigt en del texter jag tror skulle kunna passa i ett större sammanhang….

Men jag kommer fortsättningsvis vara engagerad i miljöfrågan. För det är där denna fråga hör hemma….Amalgam och kvicksilver är en av de största miljöskandalerna i mänsklighetens historia och bör ha folkets högsta prioritet.

Att varje människa som går runt med amalgam i munnen är en vandrande miljöfara är för mig helt oacceptabelt.

*lägger amalgaminläggen på hyllan ett tag gör*

©Deercat

 

Några länkar för mer information

http://www.amalgamskadefonden.se/

http://www.tf.nu/

http://www.kvicksilver.org/

Etiketter: Amalgam, amalgamsanering, fibromyalgi, Hälsa, kvicksilver, medicin, MS, neurologiska sjukdomar, neurologiska symtom, parkinson, Stress