Stjärnfall, Ola! Ge oss stjärnfall!

I skrivande stund har det nu gått 8 dygn och några timmar sedan dödsbudet kom. Av dessa dryga åtta dygnen har undertecknat ägnat de tre första till att inte fatta, inte ta in, inte vilja förstå.

En väninna berättade strax före jag skulle gå på en 50-årsfest förra lördagen att Ola, en gemensam vän, överraskande hittats död. Mitt hjärtat stannade och jag skrek rakt ut – NEEEJ!

20140209 Blogg Deercat Prien DSC_0761 - Kopia

Det blev för svårt att ta in. Han uppdaterade ju ofta sin status på facebook. Bara ett par dagar innan hade Vårdcentralen skickat hem honom med lugnande besked om att virus botas bäst med glass och slemlösande.

Två dagar senare tystnade hans meddelande abrupt.

Han var för ung, det var för tidigt, han hade för mycket kvar att ge, han hade sin stora brokiga familj, sina älskade barn och barnbarn.

Jag gick på den där festen. Väninnan som fyllde år ville jag med hela mitt hjärta skulle få vara jubilaren just denna dag.

Men det kostade på. Det var svårt att vara där när tankarna hela tiden flög till de 4 barnen som inte bara hastigt och smärtsamt förlorat sin far, men nu också tagit över ansvaret för pappa Olas väluppdaterade facebooksida och meddelade oss alla den smärtsamma nyheten.

20140209 Blogg Deercat DSC_0099

Flera gånger under festen togs mobilen fram för att med gråtfärdigt hjärta läsa den strida ström av kommentarer. Chock, förstämning och djupt deltagande i sorgen var nyckelorden.

Jag pratade med en annan gemensam vän till Ola under festen. En väninna som Ola betytt väldigt mycket för i en för henne svår tid förra året. Vi grät ljudlöst, för vem vill störa en pågående fest med sorgegråt, vem?

Hon berättade något viktigt för mig.

Ola var speciell, det visste jag. Han hade stort hjärta för sin familj, det visste jag också Han hade också ett stort hjärta för dem han gillade, det hade han själv berättat och framför allt visat på alla de olika sätt som just han kunde. Men Ola var också rå humor, absurd humor och bister krass samhällskritisk, det visste vi nog alla som kände honom.

I alla fall. Hon sa att Ola valde sina vänner med omsorg. Blev man hans vän var man utvald…

Utvald – ekade i mitt huvud när jag senare under natten hade svårt att hitta sömnen.

Hade jag varit utvald utan att fatta det? Varför hade jag inte förstått?

20140209 Blogg Deercat DSC_0311

Och som den sengångare jag nu är så tog det ända fram till tisdag, när samma vän som gett mig dödsbudet ringde mig på jobbet, som verkligheten hann i kapp ordentligt. Hon ringde för att fråga om min närvaro på begravningen, och om jag ville vara med henne och vännen jag träffade på festen och lägga ihop till en sorgebukett. Samtalet tog emot. Det ställde ju krav på att jag skulle ta in det hemska. Jag som inte ens ville prata om vår gemensamma förlust.

Jag ville egentligen rymma, slippa ta ställning. Jag ville fortfarande inte ta in det svåra – att Ola var död, borta och aldrig mera kommer finnas med oss. Jag bad om att få återkomma. Men för att inte verka alltför pantad sa jag ja, så klart skulle jag vara med om en fin bukett blommor.

Dagen efter, när jag var ledig, tog väninna nummer 1 kontakt med mig. Då började tankarna få fäste i hjärtat och jag kände mig allmänt vissen. Men jag var fortfarande inte alls beredd på att prata om det som var.

Väninna nummer 1 sa då några väl valda och kloka ord som äntligen fick gråten att släppa taget….

Då tystnade världen.

Fan, fan och åter fan ömkade jag mig, medan snoren rann. Och funderade sen över vad Ola terapeutiskt skulle rått mig till.

20140209 Blogg Deercat IMG_5067

– Ta en GD och stanna i tystnaden!

Fan, fan, fan. Jag kunde inte släppa det. Så mycket som inte hann sägas, så mycket vi inte hann reda ut. Så många fina stunder om världens underverk, och om livets svårigheter som vi låtit forsa mellan oss. Så många bitska inlägg på Facebook som kommenterats. Inte bara av mig som faktiskt inte alltid hängde med i mängden och svängarna.

Och så många människor som Ola gjort ett bestående avtryck hos och som nu sörjde. Hur orättvist fick livet bli?

Jag tackade väninnan för hon varit lite tuff mot mig. Jag behövde det. Klokare än så här var jag tydligen inte när det gällde att reagera på mina egna sorger. Det fanns ingen annan väg än att våga prata om det svåra.

– Jag har gått i Olas skola, vet du, sa hon. Han var tuff när det gällde att hitta vägen framåt. Det visste hon. Det visste jag också.

Men sorg är ett märkligt tillstånd. Den kommer och går som den behagar. Den etsar sig fast i natten och håller sig kvar till vargtimman. För att nästa natt släppa taget en stund så man under nattens klara himmel får sova den övervakades sömn.

20140209 Blogg Deercat DSC_0034

Dessa lite lugnare nätter vill jag tro att det är Ola som går vakt. Han med sin rutin som militär och polis. För sådär var han, det vittnar många om. Mån om oss alla. Självklart mest mån om sin stora fina familj som han alltid framhävde inför oss vänner. Och det var med enorm stolthet och entusiasm han både visade oss foton och skroderade om hans ungars framgångar.

Efter dessa 8 dagar har insikten oåterkalleligt landat i hjärtat. Ola finns inte mer. Det gör riktigt ont. Det är svårt att bära.

Det är svårt att inte få prata med honom igen, att komma på ting man velat säga. Kanske få veta hur årets hallonskörd tar sig? Eller luska ut exakt tid för när tranbären är mogna, och man måste, enligt Ola, ta sig fram som på  ett vietnamesiskt risfält för att plocka dem i den första skira frosten. Och inte heller får man nu möjlighet att med en sorts kvinnlig list försöka muta sig till hans bästa kantarellställen…Hade annars tänkt mig åka hem till honom med en flaska Gammeldansk nästa gång det var läge för tranbärsskörd. Men….De hemliga ställen tog han med sig på sin färd.

20140209 Blogg Deercat. Olas bild av Tranbär 550256_3923893219990_1596450539_n

Kanske framför allt kommer jag sakna han kunskaper och att få prata mer om det fantastiska himlavalvets gåtor och dessa återkommande silverbeströdda stjärnfall.

Men jag kommer att bära min sorg genom att minnas allt det fina och skönt roliga med Ola.

Jag kommer framför allt också, varje gång jag tänker på honom, skicka kärleksfulla tankar till hans familj som nu måste ta sig genom en förlust, den svåraste av dem alla. Att mista en älskad far, morfar, farfar, svärfar, bror, eller vilken relation de nära och kära än hade till Ola. Jag kan inte i min vildaste fantasi ta in den smärta de måste genom nu. Liksom den bottenlösa förtvivlan som kommer infinna sig om några veckor när allt blir så slutgiltigt – begravningen.

Jag vet ärligt inte själv hur jag ska orka med den där fullständiga insikten om att Ola är borta. Jag vet att jag kommer att gå på begravningen. Det för att göra ett sorts värdigt avslut med en fin vän som jag aldrig förstod hade gjort mig till en utvald.

Jag känner mig stolt och hedrad. Jag önskar så att jag kunnat få berätta om min glädje och stolthet över att ha fått vara en liten del av hans liv, att jag fick betyda något för honom, som han fick för mig.

Men det är omöjligt nu. Livet självt ville inte så.

Men om du, Ola ser eller hör mina ord, min önskan..Och du nu sitter i din himmel, så ber jag dig om en sak…

Stjärnfall. Minns du Ola – stjärnfall? Ge oss massor av stjärnfall om du kan. Då vet i alla fall jag att du aldrig glöms bort i mitt sinne.  Och inte heller glöms då den enorma kunskapsbank bort som du så generöst delade med dig av till alla som älskade dig, var och en på sitt personliga sätt.

*sörjer en fin människa och vän gör*

Deercat

Annonser

Etiketter: , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s