Om ingen nyper mig i rumpan snart..

God eftermiddag kära bloggläsare….!

Det har varit några riktigt hektiska dagar sedan jag skrev här senast.

En hel del märkliga ting har hänt på en och samma gång. Det är ju som bekant extremt tufft på arbetsmarknaden. Undertecknad har tillhört en av dom som fått slita hårt för att komma igen och hitta varaktiga försörjningsmöjligheter. Med motgångar och framgångar.

Men förrförra veckan hände det grejor som påminner om kethupeffekten. Flera önskningar om mer jobb slog in. Jag blev bland annat kontaktad av en tidigare kollega inom tidningsbranschen, numera webbredaktör. Vill du jobba lite hos oss?

Några dagar senare var jag igång. Första uppdraget handlade om de första historiska hundra spadtagen för konstmusseet Vandalorum. Sedan har det rullat på. 

Vid samma tid ringde kusinen, puffade i rikting mot hennes bransch, som handlar om förberedande utbildning inför arbetsmarknadsutbildning. Skicka ditt CV idag! Sagt och gjort…några timmar senare fick jag ett riktigt trevligt svar med löfte om ett möte inom kort.

Under tiden jobbas det lite med mitt gamla yrke, och jisses så roligt det är att komma igen med att skriva och fota. Något ringrostig förståss men ändå snabbt insatt.

I lördags gjordes ett riktigt kul arbete. Ett uppdrag om att åka runt bland alla stans loppisar och göra en grej på fyndjägarna. När bilder var redigerade, och texten klar, skickades det till ”modertidningen”. Inom en timme eller två låg reportaget på webben. Jag var mer än nöjd med den direkthet som det finns i den här typen av arbete. Och att avsluta ett journalistisk jobb innebär också att NU-SKA-VI-FIRA-KÄNSLAN vaknar till liv..

Då kom jag att tänka på väninnan som frågat om jag ville följa med ut på blueskvällen. Ett snabbt telefonsamtal om att jodå, vi ska ut…kom med…avgjorde vad kvällen skulle innehålla! Ok, jag kör idag, säger jag, som visste att allt annat skulle troligen göra mig trött.

Inom en knappt timme befann jag mig i goda vänners sällskap. Och ytterligare några timmar senare stod vi, liksom många andra, framför en scen med bluesbandet, Jims Combo och lät våra gumpar svänga i takt med musiken…

http://www.youtube.com/watch?v=Ha-SHCCk2MU

Plötsligt och när jag var helt inne i en tung blueslåt, kände jag ett rejält nyp i gumpen!

Kroppen liksom stannade av i en sorts slowmotion…innan reaktionskontoret tog över…

Därefter vände jag mig om och stirrade in i ett par blå ögon en decimeter ovanför mitt huvud. En något besvärad min mötte min blick, som ingående och stumt granskade en lite rundlagd man runt trettiofemårsåldern.

Det var inte jag, sa han när jag spände ögonen i honom….Det var inte jag, upprepade han….som om han stod inför ett dödstraff

Näääähäääääänäää! Och vem fan var det dårå, morrade jag högt för att överrösta musiken?

Hans blick flackade lite hit och dit…och hamnade till slut i riktning mot kompisen, en betydligt kortare och något rundlagd typ, som med ölflaskan i ena handen, och den andra svajande okontrollerat, i en sorts otakt med musiken. Han flinade lite fräckt emot mig….utan att kunna fästa blicken

Var det du, fräste jag med en mycket barsk ton…?

Han fortsatte att försöka fästa blicken utan att svara på frågan…

Jag vände då blicken tillbaka till den blåögda…

Muttrade lite och frågade igen…Var det han, och så knixade jag med huvudet åt den svajande polaren…

Utan att invänta svaret, vände jag mig återigen till den skyldiga som nu skärpt upp hållningen lite…Stirrade honom stint i ögonen och sa…

Gör du om får du en rak höger!

Nu ryggade definitivt den långa blåögda tillbaka….medan polaren svajade på…och bara flinade vidare. Själv insåg jag att det inte var lönt att snacka med någon som inte verkade fatta vad man säger…Vände mig om och fortsatte att lyssna på bandet.

När jag väl hade kommit  in i rytmen igen och fått gunget att fungera, funderade jag över varför jag tänt till sådär?

Jag till och med tänkte, men herregud kvinna…Såååå trevligt att någon överhuvudtaget nyper dig i gumpen..och i din ålder…?

Därefter tappade jag koncentrationen på musiken och längre överläggning med mig själv inleddes….Hmm….jag kanske inte borde tagit i så där…

Asch…Det var väl inget kul att få ett rejält nyp i gumpen, eller? Men man känner ju att man lever i alla fall..eller?…Och visst var det lite kul? Alltså med en så pass ung man som finner din gump attraktiv nog till att…..Hmm…Alltså tilltalande nog för att han inte kan låta bli, hmmm…

Till slut kom jag fram till, asch det var ju allt lite roligt…

Men vad gör man då? Alltså när man väl kommit fram till att ens uppförande andades lite väl mycket av en överreaktion…Och att det var riktigt trevligt med ett nyp i gumpen….?

Kan man vända sig om och be om ursäkt för det aggressiva tonfallet….Kanske fjäska lite och….

Och kanske be om ytterligare ett nyp i rumpan…?

Från tanke till handling blev inte steget så långt……Inledningsvis kunde man ju i alla fall vända sig om och blidka stämningsläget lite…….

Då var ynglingarna BORTA!

Full av gruvelse vände jag sen hemåt kring halv ett på natten. Insåg att jag måste lära mig något av det som hände, eller det som inte hände?

För det är betydligt tråkigare att lämna en blueskväll, med de berömda orden, Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem…Än att göra som jag nu gjorde…Gå hem med ett redigt nyp i gumpen som minne på en riktigt trevlig kväll….

*ändrar attityd till ett nyp i rumpan gör*

©Deercat

Etiketter: attityder, blues, jobb, webbtidning