Hur sjukt ska det bli…

Häromdagen läste jag en artikel i Dalademokraten som fick fram lusten att svinga hammaren…

Eller nåja, jag är ju trots allt en fredlig person….Men jag kan ju trimma tangentbordet och skriva av mig…

20130731 By Deercat DSC_4712

Artikeln som fick blodet att rusa lite var den om Parkinsjuka Bengt som tog bort medicinerna och blev piggare. Det är inte den första artikeln jag läst i ämnet.

Ärligt, jag vet inte hur många jag kan räkna in i mitt nätverk som antingen fått en Parkinsondiagnos, MS eller ALS. Oftast är de 50-talister eller 60-tallister.

Däremellan alla dessa neurologiska diagnoser finns ett hav av diverse krämpor och tillstånd. Dem tänker jag inte räkna upp, de som har dem vet ju vad jag menar.

Hur sjukt ska det bli innan Socialstyrelsen tänka gnugga sömnen ur ögonen och inse…Man är på FEL spår inom sjukvården när man pumpar alla dessa stackare fulla med verkningslösa mediciner. Jodå, de kanske för en och annan lindrar och dövar symtomen. Men oftast är det mediciner vars syfte är mer att dämpa rädslan hos patienten,  för samtidigt ruskar den så kallade expertisen på huvudet och säger att dessa sjukdomar är kroniska och man inte vet exakt hur de uppstår.

Det var ur de där tomma svaren som undertecknads kampanda vaknade en gång i tiden, då när den värsta chocken lagt sig över att ha fått en ms-diagnos.

Expertis som utdelar hårresande diagnoser och säger sig inte veta hur dessa uppstår…?

Bullshit, morrar jag – Det finns på en del nivåer ett uselt intresse att ta reda på fakta…

Det finns många rätt så väl undersökta teser om det…Det finns också välskriven litteratur och forskning i ämnet. Om detta har jag redan ordat en del om i tidigare inlägg….

20130731 By Deercat DSC_4712

Min fajt för ett giftfritt liv inleddes delvis när jag förstod sambandet mellan MS-en och eventuell tungmetallpåverkan. Jag fick än mer fart när jag läste artikeln i DN om männen som fick klassad sin Parkinson som en arbetsskada…

När jag senare fick kontakt med veterinären och akupunktören, Hanne Koplev la sig en och annan pusselbit tillrätta. Hon bodde under några dagar hos mig därför Tandvårdskadeförbundet i Jönköping och Växjö hade bjudit in henne till att hålla en föreläsning om hur tungmetaller påverkar oss. Och eftersom Hanne själv fått en Parkinsondiagnos och hittat ett starkt samband mellan sin diagnos och tungmetaller så började jag hjälpa till med att gräva allt djupare i denna stundtals korrupta historia.

Under våra dagar tillsammans lärde jag mig mer om Hannes historia och om ämnet. Det fanns många paralleller mellan våra historier.

Vi var överens – tungmetaller och kemikalier och likaså allehanda tillsatser av mer eller mindre suspekt art,  påverkar kroppen. Det gör det mycket negativt och det är oftast mer en tidsfråga innan man får symtom eller blir riktigt sjuk. Vissa ting kan kroppen självklart ta hand om eftersom den har ett sinnrikt avgiftningssystem men summan av kardemumman gör till slut att det blir en överbelastning av allt skit vi tillför organismen…

Därför började jag också bli alltmer rabiat när det gäller läkemedel och kämpar en ständig kamp för att hitta sätt att läka naturligt.

Min egen historia kring det här med att vägra bromsmediciner är en fars.

Inledningsvis, i 2002 när jag blev sjuk och fick diagnosen, var det inte tjafs om bromsmediciner. Man ville vänta, och se och jag var för chockskadad att jag inte ens tänkte tanken. Senare, när jag läst Birgitta Brunes och Adima Berglis bok, Från MS-diagnos till bättre hälsa, som handlar om ett annat synsätt på MS än vad vården haft tidigare, blev jag än mer restriktiv kring mediciner och annat skräp. Det var också den vägen som ledde mig in på att få väck kvicksilvret ur min mun.

Men ett byte av neurolog i 2004, på grund av flyttning, ledde till en massiv kampanj om bromsmediciner. Varje gång immunförsvaret stökade eller jag blev slutkörd av små ting kom frågan om broms upp.

Under min saneringstid mellan 2007- 2008 gjordes det också en magnetröntgenundersökning som påvisade flera så kallade myelinförändringar  i hjärnan.

Då tog tjatet riktig fart. Och hotbilden växte. Och jag skulle så klart bli förskräckt innan jag besinnade mig.

20130731 By Deercat DSC_4692

Men nu skulle helvetet i mitt liv braka loss, enligt neurologen. Det om jag inte genast satte igång med bromsmedicinerna och jag kallades också till en ms-sköterska för att få instruktioner och information. Jag kände mig klämd, beklämd och framför allt skrek kroppen NEJ, NEJ, NEJ…samtidigt jag så klart var vilsen och rädd…

Men jag hade också mer tankar om att vi skulle testa mig för brister av diverse vitaminer. Då i synnerhet D-vitamin som man kunnat konstatera att MS-are oftast lider brist av. Ja många andra också för den delen. Men se, det var tankar som överhuvudtaget inte togs emot.

Och som slutkläm fick jag mig veta att om jag inte satte igång nu skulle jag hamna i rullstol och bli mycket sjukare.

Jag hade som tur var vid den tiden fått mig veta att det fanns ett annat synsätt kring VAD det var man såg på röntgenbilderna.

Det går ju inte att sanera en mun utan att det blir en del omlopp på det kvicksilver man har i kroppen och i tänderna. De nya uppgifterna var att det kanske i själva verket var kvicksilver man såg på bilderna.

DET gick absolut inte att diskutera om så kunde vara fallet. Jag stod ändå på mig. Det kändes rätt och därför var det rätt för mig.

Och så vägrade jag skannas igen förrän cirka två år efter saneringen var klar. Vips så fanns det ingenting att bråka om på bilderna och jag ställde så klart frågan till min neurolog

– Hur tolkar du det, med tanke på min sanering och mina tankar om vad som är bu eller bä?

Svaret blev vad jag förväntade mig.

– Det är inte vetenskaplig och beprövad erfarenhet att amalgam påverkar kroppen.

Slut på diskussionen.

Jag har så klart inte varit vän med det där med att vara en omöjlig patient. Jag vill verkligen samarbeta. Men om min kropp skriker om att något är fel, då är det baske mig fel. Och många av oss är så till den milda grad indoktrinerade om att vår sjukvård vet bäst så vi följer med som villiga får till slakt. Jag upptäckte definitivt att sjukvården inte vet bäst och om jag varit ett villigt får till slakt hade jag troligen suttit i rullstol idag, drogad från topp till tå.

Ledsamt nog har jag sett alltför många exempel på det jag säger. Ännu mera ledsamt är när jag möter folk med långt framskridna neurologiska sjukdomar som säger, nu är jag säker, jag är tungmetallförgiftad. De kanske till och med fått papper på det. Men sjukvården fortsätter att trycka i dem mer mediciner, ökar doserna på broms och så går det som det går. Patienterna blir sjukare och det går bara utför backen.

Min upplevelse stämmer alltså väl överens med Parkinsonsjuka Bengts och hans kämpande exfru.

Min kamp emot bromsmediciner är över. Jag tackade nej och bad att få slippa diskussionen någonsin mer. Gick vidare och fortsatte undersöka ännu djupare vad kemikalier, tungmetaller och annat skräp gör med organismen. Det gäller såväl människor, djur och vår natur. Där befinner jag mig idag och är stolt över att jag numera kan säga mig vara en medveten miljöaktivist.

Jag är inte frisk, jag är inte sjuk. Jag är tungmetallförgiftad och tyvärr kroniskt kvicksilverpåverkad. Min MS ser jag som en följd av den överbelastning som min kropp utsatts för. Precis som man kan konstatera att Parkinson kan handla om kemisk miljöpåverkan, så tolkar jag det kan gälla för andra neurologiska diagnoser. Jag har fått följa en hel del människor med dessa diagnoser vid det här laget, som när de blivit medvetna testat sig för tungmetaller och det är hårresande resultat. Oftast är det inte bara tänderna som spökat utan de inser också att deras arbete innehållit tungmetaller som påverkat resultatet tillsammans med en del andra faktorer.

20130731 By Deercat DSC_4736

Jag och många av mina vapendragare med neurologiska diagnoser har fått acceptera vår tungmetallpåverkan och där vi oftast bekostat delar av utredningen och behandlingen för egna pengar. Vi har också fått söka med ljus och lykta i en djungel av mer eller mindre suspekta behandlingsmetoder som handlar om allt från frälsning till rena mumbojumbofasoner, och däremellan hitta verkliga kunniga guldkorn som vet och kan.

Kronisk tungmetallförgiftning är ett tillstånd som vår sjukvård inte vet vad de ska göra med. Det är tragiskt. Det därför när vi som kämpar en dag får rätt kommer detta med tungmetall och kemisk påverkan på folk och fä att bli vårt samhälles största medicinska skandal genom historien.

Fram tills dess går Deercaten sin egen väg till hälsa. Ingen lätt väg. Krokig, sorglig med mycket lidande hos mina medresenärer. Men trots allt – jag GÅR sakta framåt…och även små steg är framsteg.

Tassar vidare med avgiftningar och kosttillskott gör..

Deercat©

Annonser

Etiketter: , , , , , , , ,

4 svar to “Hur sjukt ska det bli…”

  1. margaretha molius Says:

    Jättebra beskrivning, har du lust att skicka in detta till TF-bladet? MVH Margaretha Molius margaretha@tf.nu

    Gilla

  2. Znogge Says:

    Det är inte klokt vad många av oss går omkring med i munnen 😦

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s