Begravning med förhinder…

Hon är ingen No-no, och hör sen!

Och den som fnyser på näsan, och kallar henne en No-no är dödens.

Ungefär som man skulle sagt i barndomens lek, sjörövarskepp. Ni vet, då när en massa saker fick agera livsräddande föremål och man på inga villkor fick nudda golvet, eller för all del, ramla ned från stolar och bord och allt vad det nu kunde vara.

Fick man kontakt med golvet var man dödens….

Ok! Hon är gammal, och har tillika nuddat marken många gånger….och hon har också varit nära döden många gånger. För den som ser hennes tillstånd är det näst intill obegripligt att hon inte redan är begraven för länge sedan. Men hennes hjärta tickar på….

För ett år sedan var det med nästan en micromillimeter hon unslapp begravningsentrepenören. Det stod kyrkogården nästa i protokollet!

I mitt ansikte, den dagen, stramades musklerna ena sekunden, för att i nästa rynkas till ett enda russin, inför beskedet. Alltför många sjukdomar, alltför svårt, alltför mycket. NU LIGGER HON PÅ MARKEN-och kommer aldrig mera resa sig. Åtta tvåor och en trea sa oss att hon var slut som artist.

Och där stod jag på parkeringen….ensam och på något sätt övergiven av en vän. Fortfarande gammal och ful men fasen ingen NO-NO!

Men faktum kvarstod, hon förbjöds att röras från fläcken hon stod på, paralyserad av en trea som sa oss att hon fick enbart flyttas med hjälp av sjuktransport. Så är det med treor i besiktningsvärlden.

Den gången räddades livet på henne med välvilliga och hjälpsamma vänner. Hjärtat började ticka igen med några smärre operationer, vila och rehabilitering. Och så njöt vi av varandras sällskap en tid till…..Fröken Mazda, absolut ingen No-no, deltog i vårt vardagliga liv igen….Nästan mer energisk än hon varit tidigare.

Och trots det ständiga hotet om att varje dag kunde bli vår sista.

Liljekonvalj Foto: Deercat

Kanske blev det som så att vi levde intensivare, hon och jag. På något sätt lärde vi oss att uppskatta alla dessa stunder och dagar vi hade, och nu också bättre än vi kunnat tidigare….Och det trots att döden då och då hade en tendens att flåsa oss i nacken. Ibland påpekades det lite oförskämt försynt sådär… att hon faktiskt levde på övertid ….Oftast genom små hintar i form av gnissel här och var…

Då och då bara skrattade fröken M och jag åt Mr Bildödare! Det var när vi susade fram och hon spann som ett lejon….Hon började faktiskt göra det berömda fingret mer än tidigare åt alla som hade synpunkter och åsikter om hennes fortsatta levnadsglada existens…I synnerhet blev det många långfingrar åt just MrDöd….Det var som om hon mist respekten för tankarna om bilkyrkogården, som om hon inte var rädd längre. Det var som om hon accepterat att allt har sin tid…så också hon.

Det var även som om att vi båda fattade att vi alla lever på utmätt tid. Det är bara det att en del av oss har kortare tid än andra, MEN den är alltid utmätt….Och vad vi då gör med vår tid bestämmer vi själva.

Det var också som om att vi båda blev kloka nog att släppa taget om sådant som inte betydde så mycket längre…Hon på sitt sätt….jag på mitt…Inte brydde hon sig om att hennes utseende såg ut som om hon kört genom kriget i Beirut, med all rost som skulle kunnat tolkas som skotthål i plåten….Inte heller var det någon större grej att en och annan del liksom började ramla bort från hennes kropp….Asch heller, fnittrade hon när listen till bagageluckan lossnade….Den har jag aldrig tyckt om ändå…..

Med hennes inställning kunde jag också inspireras att släppa taget om gamla surdegar…Och som om jag ville markera något, då när hennes list åkte av, så vevade jag ned sidorutan den dagen, och kastade överbord ett antal gamla besvikelser, och några unkna kärlekshistorier som jag inte längre hade någon glädje av att tänka på…Och ut åkte en hög med halvtrist självrannsakan omkring varför jag valt att vara ihop med män som aldrig brydde sig ett skvatt om mitt välbefinnande, utan haft nog odlandet av sin supernarccisism….Det blev en så fin symbolik i det där med att vissa delar av henne försvann….och att hon bara fnissade åt skräpet och spann vidare…..Det blev fint att jag fick dela det med henne…

Så tillstötte nya komplikationer för sisådär en månad sedan…

NU ska hon dö, ojade jag mig inför hela väninnekretsen, då när vi möttes i öltältet under karnevalsdagarna.

NEJ! NEJ! Utbrast de alla i samstämmig kör, och så att plastglasen på bordet började vibrera av skräck och vånda……

Döööööö! Varför då? frågade rösterna som andades förstämning och sorg.

Det går bara inte längre, sa jag….i fredags natt blev hon illa misshandlad…det blev bara för mycket ihop med de där allvarligare komplikationerna. Det är lika bra att jag begraver henne nu….!!!

RÄDDA BILEN! RÄDDA BILEN! RÄDDA BI….!!!!! skallrade nu fyra kamplystna och ölpåfyllda kvinns…..Och så argumeterades det i det oändliga om hur det där skulle gå till….

Jag som varit så inställd på att jag skulle ringa begravningsentreprenören under måndagen, kände en liten, liten gnista…….

Kunde Fröken Mazda kanske överleva…?Var det möjligt…….?

Jaaaaadå…!!! Det finns begagnade rutor att hitta! Skålar vi för tjejer!…..utbrast en av kvinnsen, med en sorts snusförnumstig min och svalde ned densamma med en stor klunk öl.

Och med fyra par kisande ögon som tittade uppfordrande på mig var det dags att komma fram till ett beslut…..I synnerhet när kören av bilräddare gemensamt frågade…..Nååååå! Hur blir det?

Jag ringer skroten på måndag….!

Fyra fågelholksmunnar och åtta ögon tittade stort….och när huvuden skakades inför det de trodde var den slutgiltiga lösningen…alltså att jag fattat beslutet att fröken Mazda, trots deras övertalningsförsök, nu skulle få gå i graven….

Jag ringer skroten på måndag och köper en ny sidoruta….Fattar ni väl…Ber sonen svetsa hålen i golven och byta den där ventilkåpspackningen….OK????

Fröken Mazda skulle ta mig fan leva ett år till….! Jag hade bara behövt bli påmind om att man måste fajtas för livet och allt….

Dagen efter dammsögs hennes inre från allt glassplitter….Äldsta sonen svetsade golven, bytte rutan, packningen och vips var hon redo för en ny inspektion….

Döden suckade…..och gick vidare för andra uppgifter när besiktningsprotokollet nollställdes…..Min Mazda 323, alá 1989 års modell lever…I alla fall en tid till….

Deercaten tänker njuta av varje sekund, varje minut och varje dag som fröken Mazda spinner och andas….Det är vi värda…Några blåbär i livets snårskogar är vi ju inte direkt, hon och jag…

Blåbärsblommor Foto:Deercat

*ser fram emot en sommar med en gammal och ful tjugoåring gör*

©Deercat

Annonser

2 svar to “Begravning med förhinder…”

  1. Sven Says:

    Bekräftar min devis: Det är aldrig för sent att ge upp! /Sven

    Gilla

  2. Znogge Says:

    Då hoppas jag att den stundande sommaren erbjuder er mycket trevligt att uppleva!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s