Vemodets högtid…

Det sägs att midsommar är vemodets högtid…

Pyttsan, säger jag….

Rönnbär by Deercat

För det måste ju vara den 1 september. Dagen när sommaren, enligt kalendern, övergår i höst.

Dagens när mina nakna fötter ska förpassas ned i strumpor och skor efter en hel lång varm sommar i frihet.

Dagens när det liksom samlas en klump i halsen när jag tänker på alla fina stunder i solstolen, eller dagar som hundvakt åt semestrande hussar och mattar, solglitter i ögonen under varma stunder på en sten vid vattnet, flotten vi i familjen seglade ut med i solnedgången, eller mina långväga besökare som andades in varje gnutta av sommarhetta och den småländska naturen under sju dagar…

Sommaren med Max 2013

Och så… lilla älskade Max som badar vid bryggan, Max som gräver i sanden, Max som har bonnabränna efter skyddande t-shirt och så klart alla mina och goda vänners stunder på det lilla stationscaféet på vår ort, där vi gärna satt i skuggan och njöt varandras umgänge och den enastående sommarn…

Men det är ett oåterkalleligt faktum – hösten är här.

Bara det att jag tvingades ta fram mina, i och för sig grymt snygga alpackastickade sockar, som sonen köpt med sig som en present på sin Sydamerikaresa. Nu togs de fram för att skydda frusna fötter under kvällen i går. Det fick en liten klump i bröstet att växa…Växa till gråtmildhet.

Näää och nej, inte än.…Jag är inte redo för att avsluta sommaren…Jag vill inte, jag kan inte, jag VÄGRAR.

Och ändå tvingas man att inse med allt sitt motstånd. Nu kommer tjocksockarnas tid. Det ÄR dags att gräva fram de stickade tröjorna ur de mörka gömmorna ..Det ÄR dags att se över skohyllan. Ta väck sandalerna, ballerinaskorna och ta fram kängor, grovskor och stövlar IGEN….

Och jag kan inte heller blunda för morgondaggen i gräset och att morgonvåta spindelväv i buskar och snår påminner mig om att det lackar mot höst. Liksom alla bråttomgrejorna som nu står ogjorda och som skulle göras innan sommaren tog slut…

Bilen skulle vaxas och gås genom, dörrar som skulle målas, möbler slipas….jag skulle ju skynda att älska allt……och helst INNAN frosten kommer…

Det dryper av vemod nu när solstolarna och de övriga trädgårdsmöblerna mest ser bedagade ut…och inte alls inbjuder till några långa mysiga kaffestunder med boken för dagen.

Och i skogen tappar blåbärsriset sina blad som tårar när jag desperat försöker hålla kvar sommaren genom att plocka hem de överstinna bären till frysen.

Det dryper av mera vemod när listan ”att-göra” består av diverse göromål som, hämta ved hos sonen, kasta de överblommade sommarblommorna, stå ut med att allting ute i samhället andas slutgiltighet och skolbarnen nu dagligen passerar mina fönster som om sommaren aldrig varit…

Och det kryper i skinnet av ännu värre bedrövelse när det nu också framkommit att alltför många i min bekantskapskrets beslutat sig för att kärleken vissnat ned till noll och intet, och de går därmed in i hösten som ensamstående.

Och precis som mina tappra försök i sommar med att få gräslöken att gro, och min besvikelse över att det bara inte ville sig, utan stråna såg mest ser ut som tunna sytrådar i krukan…så blandas mitt vemod med vännernas sorg.

Medkänslan med deras frustration över att deras ihärdiga försök att få något vackert att gro liksom inte ville sig…

Trots att jag vet att skilsmässostatistiken blomstrar om hösten så gör det ont att se slocknade förhoppningar om kärlekens bestående.

Kanske far vemodet också fram i min kropp för att min egen inre önskan om en tvåsamhet får en rejäl törn när de människor man mest hoppas ska fixa det inte gör det…Kanske blir jag också påmind om egna kärleksförhållanden som aldrig fick mogna, som liksom vissnade…

Och lika besviken och ledsen som jag är över att sommaren så abrupt avslutades, var för kort, var som en hastig förälskelse. Lika besvikna och sorgsna är de vänner jag nu mött, de som måste anpassa sig till att vinterfrost råder i hjärtat när man lämnar, eller blir lämnad av någon man gett sin själ till under många år.

Likaså måste jag, vare sig jag vill det eller inte, snart ta på mig sockarna och skorna. Packa in mig i yllekoftorna och snart återigen möta en ny vinter.

Det är länge sedan jag kände ett så stort motstånd. Det var länge sen klumpen i halsen var så svår att välja. Det var länge sen jag känt ett så stort vemod.

Och den vackra höstvisan böljar fram och tillbaka inom mig som en vindpinande höststorm…

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut….

Tove Janssons Höstvisa med Cumulus

Vältrar sig i vemod gör…

Deercat©

Etiketter: blåbär, Cumulus, familjen, Höst, höstvisa, skilsmässa, skilsmässor, Tove Jansson, Vemod