Höna-Pöna i farten – Igen…!

Goddagens kära bloggläsare….!

I dag var Höna-Pöna i farten igen….!

Hon yrade runt och fick liksom inget gjort. Hon visste också  innerst inne att hon borde ta sig för någonting vettigt, och inte bara kackla runt om nedfallna bomber och granater. Hon borde inte heller lyssna på den där irriterande rösten…om att det kaaaaan gå gaaaalet!

Nä hon borde faktiskt tagit sig samman och andats några djupa andetag…

Men se, det gick liksom inte förrän det väntade telefonsamtalet kommit….Det som skulle säga att nu är det ok att andas igen…

Höna-Pöna är en riktig jobbig hönsmamma som liksom inte alltid kan coola ned sig…I alla fall inte när storkycklingen ligger på operationsbordet.

Det är det där knäet igen. Det där knäet som för sex år sedan fick svåra skador i en innebandymatch när det böjdes uppåt i ett olyckligt fall….Det där knäet som fick en av medspelarna nästan att svimma vid åsynen av dess läge…och som samma medspelare nästan dog av skräck av när ungtuppen vrålade ut sin smärta, och att nåååågon måste vrida det på plats Nu och SNABBT!

Och så kom ambulanspersonal och gav en smärtstillande spruta som gjorde det där smärtsamma vrålande mindre i styrka…..

Sen blev det gips i flera veckor. Mera smärta….mera vånda för huuur skulle det gå med knäet….?

Och en orolig Höna-Pöna-morsa följde med ungtuppen för gipsbyte då och då…och poängterade lika ofta att något var fel-fel. Hans tår rörde ju inte på sig.

Asch…det är säkert bara blödningen i knäet som gjort att nerverna inte får signaler fram till foten, blev svaret från specialisterna av knäskador.

Ett år senare visar det sig att Höna-Pönas oroliga kacklande om en bortdomnad fot var helt rätt. Något var bara sååå fel.

Peroneusnerven hade skadats. Det blev specialistvård på ett större sjukhus. Man ”plockade” ut nerven för att se skadornas omfattning. Och jaaa…den var skadad och nu var det för sent för att ändra det. Men man ville ändå avvakta och se om det inte kunde bli något bättre.

Under tiden fick sonen en specialskena som gick från tårna upp på baksidan av benet, upp till knävecket. Allt för att kunna ha foten i nittio graders vinkel och för att skydda livlösa tår från att brytas när han trädde foten i skon.

Och de kommande åren började kampen med att kunna jobba igen. Jobbet ungtuppen tidigare haft, det med att köra budbil och ränna med paket till ett fyrtiotal olika ställen dagligen, fungerade inte alls i längden. Absolut inte heller med en arbetsgivare som tyckte det var bättre att man förbjöd personalen att idrotta så man slapp skador av den här arten. Och detta trots att det fanns goda möjligheter till andra arbetsuppgifter. Nåja….ungtuppen fixade trots allt ett  annat jobb som blev riktigt bra under de här åren…Men….Nerven var och förblev skadad och en så kallad droppfot blev det slutgiltiga resultatet.

Resten av knäet hade ju också andra skador. Ledband, korsband osv var och förblev trasiga.

Så nu sex år senare strålade en specialistläkare från Lindköping, samt ungtuppens ortopedläkare på hemmaplan samman i operationssalen. Dags för att ta sig an dessa andra skador i knäet.

Och Höna-Pöna kacklade på….tills…

Hon bara inte stod ut längre…

Och med flaxande vingar ringdes svärdottern….Huuuuuur har det gått….?

Jodå, det har gått bra...han ligger på uppvakningen….Vi kan besöka honom om några timmar när han är på sal….

Och Höna-Pönas hjärta slutade så klart inte att panikklappa bara för det där samtalet gjordes…Nääänäää….

Hon vandrade runt ytterligare några varv…och varje gång köksklockan passerades räknade det bort en minut från väntetiden…

Mycket snart ska hon få vrida huvudet lite på snedden vid en sjukhussäng…och med ett bekymrat kacklande, förvissa sig om att ungtuppen verkligen klarat sig helskinnad från ”slaktbänken”…öh…från knivar och andra instrument som varit och rotat i brosk och ben….Irsch…!

Och snart…har visarna på klockan gått sina 120 varv….och fjädrarna ska läggas tillrätta…för att skyndsamt ta sig till sjukhuset…

Där Höna-Pöna ska få konstatera att ungtuppen snart kommer att kunna sprätta runt igen, säkert blir det någon gång i mars, när våren skickar sina första signaler om att vara på gång…

*yrar runt och kacklar några timmar till gör*

©Deercat

Annonser

Etiketter: , ,

3 svar to “Höna-Pöna i farten – Igen…!”

  1. sven Says:

    Önskar konvalescenten snart tillfrisknande inte minst till båtnad för mor

    Gilla

  2. h-lady Says:

    Ler lite… skönt att inte bara jag är en höna… * ler*
    Hoppas nu att allt är bra med ungtuppen och med hans ömmande moder.
    Frostkramar!

    Gilla

  3. livsglimtar Says:

    Ha ha döper dig härmed till hönan Galen panna … hoppas nu att ditt hjärta har slutat picka på med hysterisk hastighet.
    Grabben kommer säkert att picka runt i vårsolen som inget har hänt, det håller jag tummarna för.
    Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s