En mysig liten hippietant…

 Med jämna mellanrum står bloggen stilla som bekant. Men det gör inte undertecknad många sekunder numera. Och även om benen vilar sig lite så gör inte hjärnkontoret det. Där är det bråda dagar…strålande tider, lysande tider.

Huuuva! Kanske den räddhågsna andas in….Huuuva! Du tänker dig väl för? Du tar väl inte i för mycket, du tar det väl lugnt nu? förmanar en annan..och en tredje…

KÖR SÅ DET DAMMAR! Säger en femte…

Jo så är det nog, jag kör så det dammar….I alla fall på grusvägarna jag tar mig fram på lite då och då…Men det går i maklig fart. Med musik jag uppskattar på hög volym. Och faktiskt med ett leende. Det leendet förmedlar min känsla för det nya, revanschen…men framför allt glädjen att vara på spåret igen i ett yrke jag måste vara född till att utöva. Ett yrke som ger mig så mycket glädje och tillfredställelse att jag varje morgon stiger upp med ett inre lugn om att det här med att fota och skriva det kan jag.

För som bekant, nu har det verkliga livet kört igång på allvar och alla maskiner är påslagna. Deercaten jobbar heltid och stundtals lite till.

Hon susar runt i bilen, träffar folk, intervjuar, lyssnar och antecknar, skjuter bilder på korsan och tvärsan och är tillbaka i rollen, som en gammal vän en gång gav mig….Skjutjärnsjournalistens.

Nåja, skjuter skarpt gör jag bara inte…Det är inte alls lika intressant att jaga politiker och bovar med blåslampa nu som det var för tiden. Man förändras med åren, man förändras framför allt med ärren som åsamkas en under vägens gång. Kanske blir man lite härligt ödmjuk med bekymmer och sorger som man med en dåres envishet tagit sig genom och förbi.

I stället prioriterar jag det som ger glädje i hjärtat när jag väljer uppdrag. Alltså om jag kan. Jag är väl medveten om att om en kvinna från stan anhålls, misstänkt för dubbelmord, kan jag inte låtsas som om att det inte har hänt. Men jag kan välja vad jag vill fokusera eller lägga tyngdpunkten på i min bevakning.

Mycket är fortfarande nytt i sättet att jobba. Och ändå inte. Fota och skriva har jag gjort även privat under åren jag var borta från journalistiken. Det var liksom en livsstil att skriva på nätet och skicka med lite bilder som illustrationer till texten. 

Men att jobba med nyheter och händelser som fördes direkt in på webben har jag alltså inte gjort proffessionellt. Inledningsvis och under freelansetiden i början av året skickade jag allt material till min kollega, han som jobbat med webb i flera år. Han la in bilder och text åt mig. Ett tungrott sätt att jobba.

För bara några dagar sedan bytte så webbtidningen utseende och program. Det visade sig att vi skulle jobba i WordPress. Tror ni jag blev glad eller ännu mera glad? WordPress som bas! Det blev som att komma hem. Överraskad insåg jag…Det blir ingen större stressor att hantera programvaran för tidningen.

Men som sagt, i det nya jobbet vill jag helst skriva om det som händer bakom de stora rubrikerna. Det som är vardag för många människor.

Allt från företagsnyheter till de små liven som övade babysim under helgen som gick.

http://värnamo.nu/nyheter/som-fisken-i-vattnet#more-462

När jag lämnade uppdraget med minisimskolan, väl medveten om att i kameran hade jag ett antal bilder som förmedlade livet självt, så tänkte jag i bilen på väg till nästa uppdrag….Jag måste ha världens bästa jobb.

Inte bara det förresten. Jag tänkte också på hur jag nu ska dra nytta av allt det jag lärt mig med åren. Alltså att både vara reporter, älska att fota och skriva, och dessutom vara väl påläst om stressens mekanismer med extrayrket som stressterapeut. Det borde ju ge en god förutsättning för att balansera.

När jag jobbar känns det lika mycket som ett proffesionellt utövande och ett brinnande intresse. Det måste vara de bästa jobbförutsättningarna. Och nyttigt måste det också vara när hjärtat skuttar i små jämfotahopp vid åsynen av åtta månaders bebisar som dyker, jollrar, gurglar och skrattar, som om vattnet var deras hem. För inte att tala om alla mammor och pappors leenden som skickas ut strålande energier till barnet och omvärlden.

Men blir det tid över till annat än jobb just nu? undrade en omtänksam vän för några veckor sedan? Ja, alltså, jag måste balansera så klart, svarade jag. Men sant….Det blir mycket jobb för tillfället och jag låter det vara så. Det är ok om man förstår vitsen med att låta en hel del annat vila så länge.

Det är ju alltid knepigt att starta på något nytt. Är det sedan ett jobb som man känner sig född in i så blir gränserna hårfina mellan jobb och fritid. Hjärnan kan inte stängas av hur som helst. Den registrerar även över en middag det som sägs och om det kan ha ett värde för en större allmänhet. Så är det bara att vara reporter. Man är lyhörd för det som kan speglas.

Men det är ändå som så att jag också under de sju svåra åren lärde mig något mycket viktigt om hur jag vill förhålla mig till vissa ting. Det är det som ska guida mig till balans nu.

Jobb är roligt och mycket bra att ha. Det är också allmänt känt att jobb kan ge oss tillfredställelse i livet och avsaknaden göra oss understimulerade och mindre allerta. Min lärdom blev – det är oerhört viktigt för mig att jobba med något som fungerar, som jag får glädje och stimulans av och som ger mig en inkomst…. Familj och vänner är en minst lika viktig del av livet och måste därför prioriteras. De mina är mitt kärleksbränsle.

Så i påskas var jag helledig efter några riktigt hektiska veckor. Från långfredag till måndagen la jag alla tankar om jobb på hyllan ihop med kameran. Son med sambo skulle börja röja i stugan som snart ska rivas. Det ska byggas nytt. Under två dagar vistades vi där ute vid sjön. Vi slet ut bråte och gammalt. Vi eldade skräp och grillade korv. Och på det hela taget njöt jag av att vara ledig, få vara med de mina och i naturen.

Under påskaftonen hade vi så en gemensam familjemiddag. Lite trötta efter dagen därute vid sjön och efter hårt kroppsarbete så njöt vi av köttbullar, ägg och lite smått och gott som hör påskbordet till. Det var då vi hade tiden att småprata om allt och inget.

Yngsta sonen som numera läser psykologi i Växjö berättade lite om sina kurskamrater. Det är ofrånkomligt i en sådan kurs att man inte skulle prata om sin bakgrund och ens föräldrars styrkor och svagheter.

Vad berättar du om mig, dristade jag mig till att fråga? Hur beskriver du din mamma?

Och på en microsekund kom alla tankar om mitt eget föräldrarskap. De funderingar som man kan ha ibland. Och Ågren började ösa fram en hög med skuld, tillkortakommanden, och annat man ångrat. Tankar om det man velat gjort annorlunda, det innan sonen hann att svara…..

Du, sa han…Dig beskriver jag som en mysig liten hippietant.

Oj, det var inte ett svar jag förväntat mig….Men jag skrattade och blev faktiskt jätteglad fast jag inte kunde identfiera mig med rollen som hippietant.

Nog hade jag klätt ut mig till hippie på en sextiotalsfest för några år sedan….men…jag har aldrig flummat runt eller använt droger, vilket jag förknippar med hippielivet. Fast visst…jag skriver ju under på Love, Peace and understanding, det gör jag verkligen.

Under den där påskmiddagen berättade så även den äldsta sonen hur han skulle beskriva sin mamma.

Öppen, vidsynt och lite vimsig ibland.

Oj igen. Vimsig????

Det är då man funderar omkring sig själv och om det kan ligga något i det han säger. De två första egenskaperna blev jag enbart glad för. Men vimsig?

I dag tittar jag på mitt skrivbord efter en hel del jobb under förra veckan och helgen. Jo, det ligger lite i det han säger. Jag är ingen superorganisatör. Jag är en så kallad do-er. Jag kan absolut vara lite vimsig i det där med att få kontroll och överblick över alla ting som är förknippade med att jobba igen. Som att komma ihåg att köpa mjölk på vägen från ett uppdrag vid 20-tiden på kvällen. Eller att boka tvättstugan så det finns rena kläder att ta på sig under den kommande veckan. Eller hinna till djuräffaren för att köpa kattsand och ny mat så inte två älskvärda varelser förklarar krig, och låter sin krigsmarsch gå rakt över tangentbordet, samtidigt som matte är indragen i texten hon nyss var ute och hämtade in.

Eller för all del, det ska göras mat, det ska skrivas mail, bokas tider för däckbyte, hinnas med att umgås med vänner…..och….

Och det är det som blir matchen, att var sak har sin tid. Frågan är bara hur ska tiden fördelas för en liten ”hippietant” som aldrig lärt sig flumma bort åtaganden och göranden. Som vill allt och faktiskt skriver under på Love, peace and understanding. I synnerhet med sig själv.

*försöker skapa struktur gör*

Deercat

Annonser

Etiketter: , , , , , , ,

7 svar to “En mysig liten hippietant…”

  1. Qiqi Says:

    Har läst och fnissade lite när jag såg det där om Hippietanten. Kom o tänka på när min yngsta dotter skulle beskriva sin mamma i skolan. *hon luktar mentholcigaretter, fårull och Opium, syftande på YSL,s parfym med samma namn* =). Eftersom vi vid den tiden nyss hade flyttat från Malmö till de djupa Hälsingeskogarna, så trodde nog de flesta vi var såna där *gröna-vågare*, vilket inte var fallet även om jag var fårägare. Jag var uppvuxen där i byn men bara ett fåtal visste jag flyttat *hem* igen.

    Har uppgett adressen till min blogg men den har legat i ide ett tag nu. Ska försöka få fart på bloggandet igen. *himlar med ögonen*

    Gilla

  2. Joakim Says:

    Tur att du inte är en gift kvinna !
    Jag pratade med en man för länge sedan att han nästan ångrade att han nästan tvingade sin fru att sanera amalgamet.
    Ja han sade att efter ett tag blev hon så pigg och det fanns ingen hejd på all energi hon fick till övers.
    Det påminner lite om det du skriver här med all ny energi du har !

    Ja han sade att han Nästan ångrade det han gjorde, inte att han ångrade sig 🙂

    Gilla

    • Deercat Says:

      Hmm….det kan du har rätt Jocke….Men kanske, kanske det en dag blir energi över till att bli en gift kvinna….;)
      Fast jag är säker på att det INTE finns tid över för det just nu…Satsar stenhårt på jobbet. Det är roligt ju.

      Gilla

  3. Skatan Says:

    Grattis till din comeback! Du är som född till det … skulle jag vilja säga … att skriva, att berätta. Så levande, du lilla Hippietant.

    Vi kan ta varandra i hand kanske. Jag önskar så att jag hade valt ett yrke där jag fick uttrycka mig i skrift. Nu bloggar jag. Och beskrivs ofta av MINA barn … som just hippie!!!

    I … funderar starkt på att hennafärga håret nästa gång hos frissan.

    Kram!

    Gilla

  4. Kin@ Says:

    Härligt inlägg:O)
    Jag sattoch småfnissade hela tiden.
    Tack för inspirationen!
    Mvh Kin@

    Gilla

  5. moniqas Says:

    Kikar in och ser att du inte skrivit på ett tag men du har väl fullt upp 🙂 hoppas allt är bra med dig! kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s