Posts Tagged ‘Samos’

Ett Gott Nytt År för eftertanke…

31 december, 2016

Det känns lite dammigt när jag stövlar in i bloggrummet. Här har undertecknad inte varit på länge. Det har gnagt i hjärteroten alltför många gånger under bråttomåret 2016. Det för att det är ju i det här ”rummet” som lugnet finns. Men också glädjen och kreativiteten när de äkta orden får frihet att flöda.

20161231-blogg-20161228_094213_resized

Det är också här jag vill berätta om det pågående livet. Om nya barnbarnet och en ny kärlek, Winton som föddes alldeles i början av 2016. Om min fortsatta kärlekshistoria till första barnbarnet Max som nu är fem år. Framför allt hans betydelse för att bevara det jordnära inom mig. Men också om resan tillbaka till Samos i höstas där kärleksfulla återseenden fick hjärtat att slå volter, och en pay-it-forward-grej tog sin början. Om den absolut mest fantastisk bostaden jag flyttade till under sommaren och som gett mig en känsla av att bo i paradiset. Om nära vänskapsband. Och om en själsbroder jag bär med mig och som följer mig på min livsresa och om vi skulle skriva ned vår egen historia skulle kunna bli en vacker roman om starka band mellan två människor som håller varandras händer i vått och torrt. På det hela taget skulle det ju skrivas om allt gott som egentligen är mitt liv och om det absolut viktigaste för att jag vill andas och leva.

20161231-blogg-20161001_181328_resized

Varför blev det så? Varför blev det så att det som är vackrast och viktigast i mitt liv fick alltför lite plats under året som gick?

Ja, det är en hel årshistoria om jobb, jobb och allt för mycket stress kring olika åtagande. Stress som nådde sin kulmen under december, och framför allt under de sista veckorna av detta året.

Då insåg jag att nog är NOG. Då, när de där rösterna som kvinna slåss med inom sig stod och skrek åt varandra.

– Tänk inte, jobba, jobba och kör på! Bry dig inte om vad du behöver, gör som folk tar sig rätten att begära av dig! Tänk för allt i världen inte efter om någonting.

Den andra rösten pep

– Jag är trött utöver alla gränser, jag måste få hämta andan, det är nog nu.

Så där höll det på och den okänsliga rösten piskade upp tempot alltmer med alltfler giftiga kommentarer. Men den andra trötta  rösten stod på sig i sin tvära inbromsning och framför allt i sin vilja att ha tid för eftertanke.

20161231-blogg-20161222_095232_resized

Nej jag är inte en schizofren typ som hör röster som inte finns. Inte heller lider jag av någon personlighetsklyvning där flera olika personligheter i mig kämpar om att ta min hjärna i besittning. Jag tror faktiskt jag är hyfsad normal. Jag tror bara att jag då och då i livet blir lite väl hängiven vissa projekt och när dessa projekt går över en längre tid så glömmer jag bort att andas och eftertanka.

Som vanligt när vi närmar oss ett årsskifte så görs det ett sorts bokslut i mig. Hur gick nu det här året? Blev det som jag tänkt mig? Uppnådde jag de målsättningar som sattes upp vid förra nyårsafton?

Nja, när jag lyssnade vidare på de båda bråkiga rösterna i mig veckorna innan julafton så vill jag inte påstå jag lyckades hela vägen fram. Bloggen här är väl ett tydligt symtom på det, då med tanke på hur den stått helt stilla och jag egentligen vet med mig själv att behovet att få skriva finns där.

20161231-blogg-20161019_064759_resized

Visst, på några områden kan man kanske säga att det gått bra. Jobbområdet exempelvis. Men det har kostat. Ärligt, det har kostat för mycket. Min själ och kropp har som man skulle kunna uttrycka sig, överutnyttjats.

När det var några dagar kvar till julafton och jag egentligen hade tänkt jobba ända in i det sista. Och samtidigt hinna förbereda mig med brödbak, koka skinka, handla julklappar och annat som liksom hör till min jul. Då nådde grälen mellan ”rösterna” sin kulmen.

Den klokaste av dem tog då i från tårna och sa bara lugnt och värdigt, näää, nu är det stop. NU ÄR DET STOP! Nu sätter du dig med ditt kaffe och eftertankar. Och sen fortsatte rösten med lugn och värdighet.

– Inget jobb idag, inget mer jobb i år, det har varit så det räcker. Inga fler onödiga stressmoment, bara det du absolut själv känner glädje av. Bara eftertanka, seså, du vet hur man gör, fast du tappat bort dig ett tag. Och du vet att du behöver lugnet för att kunna fatta några bra och viktiga beslut snart. Seså, bara vara, bara se dig själv.

Den dagen strosade jag så runt i pyjamasen, andades, sörplade på min kaffelatte. Filosoferade över det gångna året och såg det i nya perspektiv. Medgav för mig själv att det fanns en och annan stig där jag kört vilse. Det fanns också vägar där jag upplevt stor tillfredställelse om vad jag kan och förmår.

Samtidigt i känslan av frid infann sig en annan stark känsla av att jag tappat bort det absolut viktigaste en tid, mig själv. Mig själv och den närvaro jag så gärna vill ha i det jag gör. Men det fanns också kraft och styrka i det konstaterandet. Nåja, en av de mer aggressiva rösterna försökte allt att ta sig ton då och då. Va, klockan är snart tolv, du går runt i pyja…..

– Sätt dig längst bak i bussen och håll tyst, om du nu nödvändigtvis måste åka med, sa den lugna rösten. Och tillade, vet du, det står dig fritt att stiga av bussen. Du behövs inte längre.

Jag duttade ytterligare en stund med mina växter som jag känner närhet till. Bara det att få följa något som växer och frodas. Jag tog mig nu tid att verkligen se dem. Stryka dem över bladen, andas kärlek på dem, låta mig andas in deras grönska..

Lexus

Då och då, på min väg mot köket för att fylla på vattenkannan kliades också min yngsta katt, Lexus under hakan där han låg längst upp i sin kattmöbel. Jag la samtidigt min näsa mot hans panna och sög in hans mjuka doft och sammetslena päls.

Hur hade jag kunnat glömma det som är gott, det som måste finnas för att leva? Att andas stilla och hitta den inre röst som vet.

Hur hade jag kunnat glömma att för att göra gott i en värld av så mycken oro som vi fick under 2016, måste man börja med sig själv. Gödsla sin förmåga till empati. Se äkta godhet som en handling och inte bara ett ord man kan stava till.

Under den stunden ringde äldsta sonen för att kolla när hans brors skulle anlända från Malmö. Något jag sett fram emot länge.

Äldsta sonen har oroat sig för mig en tid. Jag vet det. Jag har liksom noterat men inte kunnat lyssna.

Så när han frågade vad jag gjorde så sa jag som det var.

– Jag har slagit till bromsen. Jag bara är just nu. Och jag funderar över var någonstans i år jag tappade bort mig. Så ja, jag bara andas och är just nu.

– Bra, sa han. BRA. Vi ser fram emot i kväll.

Jag log och hjärtat log större.

20161231-blogg-20160925_183105_resized

Bra beslut kan sällan göras i en virvel av stress och åtagande. Jag vet ju det. Bra beslut tas i lugnet och eftertankens tid.

Och det är med några ovanligt bra lärdomar från året som gått som jag nu, efter drygt en veckas stillhet och vila, går in på upploppet och de sista timmarna av detta året.

Jag känner att glädjen har återvänt.

Glädjen över att de mina finns där – alltid.

Glädjen över min själsbrorsa som alltid finns där när jag snubblar.

Och faktiskt en stor portion lycka över att den kloka rösten i mig är tillförlitlig, och då tar sina segrar över röster som sällan har vårt bästa för ögonen.

20161231-blogg-20161225_210047_resized

År 2017 kommer bli ett bra år. Det vet jag redan nu. Jag känner förväntan inför de goda beslut som ska tas och som kommer få avgörande betydelse för fortsättningen.

För vad vore ens välmående om det inte gödslas med äkta godhet. Med familjens kärlek. Med några nära och kära, liksom vänners kloka tankar om livet och dess möjligheter.

Och framför allt blir det ett gott nytt år med insikten om att den största visheten alltid finns i stunderna av att stanna upp för att inventera ens livsvillkor. Eller för att invänta sin överkörda själ så de märkliga vardagsvillkoren som ibland tar sig ton kan ifrågasättas. Nåja, för all del kanske bara slipas av så man kan återgå till att vara den man verkligen vill vara.

nytt-ar

 

* Önskar Gott Nytt År gör en eftertankande*

Deercat©

 

 

 

 

 

Annonser

%d bloggare gillar detta: