Fajt mot döden del 4 – förlusten…

Det sitter en klump i bröstkorgen. Den svider och får ögonen att tåras så de rinner nedför kinderna.

Klumpen har funnits där i flera veckor. Zionkatten visade ju tydligt att han var sjuk och veterinären gav oss ju bara ett litet hopp om att det kunde röra sig om en leverinfektion. Leversvikt visste vi med säkerhet att han hade, då med tanke på hans usla värden. Men det kunde lika gärna vara en tumör som växte på levern.

Men vi kämpade på med medicinerna som vi fått. Vi kämpade verkligen på. Zion var arg, kränkt och illa till mods varje gång som han tvångsmatades och medicinerades. Det kändes faktiskt inte särskilt värdigt. Det var inte heller värdigt när han kräktes upp allt jag gav honom. Så förra söndagen stoppades all medicinering. Jag pratade med Zion, sa, nej du slipper. Ska du dö ska det vara med värdighet. Lugn och värdighet.

Zion by S Prien

Men så kom det en liten vändpunkt. I några dagar åt han liiite och han blev också liiite av sitt gamla vanliga jag. Han var vänlig, ville ligga i knäet, bli borstad, ville gosa och kom faktiskt också gående, om än vingligt och skakigt, när jag ropade på honom.

Han kunde nu också sitta vid mina fötter och be om att få smaka liiite av köttbitarna som skulle bli köttgryta. Det såg jag som ett litet tecken på att han kanske skulle komma igen. Klart att jag ville han skulle bli bra igen. Vem vill förlora någon man räknar som en kär familjemedlem. Samtidigt räknade jag i huvudet på hans ålder som alltid varit osäker.

För Zion kom ju till ju till oss i et bedrövligt skick en kall septemberförmiddag 2008.

Han hade då suttit utmed Götavägen i Värnamo under morgonen och jamat hjärtskärande. Alltså jag fick syn på honom från mitt fönster från lägenheten jag då bodde i, där han satt på andra sidan gatan – på en av stans mest trafikerade gator. Eller rättare sagt, det var Glen som gjorde mig uppmärksam på honom, när han nästan försökte trycka nosen ut genom springan jag hade i fönstret. Som om han ville förmedla till stackaren på andra sidan gatan att hjälp var på väg. Själv drack jag kaffe i godan ro och kollade efter vad Glen tittade så intensivt på.

Och där satt alltså detta lilla benrangel och skrek hjärtskärande. Efter en del om och men, diskussioner med Glen Moray om en räddningsaktion eller inte, så hämtades lilla misshandlade kattsjälen upp till vår lägenhet. Velandet om en räddningsaktion slutade nämligen abrupt när en av stans missbrukare på lite halvvingligt manér kom gående med en ölburk i ena näven och en cigg i den andra. Nödställda Zion jamade vädjande om lite omsorg och hjälp, men missbrukaren spottade bara mot katten. Då kände jag harmen växa i mig, nickade mot Glen i samförstånd, satte ifrån mig morgonkaffet jag stått med i handen, kastade på mig kläder och gav mig ut. Vi har nämligen nolltolerans mot människors korkskalligheter.

Snälla matte hjälp en vän i nöd..

Snälla matte hjälp en vän i nöd..

Om Zions räddning skrev jag om här. Och dessutom om beslutet att adoptera honom berättades det om här.

Min första bedömning, liksom min mammas som är mer kattvan än de flesta, var att han troligen var en sommarkatt som blivit övergiven. Men det visade sig vi hade fel. Första veterinärbesöket berättade för oss att han var troligen runt ett och ett halvt, kanske till och med två år gammal, men så kraftigt undernärd att han lätt kunde tas för en ungkatt.

Zion fick ett gott liv hos oss. Glen Moray och han blev lite som syskon. De gruffade ibland, lekte och busade och sov för mesta i bästa harmoni så som bara katter kan. Och på det hela taget så utgjorde vi ju en liten familjeenhet, Zion, Glen och jag när sista ungdomen för gott lämnade föräldrahemmet för lite drygt tre år sedan. Fast det hände ju så klart att sonen blev riktigt abstinent och längtade efter Zionkatten. Då lånade han honom hem till sig några dagar.

I går växte sig klumpen i halsen sig allt större. Som jag skrev om i helgen så hade vi en ljuspunkt i Zions leversvikt, samma bekanta fenomen som man sett hos människor som är dödssjuka, de liksom piggnar till lite, sen så dör de. Och ärligt, knappt hade jag satt punkt i mitt förra inlägg, och då efteråt kollade till Zion, så visste jag. Detta är början till slutet.
Någon dag senare sackade han rejält igen. Och så började han återigen leta gömställe för att dö på. Men döden är ju inte alltid så barmhärtig att den låter tingen gå snabbt.

Eftersom jag också lovat honom värdighet så var ju min fråga, när blir hans dödsresa ovärdig?

Och det där beslutet man måste ta när man anar att döden inte tänker inträffa snabbt utan kanske
plåga kattensjälen först… Och den där läskiga frågan måste då ställas?

Är det dags att leka Gud? Att fatta beslutet om att avsluta sin älskade väns lidande. Frågan som är så svår, så hemskt. Man vill ju gärna hoppas, det kanske blir bättre. Och samtidigt vet man på något sätt när man sitter där framför sin dödssjuka vän med tårfyllda ögon – det är nog dags att släppa taget…

I helgen som gick blev det alldeles glasklart. Zion var nu väldigt avmagrad, han ville inte ens att jag klappade och kelade honom. Han som älskade det så mycket annars, nu vände han bort huvudet. Han ville vara i fred. Det blev hans signal till mig om att handla.

Vi tog ett värdigt avsked hos veterinären. Och med hjälp av yngste sonen så fick Zion en fin plats att vila på. På den fina platsen stod vi sen en stund, längtade efter honom så det värkte i själen och samtidigt önskade vi honom lycka till på sin väg till katthimlen.

20150428_143723_resized

På hans gravplats las några maskrosor…För Zion var en maskroskatt. En överlevare av stora mått. En överlevare som njöt hejdlöst av den chans till livet som vi gav honom. En maskroskatt som trots sin start blev en av de vänligaste och raraste kattsjälarna jag mött.

En riktigt fin kattsjäl som nu lämnat Glen Moray och mig till att tassa runt i vårt hem i sorg och saknad.

20150427_190358_resized

* Sörjer gör Deercat och Glen Moray*

Derercat©

Annonser

Etiketter: , , , , , ,

2 svar to “Fajt mot döden del 4 – förlusten…”

  1. Kristina Birkesten Says:

    Många varma omtankar och kramar i sorgen ❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s