Rättegång – ÄNTLIGEN!

Så var rättegångsdatumet spikat. Det känns faktiskt som en lättnad. Samtidigt finns det en del vånda inför dagen som vi väntat på.
Hur kommer det att bli för sonen, att nu mötas i rätten med ynglingen som för så där tre och en halv månad sedan, med några välriktade slag stoppade upp hans liv?
Och hur tacklar han att än en gång påminnas om allt det som vållade honom smärta och lidande.

Liksom familjen och vännerna ska dela på reprisen om det inträffade, och bli smärtsamt påminda om hur sårbara vi människor är. En gemensam händelse vi alla delar och som gjorde att sommaren passerade i slow motion, och där en klump ståndigt låg på tvären i halsen.

Också en sommar där minnena alltför ofta snodde sig omkring de där tre dygnen på intensiven, och övervakandet av livsfunktionerna hos vår då allvarligt skallskadade son som kämpade med inre blödningar i hjärnan.

En sommar vi kommer ihåg med vånda och oro, med otrygghet, och alla konsekvenserna som blev i vars och ens liv. Men också en tid där alla små framsteg framåt gav oss styrkan att återta livet igen.

Det var också en tid av förstämning när sonen först inte förstod vad vi sa, än mindre kunde uttrycka sig med orden som mest blev en rappakalja utan dess like. Inte heller kunde han minnas så mycket från före eller efter misshandeln. Han hade då tappat flera viktiga funktioner i sin normalt sett ovanligt välfungerande hjärna.

Det har varit en sommar med sorg i hjärtat över hur små marginaler vi människor ibland slås emot när döden kommer riktigt nära.

 

En kamp mellan liv och död?

En kamp mellan liv och död?

Vi hade ändå tur i eländet….Jag står knappt ut med tanken på alla de föräldrar, nära och kära, som mister en älskad i det där meningslösa och oprovocerade våldet. Jag kan knappt andas, och det svider i ögonen om jag påminns om att vi levde på den där sköra gränsen några långa dygn. Men vi fick tillbaka vår son som ännu kämpar tappert och som trots allt också vågar lägga nya planer för sitt liv.

Jag orkar knappt fantisera om hur vårt liv skulle ha varit idag om han inte överlevt. Det gör för ont….Men så är ju verkligheten för en del av mina medmänniskor och jag känner mig så uppgiven inför deras sorg. Den är min också. Den sorgen är egentligen vår allas.

Rättegången som kommer nu är för oss en viktig vändpunkt. Vi har beslutat att välja vägen framåt när den är över. Rättegångsdagen, och en kort tid strax efter, när dom ska falla och våra reaktioner måste få plats att ventileras, ska bli spiken i kistlocket för vår tid av vånda och själslidande. Vi bara vägrar låta en ond händelse styra våra liv i fortsättningen.

Och vi har lovat varandra, oavsett utgång och straff för ynglingen som ställde till med eländet, hatet får bara INTE styra våra liv.

Ynglingen är också ett offer på sitt sätt. Oavsett om han får något straff eller inte, så har han svårt att få samma deltagande och medkänsla från människor i vår lilla stad, som min son och hans familj kunnat ta del av.

I alla våldshandlingar finns bara förlorare och förlorare. Vissa förlorar bara mer än andra.
Och till sist, vi vann något oerhört viktigt i vår familj. Vi vann tillbaka vår son i livets nyckfulla lotteri. Vi vann en långt större tilltro till att vi visst klarar av riktigt svåra och tuffa livshändelser, sådant man knappast tror man ska klara av innan det händer.

Vi vann också en långt större kärlek till varandra, ett omhändertagande och en närhet, som vi visserligen njöt av innan….men våra stärkta band nu är inte jämförbara med hur det var då.
Det är det goda i allt det här…Det som vållade så många tårar och stor vånda inför livets förgänglighet…

Liksom det goda är att man förändras i vissa delar av sig själv, då när man tvingas ta hand om alla svåra känslor som finns kring tiden efter en traumatiskt och sorglig händelse.

På vägen framåt i livet blir det hemska som hänt till en erfarenhet och en styrka. Den styrkan bär vi med oss nu. Den styrkan ger oss kraft i den kommande rättegången. Hur den än ter sig….

*full av tillförsikt är*

©Deercat

 

 

 

 

 

 

 
 

 

 

 

 

Annonser

Etiketter: , , , ,

7 svar to “Rättegång – ÄNTLIGEN!”

  1. kvinnotankar Says:

    Jag nog tror jag det blir jobbigt men samtidigt så får ni ett avslut. Det säger de flesta att de blir hjälpta av.
    Kram och jag tänker på er (när jag hinner 🙂 )

    Gilla

  2. Anders Says:

    Så oerhört starkt och hoppingivande du skriver!
    Att komma ut starkare och kärleksfullare efter
    ett sådant genomgripande trauma är fantastiskt och lärande,
    åtminstone för mig.

    Totte, du är en lycklig man med en sådan mor.

    Sussanne, jag högaktar och älskar dig för din förmåga
    att ta till dig detta på ett sådant stort sätt.

    Skål för er och för livet!

    Anders, som höjer livets kalk

    Gilla

  3. Lena Petersson Says:

    Det kommer säkert att gå bra, även om det är tufft för alla inblandade. Fast dina gamla journalistvänner kommer säkert att skriva om saken, för den får nog nytt nyhetsvärde igen. Suck. Lycka till i alla fall.

    Gilla

  4. znogge Says:

    Det kommer garanterat att bli både jobbigt och smärtsamt för sonen och er men samtidigt så måste ni få ett avslut för att kunna gå vidare… Ni verkar starka tillsammans så det ska säkert gå hur nu än utslaget blir.
    Kram!

    Gilla

  5. pruddelutt Says:

    Det blir nog en riktig pärs….men jag tror att det är viktigt att ändå möta personen öga mot öga, det gör det lättare att stänga dörren till det som hände och sedan gå vidare.
    Sänder många lycka-till-kramar!

    Gilla

  6. Deercat Says:

    Pussgurkor!!! Allihopa är ni!!!

    Tusen tack för alla stöttande tankar….Vad skulle livet vara utan människor kring oss, som bara med några få ord visar sin medkänsla…och som delar ödets nycker. Vem skulle jag vara utan era reaktioner? Tack!

    Jag håller helt med om att det är dags att mötas öga mot öga med det som blev ont-ont….och sedan tassa vidare ut i det här attans så vackra livet..
    Trots allt….I synnerhet trots allt…

    😉

    Gilla

  7. Linda Says:

    Jag tycker det är skönt att datumet är spikat. Kommer kännas bra att få lägga denna hemska händelse bakom sig och se framåt istället. Samtidigt kommer det vara jobbigt, precis som det var nu när jag läste detta, att minnas allt det jobbiga, de tre dygnen av rädsla att förlora totte.
    Vi ses i rättegången och förhoppningsvis tidigare Susanne!
    Kramar

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s