Katten satt i granen -och ett Gott Nytt År!

Ekorrn satt i granen, skulle…

Näää…förresten….Katten satt i granen….skulle skala kottar…..

Näää, fel igen….

Katten låg i granen, skulle krascha kulor….Fick han höra matte, som nu skrek och yla…..

Ja, kära bloggläsare så ser de sista skälvande dagarna ut hos undertecknad….Två katter som försöker skynda på julens uttåg genom att plundra granen långt tidigare än vad traditionen bjuder….

Jag minns inte om vi hade någon gran förra året…Men det kan vi inte haft för jag borde i så fall minnas hur illa tilltvålad den skulle blivit innan vi hunnit njuta av allt glitter och rött…

Två katter avslutar i alla fall det här året med att ha hur kul som helst…och leka julgransplundring varje dag….En sorts kulmen på leken (förhoppningsvis) blev när jag satt i telefon igår, då med en av alla dessa ”miljökämpar” som jag håller kontakten med sedan jag blev insatt i amalgamproblematiken. Då ser jag hur granen plötsligt börjar svaja misstänksamt….

Och vem ligger inne i grenverket och fäktar vilt efter kulor, änglar och polkagriskäpparna….

ZIIIIIIOOOOON!!!!!!

Vänta lite, säger jag till väninnan i luren och schasar vänligt men bestämt bort Zion från granen för vilken gång i ordningen vet jag inte…..

För att några timmar senare se den pågående konferensen mellan mina båda kattherrar som handlar om vilken del av granen som nu ska angripas….

Under tiden försöker matte sammanfatta året som gått nu så här in på de sista timmarna av år 2009.

Var 2009 ett bra år? Eller var det ett dåligt år?

Hmm…jag minns i alla fall hur jag tänkte förra nyårsaftonen…Då när jag skålade ut 2008, ja ärligt, jag mer försökte sparka ut år 2008 genom en välriktad skosula i gumpen… och bad det ilsket att fara till ett varmt ställe…Dock med ett leende på läpparna så jag inte framstod som en hysterisk idiot under förra årets nyårsfest.

Året 2009 är nu snart tillända…och det skulle blivit året där vi tog vår revansch på allt elände vi tvingats genom kring studenten året 2008, och allt annat elände vi varit genom åren dessförinnan….

Ambitioner är bra att ha….Och att kämpa järnet för att få till det är också bra…Aldrig  ge upp….och vara tapper fast man gråter och tycker det är för tufft mellan varven….

Det är tufft att vara mamma och se sin son må precis så uselt som man gör efter ett trauma. Det är en svår match att känna till de där psykologiska teorierna kring hur en kris oftast utvecklas. Från chock, till reaktionsfas, till depression och någon gång långt där framme ska en nyorienteringsfas inträda….

Men det är mina klaraste minnen av året som gått...Vi hamnade i reaktionsfasen som övergick i bearbetningsfasen. Och med det kom 2008 års händelser att följa med oss in i 2009, OCH att jag hade varit naiv nog att tro att vi skulle slippa undan lättare än så…

Det var inte bara sonen som hängde med huvudet förresten….En mamma är och förblir en höna som oroligt vankar av och an för att hitta lösningar på problem som inte alltid är helt uppenbara. Och i synnerhet inte lätta att s, om hon hade trott att bara för HON bestämt sig för att det skulle vara nog, så kanske det inte var färdigläkt med så enkla löften till sig själv…

Och en mamma är och förblir en mamma som inte alltid kan tänka klart och teoretiskt kring vad som behövs efter en chock, eller under en kris. Eller för all del, vad som ska vara ett bra botemedel för en fullt förstålig efterreaktion på en livskris…Det går ju inte att gå genom svåra saker utan man får en existenssiell kris på köpet….I en sådan kris kommer depressionen som ett brev på posten …Att vara både mamma och teoretiker i det läget blir märkligt…Mammarollen och att vara drabbad lägger en sorts filter över kunskaperna….

Och….En höna som ser en av sina kycklingar skrika om hjälp vrider oftast sina fjädrar i förtvivlan över att man inte kan hitta den hjälp som behövs….

Så 2009 blev på många sätt efterbearbetningens år.…där en hel del svåra känslor skulle bearbetas i vår lilla familj….

Men det blev trots det också ett år av andra händelser som jag kan blicka tillbaka på…

En del vet jag inte om jag ska vara stolt över eller hur jag ska förhålla mig…

Och …..kanske försöker jag mest titta tillbaka dessa sista dagar av året….och bara konstaterar delar av det som varit…

Jag lyckades på något underligt sätt få en oduglig chef avsatt under året som gick. Det var på den arbetsplatsen som jag hade hoppats på att ha jobb över sommaren. Jag ville ju bara ha  lugn och ro efter vårt turbulenta år 2008. Det trodde jag mig få genom att ha ett jobb som inte var så krävande av mig. Därför sökte jag mig till en av mina första utbildningar som var inom handeln…..Men….

Jag ramlade rakt in i ett getingbo av mobbing, maktmissbruk, och förtryck av personalen samt direkta tjänstefel gjorda av ovannämnda chef. Jag kunde tigit om det jag upptäckte, och därmed blivit en del av skaran som höll på att gå under av allt elände de tvingades genom i form av ”hugg” och mentala tasksparkar.

När jag rådfrågade min mamma, sa hon…Tänk på att om du tiger, ska du leva med vetskapen om att minst en av dina kollegor håller på att duka under, kan du det?

Det avgjorde saken…En rapport om den psykosociala arbetsmiljön tillverkades under många långa timmar under den kommande helgen och skickades till ledningen i koncernen.

Och chefen som ledde sin personal med mobbingsfasoner blev avsatt med omedelbar verkan. Och mitt sommarjobb var också borta. Man bränner sitt ljus i båda ändarna om man, som tilltänkt sommarvikarie, säger ifrån ungefär som Hanna från Arlöv gjorde, i sången som en gång inspirerade mig till att vara rak om något var åt helvete……

Sommaren blev då i stället allt annat än jag hade trott. Jag som varit ivrig att komma igång att jobba hittade inget nytt sommarjobb i all hast…Det var som bekant också mycket svårt på vår arbetsmarknad….Och ärligt…jag var ganska slagen efter två månaders ständig bevakning av en chef som hade ett kontrollbehov utav det värsta slaget.

I stället fick jag ta igen mig under fyra veckor i paradiset som goda vänner till mig äger…Det blev fyra veckor av vila och eftertanke kring allt som hänt. Men också om allt jag ville skulle ske och tankar om texter, strategier för att få igång vårt liv igen.

En sak som varit svårt att stå ut med under året som gått är just det faktum att jag tappade gnistan för att skriva. Blogginläggen kom, som säkert en och annan uppmärksam läsare redan konstaterat, alltmer sporadiskt…För mig är skrivandet en livsventil som gör att jag på många sätt via texten kan se vad som är bu eller bä i det pågående livet. Nu förlorade jag gnistan mer än någonsin tidigare…

Nu tystnade tangentbordet och så även jag…..Och de texter som tillverkades gjordes allt oftare med en sorts tillkämpad envishet. Det kändes bara inte kul att skriva längre….

Ärligt så saknade jag mig själv lika mycket som min yngling saknade den han en gång var, under det gångna året. Var fanns glädjen…..? Var fanns drivkraften och den goda energin?

Det var som om luften gått ur mig…..Som om jag inte hittade gnistan till ett liv….till att starta upp mitt inre och ha samma glöd som jag brukar ha….

Ja jag saknade också mig själv….mer än någonsin….Jag saknade också en normal arbetsplats att gå till….

Sonen gjorde ett tappert försök i höstas att återställa sitt liv med en resa till Samos. Våra underbara vänner där gjorde allt för att han skulle trivas och kanske stanna kvar en längre tid…

Man kan inte fly från sin inre otrygghet lärde vi oss när han återvände hem efter en vecka…Nej man kan inte fly någonstans från det som gör ont i själen….Ändå gör vi människor våra försök för att slippa den psykologiska smärta man känner inför våra förluster.

Det att jag blev sjuk år 07 var en också del av kakan. Att bli allvarligt sjuk och hitta vägen tillbaka är tufft. Att bli sjuk i en sjukdom som inte finns är det svåraste jag upplevt. Amalgamsjukan, alltså förgiftning av innehållet i tänderna är och förblir en sjukdom som vi kommer att ha svårt att få erkänd….Våra myndigheter skulle helt enkelt tappa ansiktet om man  erkände att man förgiftat en stor del av befolkningen genom att laga deras tänder med kvicksilver, världens farligast gift. Men att jag blev allt friskare desto mer tiden gick efter utplockningen av amalgamet, och att alltfler underliga symtom försvann från kroppen var bevis nog för mig och tusentals andra som gjort samma resa som jag gjort. Men det blir en stor sorg av att få veta hur illa ställt det är för många av alla oss som drabbas. Vi inte bara drabbas, en del av oss slås ut från samhället…Bara de starkaste överlever och kommer igen…

Det är och förblir en chockartad upplevelse att upptäcka att vårt samhälle i så mångt och mycket ställer sig kallsinniga till de människor som på ett eller annat sätt stupar i amalgamsjukan. För mig personligen innebar det flera år av att ställa sig på undantag i livet.

Att vi sedan upplevde en enorm besvikelse och förstämning efter studentfestligheterna som så totalt ställde våra liv på ändå blev liksom droppen…Det var ju studentfesten där jag hade bestämt mig för att den dagen…den helgen skulle min son inte en enda sekund uppleva att morsans sjukdom stod i fokus. Nä nu skulle det vara hans stora och bästa dag som gällde….

Det är märkligt när jag nu sitter här på årets sista dag och inser…Jisses så naiv jag varit när jag skålade in 2009 och trodde att vi under detta kommande år skulle vara befriade från eländet som genom ett litet vift med ett trollspö….

Rättegången för sonens våldsverkare blev för bövelen inte helt klar förrän den 1 juni 09. Det går inte att genomgå en rättslig process utan att allt måste diskuteras, sår rivas upp, och på det hela taget ska själen genom samma stålbad en gång till….

Och Höna-Pöna-mamma sneglade på sonen som inte på långt när var läkt. Det var det smärtsamma i det hela….Och så tankarna om att ynglingen som på några få sekunder avslutade allt festligt vi sett fram emot, och också hotade sonens liv, fick åtta månaders fängelse. Och han blev skadeståndsskyldig med knappt 30000 kronor.

Ingen av oss önskade ynglingen fängelse eller annat elände….Men om det orkade vi faktiskt inte att tänka…Vi funderade nog mer på allt vi tvingats genom i och med de där olyckliga slagen…Vi såg och levde med konsekvenserna varje dag..och försökte bara överleva oss genom allt det som kommer efteråt….Allt som ingen tänker på efter en tidningsrubrik….

Det var så tydligt för mig att under 2009 bara försökte vi att överleva…

Vi levde inte…

Vi överlevde, och lät bara tiden gå i hopp om att någonstans där framme skulle en ljusglimt sprida ett nytt ljus över allt som varit…

En ljusglimt dök dock upp under oktober månad…Jag kom igång med en väldans fart på en av mina gamla arbetsplatser. Det gjorde mig mycket gott att komma ut igen. Men så upptäckte arbetsgivaren i slutet av året att man överskridit budgeten och då strök en hel del av personalen med, i nya tag för att återhämta ekonomin….Tillbaka till ruta ett….

Kulmen av en lång och snårig väg genom 2009 inträffade så några dagar före julaftonen. Jag kan inte gå in på detaljer här men det var en svår händelse som drabbade sonen långt mer än han först fattade. Det blev årets största ”wake-up-call”.

I den klarsynthet som följde av det inträffade blev vi helt enkelt tvungna att bestämma oss för vilken väg som nu skulle tas…

Står man i en T-korsning kan man inte längre strunta i att välja.

Jag förbannade det faktum att jag på djupet inte förstått hur svårt min son haft det. Jag förbannade det faktum att det faktiskt inte finns hjälp att få för oss som drabbats av ”lindriga” trauman i samhället….Jag förbannade det faktum att även jag själv tappat sugen utifrån att jag inte hittade hjälp som stöd för allt bråte vi plöjde oss genom…

För oss fanns ingen kristerapi, krisgrupp eller annat stöd som kunde hjälpa oss ut ur snårskogen av de förtvivlade känslor vi kände i det som hände…Det kanske var ett för stort berg av trauman och känslor att bestiga och besegra för sjukvården….Vad vet jag…?

Kanske jag inte heller själv förstod vad vi stod och stampade i……Och inte heller förstod jag att ingen av oss kom vidare…Vi stod och slirade i den där förbaskade T-korsningen…

År 2009 får bli året som jag ska benämna T-korsningen….

Är det bra eller dåligt med T-korsningar….?

Hmm…ja man måste i alla fall välja färdriktning….vi hade haft svårt för det…

Men….så här under sista veckan av året så insåg vi alltså att VI behövde få ned dubbarna i den hala asfalten, och satsa på att gasa åt något håll.

Tyvärr krävdes det just ett olyckligt wake-up-call för att vi skulle förstå på fullt allvar hur viktigt det var att komma loss. Och det är också när man får en ordentlig smäll på käften som man med klarsynthet ser mönstret i livspusslet. Och att det är dags igen att kavla upp ärmarna och hitta nya vägar för att komma vidare…I alla fall välja en färdriktning. Allt för att göra livspusslet mera helt och vända de negativa energierna till positiva energier.

För bara två dagar sedan sa min son, mamma jag ser riktigt mycket fram emot att få börja läsa nu efter nyår.

Då började tårarna flöda hos en väl tilltufsad höna….Det var första gången på mycket länge som jag hört min son säga att han ser fram emot något. Och nu var det med en  livsintensitet i rösten som jag kände igen. Det var från en ungdom som inte synts till sedan den där olyckliga studentnatten i juni 08.

Och när han insåg innebörden i det han sagt, att detta verkligen var triggern som behövdes för att ÄNTLIGEN blinka av mot något håll i den där T-korsningen, då reagerade även han med samma smärtsamma glädjetårar…

Nu tutar vi och kör mot ett 2010 där sonen ska prova det han önskade så hett att göra under hösten 2008, att få läsa vid universitetet. Och år 2010 vill vi L-E-V-A och inte bara överleva…

Under tiden skapas en tryggare bas där vi förstått…man ska aldrig äventyra sitt liv när det är i kris. Bara ta till viktiga redskap som vila, värme och vänlighet.

Och se till att  det finns trygga förutsättningar för det som det kommande året ska innehålla.

Allt det filar vi på just nu, men ett är säkert, vi bor kvar i vår mysiga lägenhet ett tag till. Även om det inte är den bästa miljön utanför vårt fönster så måste vi fatta beslutet om att vila på den plats vi känner till bäst, och att tryggheten med ett stabilt hem läker oss alltmer.

I lugnet av allt detta hoppas jag med hela mitt hjärta att vi hittat en bra karta för att infria våra förhoppningar inför 2010….och

Att vi i lugn och ro ska återerövra det som var vi innan allt det svåra och kunna använda våra erfarenheter i det nya livet…

Att jag  får ny kraft av att se min son som kan ha hittat viktiga delar av sig själv igen…

Att min skrivarglädje tar ny fart inpå det nya året….den kittlar mig ju redan idag……

Men också att jag under det kommande året kan hitta en stabilare plattform för andra delar av mitt liv, nu när sonen hittat delar av sin….För det är bara att konstatera, en förälder till ett barn som blöder kan inte fungera som den man vill vara…Ens energi är där tankarna finns…….

Så välkommen 2010. Vi har förhoppningsvis en mer nyanserad blick för vad vi kan åstadkomma, OCH vi tänker åstadkomma något nytt och förhoppningsvis något gott av allt det som varit.

Önskar alla mina bloggläsare ett gott slut och….

RIKTIGT GOTT NYTT ÅR….!

©Deercat

Etiketter: amalgamsjuk, krisbearbetning, Mammaliv, Nyårshälsning, trauman