Tillsammans är man mindre ensam….

Det här inlägget är för alla er därute som kämpar i er vardag likt hjältar och hjältinnor, och som kontaktat mig kring frågorna om amalgam, tungmetaller, sanering av munnen osv…

Jomen det har du ju gjort förr, skrivit till hjältarna och hjältinnorna alltså, säger nu den som följt bloggen länge.

Sant, men nu är det faktiskt aktuellt igen… Och ärligt, just rubriken gäller ju i många andra sammanhang och vi är väl alla egentligen hjältar och hjältinnor i våra egna liv.

Tillsammans är man mindre ensam…Så heter en mycket trevlig bok av Anna Gavalda. En bok som sedermera också blev  en sevärd film. Titeln har fastnat hos mig. I synnerhet när den där känsla av outsider infinner sig i sammanhanget kring tungmetallers påverkan på kroppen. Outsider så tillvida att den traditionella vården lämnar dem som kan påvisa tungmetaller i kroppen i sticket. Det är ett påstående jag med lätthet kan stå för, i synnerhet efter att dels själv rest genom sjukvårdens korridorer i flera år, och dels hört alla er andras upplevelser om att bli lämnade åt ert öde, trots skyhöga kvicksilvervärden i blodet exempelvis…

Läs det igen!

Tillsammans är man mindre ensam…

Och fundera på hur stark man egentligen känner sig, om man inte har en samhörighet i någon typ av gemenskap.

20131007 Blogg Tillsammans är man mindre ensam by Deercat

Vi kommer inte ifrån att man då och då behöver en utsträckt hand. Deercaten har alltmer insett – ensam är inte alls stark.

Utan det är när en samhörighet finns som den inre styrkan växer.

Om tesen, tillsammans är man mindre ensam, blev undertecknad kraftiga påmind om under september månad. En månad som förövrigt blev en riktig bråttom-månad.

Om vi tar den lilla parentesen först om bråttom-månaden september…

Alltså knappt hade ju det stora vemodet rullat in, då ni vet, när sommaren lite abrupt övergick i höst vid månadsskiftet, och det kändes liksom så sorgligt, och för tidigt att avrunda den fantastiska sommaren. Och knappt hade det satts punkt i förra inlägget om just vemodets vedermödor, förrän sommaren gjorde ytterligare ett ryck..Och min klagan kom liksom av sig.

I stället passade Deercaten på att njuta av sol och värme, borta var alla tankar om ved, raggsockar och isande höstvindar. Nu  njöts det hejdlöst av solglitter, värme och mera sommar.

Och samtidigt avslutades några av de där sommarprojekten som under vårkanten satts upp på ”att-göra-listan”.

Det gav inte bara en möjlighet att avsluta sommaren på ett mer stillsamt sätt utan kroppen fick vänja sakta…Helt i min smak.

Symboliskt kastades sommarblommorna i min takt, det vill säga, när det var allt annat än blommor kvar i krukorna, och de tunna kläderna tvättades och hängdes undan en dag det kändes rätt.

Men det fanns dock ett och annat projekt som var av det mera akuta slaget.

Bilen…

– Har den fått cancer, undrade min huvudmentor i Amalgamlandet, Ulf, med sin lite korthuggna norrländska dialekt, och nickade mot min vänstra framskärm.

Det var i mitten av september som jag gjorde ett stop på vägen hem från stan, för jag hade en del amalgamspörsmål att dryfta med Ulf. I synnerhet ville jag diskutera avgiftning och hans inställning till mer radikala metoder när man väl är färdig med sin sanering. Ulf och hans fru Elsa bor utmed landsvägen hemåt.

Innan Ulf blev allvarligt sjuk jobbade han som fordonslärare på gymnasiet. Det vill säga, han förstår sig på det där med sjukliga bilar…

Och nu är det ju så, att trots vi delar amalgamresan så har vi ju annat också som vi avhandlar. Som exempelvis cancersjuka bilar. Sånt gör man ju förstås när man kommit en bit ifrån värsta mardrömsresan i Amalgamlandet. Man återgår till några normala saker i vardagen…

När han påpekade skadan med den trasiga framskärmen sög jag väl inte in ett ”sjuuupp, det har den, utan jag kunde ju bara nicka konstaterande att den där skärmen MÅSTE lagas, och innan vintern. Ulf kom med lite goda råd och tips.

20131007 Blogg Tillsammans är man mindre ensam by Deercat_130820  20131007 Blogg Tillsammans är man mindre ensam by DeercatDSC_0069

  20131007 Blogg Tillsammans är man mindre ensam by DeercatDSC_0067 20131007 Blogg Tillsammans är man mindre ensam by Deercat_165838

Med sönernas hjälp avslutades alltså rostskärmsprojektet i slutet av september. Ett ganska tidskrävande arbete som ledde till att vi också lagade övriga rostfläckar på bilen. Det också utifrån att Deercaten önskat sig en så fysiskt krävande födelsedagspresent som en rekonditionering av den gamla SAAB-97-an.

Vaxning och storstädning av en bil går numera fett bort. Inte för jag inte gillar sånt pyssel utan för att orken och energin läggs på annat viktigt. Men det är ju också kul med en ompysslad bil.

Nåväl, det är länge sedan denna kvinna åkt runt i en så välstädat och putsad fin gammal bil…Min tacksamhet över sönernas helgarbete finner nästan inga gränser…

20131007 Blogg Tillsammans är man mindre ensam by Deercat_171929

Skrivarplatsen var ett annat större projekt som skulle åtgärdas innan hösten och vinter tog över helt. Det därför att det fanns slip-och sågarbete som skulle göras ute.

2 gamla repiga skrivbord skulle bli ett och ett halvt skrivbord. Båda var svarta från början, repiga, nötta och ingav bara håglöshet varje gång man såg alla repor, katthår och damm på den matta mörka ytan.

Numera sitter jag vid en skrivarplats som ger både glädje och inspiration.

Men ett och ett halvt skrivbord undrar kanske vän av ordning?

Jo, ett skrivbord målades om som det var. Det andra sågades itu i mitten på långsidan. På så sätt fick jag ett riktigt bra avlastningsbord för skrivaren plus lite bättre plats i rummet.

20131007 Blogg Tillsammans är man mindre ensam by Deercat_202633

Men i efterdyningarna av den typen av projekt så hamnar Deercaten näst intill i horisontalt läge.

Madam var liksom lite slut, om man säger så…

Inga mer fysiska projekt för denna gången. Det är dags att vila och hur det ska gå med det där ”ta-det-lite-lugnt” får bli ett senare inlägg.

Hur som helst. I den här perioden inträffade något nygammalt. Det började droppa in mail från er därute i cybervärlden. Det var mail som berörde gamla amalgaminlägg jag skrivit.

Under min saneringstid 07-08 och åren strax efter var det väldigt vanligt att man hörde av sig och ville veta mer om Amalgamlandet.

Men i och med mitt skrivuppehåll så tunnades det liksom ut lite och jag hade också en hel del funderingar omkring hur jag ville gå vidare med dessa frågor.

Tills jag satte ned foten i våras och bara bestämde mig. Nu tar vi nya tag och hjälper dem som måste genom Amalgamlandet.

Jag kan inte bortse från allt som inträffat i spåren av att kroppen blev tungmetallpåverkad. Jag har absolut ställt mig frågan, varför jag, när många andra inte blir så sjuka? Varför får många andra bara få eller enklare symtom och utvecklar inga neurologiska symtom eller andra sjukdomar?

Men när denna självömkan inträffat så har mitt svar blivit…

Varför INTE just jag….?

Jag som kan skriva om detta, jag som gillar research,  jag som kan berätta om det inträffade, jag som absolut inte har lust att tiga. Men framför allt, med hjärtat lovade jag ju min mentor Ulf ”to pay it forward!”, om jag överlevde min resa….

Det gjorde jag ju….

20131007 Blogg Tillsammans är man mindre ensam by DeercatDSC_0941

Därför måste jag fortsätta..Nu gäller kanske en annan resa – Guidens resa. Det handlar om att guida andra som behöver karta och kompass, restips och lite peptalk, samtidigt som jag måste prova om det går att återställa skadorna, framför allt de neurologiska, som tungmetallerna ställt till med i min kropp.

Och det var som om att när jag nu bestämde mig på redigt för vilken väg jag vill gå, så började det hända en massa saker….Mailen började droppa in igen…Och andra människor runt mig, som varit med om liknande mörka äventyr som jag själv, sökte kontakt…

En kvinna i Malmö, exempelvis. Hon letar efter tandläkare och läkare som kan hjälpa henne genom Amalgamlandet. Eftersom jag inte är så bekant med just Malmö läggs efterlysningen ut i mitt ganska stora nätverk.

– Någon som vet om någon som kan det här med amalgamsanering i Malmö?

Ibland får man många tips, ibland få…Men nätverket av andra skadade och tidigare drabbade finns där.

Och det blir större för vart år som går. För precis som jag skrivet i inlägget till en ”syster” i Amalgamlandet 2009, så är mitt enda krav till dem jag hjälper att de skickar det vidare. Att de också hjälper någon i sin tur…Pay it forward!

Många av dem som kontaktat mig har också blivit nya hjältar och hjältinnor i andras liv.

De har ibland också hittat info som jag kanske inte haft, de har ibland funnit stigar och infallsvinklar under sin resa som jag inte varit i kontakt med. Och vi delar då inte bara våra grunderfarenheter av att ha blivit rejält sjuka, utan kanske också det nya. Absolut utifrån det faktum att vi människor sällan tar exakt samma resväg och ser olika saker på färden.

Det gör mig tacksam att få följa dem en bit på vägen. Det ger mig en känsla av samhörighet att vi delar våra erfarenheter.

Det i sin tur ger mig en varm känsla av att vara mindre ensam om mina upplevelser.

Det finns ett långt större nätverk än man kanske inledningsvis anar.

Och vi som tvingades förstå amalgam och tungmetallproblematiken på ett så bryskt sätt, delar nu våra erfarenheter. Vi delar något som vi så klart alla skriver under på att vi inte ville ha i våra liv – OM vi fått välja.

Men vi delar ”resan” likt förbaskat och när vi delar våra erfarenheter, ledsamheter, framgångar, tillkortakommanden, känslor och allt annat som gör oss till medresenärer så känns det ända in i märgen….

Tillsammans är man mindre ensam….

20131007 Blogg Tillsammans är man mindre ensam by Deercat DSC_0170

*Drivs av samhörighet, tacksamhet och ny energi gör*

Deercat©

Annonser

Etiketter: , , , , , , , ,

2 svar to “Tillsammans är man mindre ensam….”

  1. Znogge Says:

    Att ensam är stark är ofta en myt. Visst kan vi frammana krafter och klara mer än vad vi tror. Men i det långa loppet så är det gott att inte vara själv. ”Tillsammans är man mindre ensam stämmer bra tycker jag.

    Ha en bra start på veckan!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s