Livet återvänder – det gör ju trots allt det…

Två månader har nu gått sedan den grova misshandeln av yngsta sonen….Händelsen som på så många sätt markerade först ett tvärstop, och sedan en T-korsning i våra liv. Två månader av känslomässiga upp och nedgångar. Och en tid av ett ständigt pusslande med skärvorna från vår krackelerade livsspegel. Men också ett flitigt limmande för att foga ihop livet igen till något bra för framtiden…..

Det känns nu i varje cell att det är dags att återigen kliva in i en vardag – att komma igen med allt vad det innebär. Jobb, framtidsplaner och framför allt sparka igång bloggen som nu fått stå tillbaka i en tid av eftertanke, återhämtning och reparationsarbetet som krävdes…Det är nu dags att våga tro på att livet bär än en gång….Det vill ju liksom gärna det…trots allt.

Det har funnits stunder under den här tiden när jag bara haft lust att slänga den där krossade spegeln åt helvete…och tyckt att om den var mitt livspussel ville jag inte ha den. Andra stunder har det känts rätt ok, att så måste livet nog vara…Våra livsvillkor kanske trots allt är sådana, att det ibland och stundtals måste vara svårt, smärtsamt och intill gränsen outhärdligt att leva….Och att var och en av oss sitter på vår kammare med våra livspussel och försöker få ihop varför det blir si eller så….

Dessutom – att inte kunna limma ihop sin livspegel, efter att den krackelerat, skulle vara som att ge upp livet självt…Då skulle ju allt det man tidigare kämpat för, efter andra gånger man snubblat och skrubbat knäna på livets stig, varit meningslösa…

Det är ju också under de svåraste stunderna som jag påminner mig om tacksamheten, jag trots allt känner inför allt det goda jag haft, fått, har åstadkommit, kommer att få, göra, eller för all del kommer att kunna ge…..

Foto Deercat

 

Största tacksamheten denna gång innehöll en ödmjukhet inför det faktum att sonen överlevde och vår familj gick inte i sönder av det inträffade…snarare tvärtom.

Idag går vår student stadigt framåt. Hans hjärna har läkts snabbare och bättre än vi vågat hoppats på…..Hans fysik repar sig alltmer. Han är inte helt bra ännu, men alldeles tydligt är – han kommer snart vara läkt rent fysiskt igen….Och att de där tre till sex månader som man förutspådde återhämtningen skulle ta, kommer att ligga närmare tre än sex månader…….Det gör mitt förut så förtvivlade mammahjärta gott…Det ger mig tillförsikt…

Händelsen med misshandeln och de ovissa dygnen på intensiven, liksom dagarna som följde på kirurgen har satt sina spår….Ibland invaderar bilderna från den värsta tiden…..Bilden när sonen inte förstår våra ord….och vi förstår inte vad han säger heller….Min förtvivlan…

Sonen som gång på gång ställer frågan, när han vaknar till liv mellan varven, vad han gör där i sjukhussängen…Min äldsta sons förtvivlan inför sin brors belägenhet….

Sonen som inte minns det vi sagt….som har svårt att orientera sig om vilken dag det är…vilken månad…eller år…Eller knappt förstår att vi överhuvudtaget hade en studentfest för honom….Och blödningar som skrämde vetet ur oss och så hans pappas förkrossade uppsyn och förtvivlan…

Bilderna av alla vänner och kära som vaktade telefonen, och våndades i sin ensamma förtvivlan för de inte kunde göra annat än att just vänta på våra samtal, och be för en lycklig utgång…Och så bilden av sonen som med envishet och livsvilja kom igen, stundtals med stor frustration inför jobbet att åter hitta pusselbitarna till sitt liv…..

För mig kom en tid när det blev sanslöst svårt att hantera den nya sårbarheten som förälder (tror inte den är över än)…En nyfunnen ängslighet och oro tog ett kliv in i mitt liv…..och känslan av otrygghet gjorde att jag inte kände samma harmoni som tidigare, när någon av sönerna flaxade ut i världen på helt normala förströelser….Men någonstans inom mig visste jag också – den där oron kommer att ge sig med tiden ….I synnerhet som det finns en drivkraft hos oss alla att låta livet ha sin gång……

Och än en gång har jag påmints om hur sköra våra vackraste band är….De starka band vi har till dem vi verkligen älskar….Hur lätt och snabbt de kan slitas av….Med den känslan blev jag också än en gång bättre på att visa, både i ord och handling, för nära och kära, hur mycket de betyder för mig …Det är det vackraste avsnittet av den här historien… Man blir så varsam i sin kärlek och gnäller sällan för småsaker….

Så vårt liv känns bättre och bättre för var dag som går….Kanske också tack vare att det har aldrig funnits så mycket förståelse och stöttning som det gjordes nu och från de mest oväntade håll… Det har gällt såväl polisförhören med sonen när han var som grumligast och hans flickvän som inledningsvis fick bära ett tungt lass som nyckelvittne….Eller vid alla andra kontakter med advokat, försäkringsbolag, FK. För att inte tala om alla innerliga och värmande kommentarer jag fått här på bloggen…Ur djupet av mitt hjärta..Tack!

Så övervägande har vår familj med tiden hittat flera värdefulla guldkorn efter den bedrövliga händelsen…….

Deercat

Sonen förstår nu på djupet att han haft långt fler vänner som brytt sig än han anat han hade…Vänner som puffat och stöttat…och dragit med honom på resor, en fika på stan eller andra goda upptåg….Och samma vänner har på det mest rörande sättet samlat ihop pengar till en X-box. Den fick han några dagar efter hemkomsten från sjukhuset. Det om något fick mammahjärtat att svälla för dem alla….Och all deras omtanke om att han skulle ha just det där spelet som förströelse, de dagar han ändå inte orkade så mycket annat, fick mig att buga ödmjukt inför deras existens…

På det hela taget har denna mamma nu fått näsan över vattenytan.

Och också börjat att än en gång rensa ut oväsentligheter ur sitt liv…Ni vet oväsentligheter som blir så tydliga i skenet och skuggan av det svåra. Samma obarmhärtiga sken som påvisar vad som verkligen är viktigt och oviktigt….

Nu när jag ser tillbaka på tiden före studenten inser jag att det fanns alltför många onödiga bollar i luften. Bollar som jag inte ens hade lust att spela. Det fanns också medspelare i mitt liv då som inte gjorde livets match till något energifyllt och roligt…..

Allt sådant upptäcker man i de skarpa kontraster som livet får efter en svår händelse….Man omvärderar och inser att ens tid liksom blivit för värdefullt för att ägnas åt energikrävande umgänge eller åtagande man inte ens känner för.

I stället väljer man att ägna sig åt allt det andra som finns i ens liv. Det som verkligen är sant, gott och ger värme i hjärtat…Ja allt vi människor så väl behöver för att finna glädje. ….

Numera ägnas min tid i synnerhet åt de medspelare och sysslor som faktiskt gjorde livet kärleksfullt även under tiden det var som svartast….och….

Jag gjorde också samma rörande upptäckt som sonen…Just den att jag lever i ett hav av mysiga och omtänksamma människor. I en stad där alla känner alla. I en stad där man bryr sig på både gott och ont. Jag fann att mina närmaste vänner, liksom folk i allmänhet, verkligen brydde sig och ville bära när jag inte kunde själv. Det var allt från vårdpersonalen till mina och sönernas vänner, sonens pappa och hans vänner och släktingar….Till människor vi inte kände till så väl innan, och myndigheter, samt alla olika instanser som behövdes för att vi skulle hitta rätt i djungeln av våra nya erfarenheter, de vi kanske helst hade velat slippa….

Alla goda energier delade de med sig av så gott de kunde…Allt för att vi kunde läkas, komma igen och hitta ut ur den mörkaste och svåraste snårskogen familjen någonsin befunnit sig i….….

För det är jag dem alla evigt tacksam….Ur djupet av mitt hjärta evigt tacksam.

*på väg tillbaka till livet med sanna och kärleksfulla tankar är*

©Deercat

 

 

 

Foto Deercat

 

 

 

 

 

Annonser

Etiketter: , , , , , ,

13 svar to “Livet återvänder – det gör ju trots allt det…”

  1. Lena Petersson Says:

    Skönt att höra ifrån dig igen. Livet går alltid vidare, även om man tror att det inte ska göra det när allt är som mörkast.

    Gilla

  2. Linda Says:

    Hej Susanne!
    Var riktigt hårresande att läsa detta inlägg. Minns själv alla de dagar då jag inte kunde tänka på annat än Totte och då hela syftet med varje dag var ditt samtal.
    Jag kan inte beskriva med ord hur lycklig jag är att vi och Totte överlevde de dagarna.

    Jag hoppas att allt är bra med dig och att vi ses snart.
    Du är en väldigt fin människa.
    Kram Linda

    Gilla

  3. Deercat Says:

    Tack Lena! Jag hoppas jag nu när jag städat och fejat undan det värsta som tagit musten ur mig. Tänker sköta bloggen bättre än någonsin…..Det är verkligen skönt att vara tillbaka 😉

    Älskade Linda! Nöjet är helt på min sida när vi ses igen….och Jaaa, nog påminns man då och då om det svåra….men nu också om allt det fina som kom in i våra liv…Tänker då både på alla sköna kontakter jag fått vara med om….Eller varför inte all den glädje jag nu känner när jag ser glimten i T´s ögon, skrattet – det bullrande…och varje underbar glädjeyttring eller klokhet som han delar med sig av igen 🙂
    Puss i pannan på dig tjejen!!!

    Gilla

  4. Ingrid Says:

    Men kära min vän, vad är det jag läser!? Har knappt läst en blog i sommar, hmm…nyttig avprogrammering minsann!
    Stockar sig i halsen på mig, hittar knappt ord. Vilket helvete ni gått igenom.
    OM jag kunde skulle jag här och nu ge dig en hel famn pelargoner 😀
    Massor med kramar
    Ingrid

    Gilla

  5. Deercat Says:

    Ingrid!!! En hel famn med tacksamma och goda tankar till dig….
    Ja det har varit svårt…Viss delar är det ännu..men vi är på väg framåt och törs med små försiktiga steg njuta av livet igen…Jag törs till och med tralla och nynna som jag brukade göra innan….DET är stort….Och…Det är ju bara två månader sedan konstaterade vi igår när sonen var på FK för avstämningsmöte, kring när, om, och hur han ska komma igång igen….
    Massor av kram tebax….och enormt kul att höra från dig…
    🙂

    Gilla

  6. Syster Yster Says:

    Vad skönt att läsa ditt inlägg idag. Det lyser av framtidshopp. Jag känner igen så mycket av vad du skriver, just detta att i nöden ser man vem som är ens vän. Idag har jag inga kvar. Utbränd är en svår diagnos för folk att ta till sig. Jag skrev en dikt för 3 år sedan som visar mycket av de tankarna. Tar mig friheten att lägga in den här.
    Kram

    LIVETS VÅGSKÅL

    Livet är en vågskål som vaggar av och an
    ibland så går det långsamt som vågor mot en strand.
    I skålen finns vi människor någorlunda i balans
    vi trivs där och vi snurrar runt i livets glada dans.

    Men när det börjar blåsa för hårt mot skålens kant
    då börjar den att svaja och vi gör likadant.
    Vi håller oss i kanten vi vill inte falla av
    vi måste stanna kvar där och uppfylla våra krav.

    Men nej, nu faller en, två, nu faller flera ner mot dyn
    de andra kan bara titta på från skålen upp i skyn.
    Men väl där nere kravlar de som fallit runt ett tag
    de dog ej, nej de slog sej ens, ruskades bara runt ett tag.

    De ser en stängel, ser ett ljus men kraften finns ej än
    de ligger där i dyn och undrar vad ska hända sen.
    Det luktar plötsligt något gott, en blomma, åhh, vad stort
    luktat på blommor mer i livet, det borde jag kanske gjort.

    De, blir ett JAG, de luktar mer, de reser sig i dyn
    JAG tittar upp, JAG ser en sol, JAG ser ett ljus högt upp i skyn.
    Nu vill jag klättra uppåt igen, upp mot livets skål
    Hur gör jag då, jag vet ingenting,

    för jag har aldrig klättrat upp ur något dyigt hål

    Copyright©syster yster

    Gilla

  7. Deercat Says:

    Syster Yster!
    Tusen tack…och jag är enbart glad att få låta din kloka dikt publiceras här som tröst och stöd för alla dem som behöver (inklusive mig själv). Den var verkligen klockren!!!
    Varm kram till dig….min ”syster” på den gropiga vägen… 😉

    Gilla

  8. Eva Says:

    Kära Susanne!
    Jag läser dina ord och mitt ”mammahjärta” fylls av smärta, glädje, hopp och styrka,,,
    Läste en text idag som jag gärna vill dela med dig.

    Dagen idag är en märklig dag
    den är din!

    Gårdagen föll ur Dina händer,
    Den kan inte få mer innehåll
    än Du redan har givit den.

    Morgondagen vet Du ingenting om.

    Men dagen idag. Den har Du!
    Använd Dig av den!
    Idag kan Du glädja någon.
    Idag kan Du hjälpa någon annan,
    kanske Dig själv.

    Stor varm kram
    Eva

    Gilla

  9. Deercat Says:

    Nämen Hej kära kusse (Eva!)Glad att du med all din klokhet finns….!
    Dom där orden är bara så braaaaaa…..Tusen tack….
    😉

    Gilla

  10. Märtagreta Says:

    Vad glad jag blev över att läsa att sonen klarat sig bra trots allt. Det går inte ens föreställa sig det som hänt. Min son har kärat ner sig i en flicka vars förre pojkvän är medlem i ett MC-gäng och jag känner kall skräck, då jag nyligen träffat en annan flicka som aldrig lyckas fly från sin fd Mc-kille. Att våld ska drabba ens barn är än mera skräckfyllt än andra olyckor. Olyckor kan vi ibland inte förhindra, men våldet, det är så meningslöst onödigt. Livet är för värdefullt.

    Kram på dig!

    Gilla

  11. Deercat Says:

    Tack Märtagreta!!! Vi är också enormt glada över att han överlevde det vi idag vet var livshotande skador inledningsvis…
    Och ja…det var det mest skräckfyllda jag varit med om…
    Det kommer ta tid för honom att helt komma igen…men han är på god väg i alla fall…
    Och såren i själen hos oss alla läker vi med tiden…
    🙂

    Gilla

  12. pruddelutt Says:

    Åh vad glad jag blir när jag läser att det går åt rätt håll! Har funderat så mycket på dig och undrat hur det har gått för sonen.
    kram till dig!

    Gilla

  13. Deercat Says:

    Pruddelutt! Tusen tack….Ja NU går det ännu mera åt rätt håll…Vi ser det alltmer…! 😉

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s