Journalister – Gud hjälpe dom…..

……som våldtar ens själ för en bra story!

I vår stad finns, precis som i många andra städer, lokala dagstidningar. Den äldsta är också, precis som i många andra städer, både omtyckt och illa omtyckt.

I några år, i början av min skrivarkarriär i slutet av nittiotalet, var jag själv anställd på denna tidning, och jag älskade mitt jobb. Jag njöt av varje sekund jag fick göra det som jag senare insåg jag var ämnad för – att skriva och återberätta verkligheten. Inte bara min verklighet utan även andras.

 

Jag uppskattade inte bara mitt jobb utan också alla kollegor och mina dåvarande chefer. Det var ju där jag fick möjligheten att utveckla den gåva jag inte tidigare haft säkerhet nog att tro på skulle bära. Framför allt var det också där jag fick självförtroende för att våga söka mig vidare för att utvecklas mera.

Och många ödmjuka tacksamhetstankar har ständigt återvänt till min dåvarande chef för att just jag fick chansen att lära mig så många viktiga ting omkring journalistikens villkor. Framför allt om hur man med respekt och försiktighet bemöter människor i kris och chock. Och att vi som jobbade på tidningen aldrig, aldrig fick göra en utsatt människa mer illa genom att lämna dem till allmän beskådan just när de befann sig i ett sådant skick att de inte själva kunde bedöma hur utsatta de skulle bli i tryck. Det var sådant viktigt hon lärt sig under sin utbildning och med tjugo år i journalistyrket.

 

Det har inom mig sedan dess inte funnits annat än beundran och ödmjukhet inför hennes bemötande, liksom det också funnits inför mina dåvarande kollegors kunnande som var stort i jämförelse med min nyvunna glädje och inspiration inför det nya yrket….

 

Och jag saknade dem alla när jag slutat. Men jag bar ständigt med mig min chefs kloka ord, både efter att hon själv slutade på tidningen, och strax innan jag själv gav mig iväg för att prova vingarna på en av våra större dagstidningar…

 

För så där tre veckor sedan, och en bit in på andra dygnet efter det att min son blivit misshandlad och allvarligt skadad, var det redan allmänt känt i vår lilla stad att det var vår student som nu vårdades på intensiven.

Det var också då som hela min familj vakade dygnet runt. Vi var chockade, tillintetgjorda och fungerade känslomässigt ungefär som levande robotar.

 

Det blir kaos i en familjs liv när man väckts mitt i natten, tagit sig till akuten och några timmar senare får veta att ens sons tillstånd är allvarligt. Och att han behöver övervakas dygnet runt på intensiven.

 

Det blir kaos i ens hjärna, som inte kan ställa om sig från att bara några timmar tidigare sovit sömnen där allt var i sin ordning och glädjen från studentdagen varit ens huvudkudde, till att nu befinna sig i en helt overklig situation.

 

En människas hjärna kan bara inte ta in allt det hemska. Den kopplar barmhärtigt nog inte allt som läkarna säger om blödningar i den skadades hjärna….hjärnskakning….och mera blödningar i hjärnan….

 

Den bara registrerar sonens ansikte som är ansträngt av smärta och ändå borta…..Den försöker bara begripa allt kaotiskt runt omkring, i form av sjukvårdpersonal, läkare och hur sonens kropp är kopplad till apparater som övervakar livsfunktioner.

 

Och i en mammas hjärna är det bara oro, förstämning och chock som härskar….Men framför allt har rädslan invaderat mammahjärtat…liksom den hade gjort hos de allra närmaste som också försökte begripa det hemska som hänt……Kanske försökte vi alla också få en gnutta kontroll över situationen….

 

Vi avlöste också varandra så gott det nu gick vid sonens säng….Då oftast bara för att åka hem ta hand om det mest akuta i hemmet……Högen med disk, få i sig lite mat och kanske några timmars sömn….

 

I mitt hem möttes vi av den ständiga påminnelsen om studentfesten….Blommor som vissnade….mat som härsknade….En katt som lufsade runt och väntade otåligt på sällskap, och som i väntan på att allt skulle som vanligt tassade till sonens huvudkudde för att vänta och vänta….….

 

Och så alla blåa och gula ballonger som nu luften hade gått ur…och som blev en ständig påminnelse om att någon visst dragit ut kontakten till våra liv…

 

Vi fungerade ryckvis rent praktiskt men allt skedde per automatik…..Så är nu vår mänskliga hjärna funtad….Den klarar inte alltid att ta in det hemska som skett på en gång, utan skonar oss genom att försätta oss i ett chocktillstånd, och tills vi klarar av att sakta ta in det svåra som skett…….

Det är också då man bara svamlar hit och dit om det inträffade…..Man är lyckligt lottad om någon i ens närhet kan hålla reda på nycklar, göra mat och trösta i nattens mörker…Allt sånt vet man liksom inte om att man behöver….Situationen kräver annat…fokus på den skadade…och utgången.

 

När vi var inne på vårt andra dygn fungerade vi alltså inte som den familj vi vanligtvis är….Det var inte att begära heller…. ….

Det var också vid denna tid vår stads tidning fått nys om det inträffade. Fast då via ryktesvägen eftersom vår polisanmälan just var på väg att behandlas och inte skulle bli officiell förrän senare under dagen.

Vi bor i en alltför liten stad för att en sådan här olycklig händelse inte snabbt når dom flesta….I synnerhet eftersom många människor naturligtvis var berörda av just studentfestligheterna….

Det är förståligt att vår story hade ett nyhetsvärde och att tidningsredaktionen denna måndag surrade omkring idén om att göra ett reportage. Kanske i synnerhet med tanke på att jag jobbat där en gång i tiden, och oavsett om vi numera aldrig umgicks privat eller höll kontakt, så kanske man ändå antog att man kände mig och hade en direktkontakt in till mitt liv.

Och kanske var det också därför man helt glömde bort tankarna på att jag i första hand är en människa med behov av integritet i en svår situation. En människa som befann sig i svår chock och förstämning.

Ingen kunde bli mer förvånad än jag när min mobil ringde under en kort paus från intensiven. Jag hade slagit på den för att jag behövde ringa till de närmaste som vankande av och an i väntan på dagens rapport efter en ny skallröntgen.

Samtalet kom från en av mina tidigare kollegor som sa sig ha jagat mig sedan gårdagen, då när hon fått sig veta att det var min son som skadats….

Plonk! Sa det i min grumliga hjärna….Jagat mig….Vad hade jag gjort? Jaaaaagaaaat mig???? Jag förstod bara inte…

Hur är det med honom? fortsatte hon och jag slappnade kanske av lite för jag invaggats i tron att hon ringde för att visa mig sin egen och tidigare kollegor sympati och empati…..Och så babblade jag på en stund om det jag knappt själv kunde begripa….

Är det något man törstar efter när något hemskt inträffat så är det att få berätta om det hemska gång på gång….Det är liksom vägen fram för att få ihop det inträffade med ens känslor….Och är det något mer man törstar efter i det chockartade tillståndet man befinner sig i så är det värme, omtanke och tillsyn….Helt enligt regelboken….

Jag kunde just då i all min sårbarhet inte värja mig inför det övergrep som jag nu skulle utsattas för….och som senare fått bilden om min egen yrkeskår att rämna….

 

Hade dom fullständigt tappat vett och sans….När började seriösa journalister jaga brottsoffer och dessutom i ett läge när man vistas på intensiven….Och när offret självt, min son som numera var myndig låg medvetslös??? NÄR infördes denna arbetsmetod….?

 

I samtalet som följde förstod jag aldrig att det var en intervju det rörde sig om. Hur skulle jag kunna det när jag knappt visste om jag befann mig i verkligheten eller en obarmhärtig mardröm. Och mitt sårbara mammahjärta fanns hela tiden med min son. Jag ville bara lägga på luren snabbt för att fort komma tillbaka in till hans säng på intensiven…

Just då inser jag också att min tidigare kollega INTE har ringt mig av medkänsla och välvilja kring hur jag/vi överhuvudtaget klarar oss i allt det svåra.

Jag försöker värja mig och säger att jag INTE vill prata med tidningen om det inträffade…

Jag vill inte svara på frågor!…Jag vill inte bombarderas….!Jag vill inte våldtas mentalt….!

Jag vill inte…inte…..inte….Jag ooooorkaaaar baaaaara inte… …!

Men allt är liksom uttalat för öron som inte vill lyssna…Och min autopilot för att vara rar, vänlig och tillmötesgående i alla lägen har slagit till….

Just där och då känner jag hur tillintetgjord jag blir….Jag låter den psykologiska våldtäkten ske…Jag har inga redskap att värja mig med….

I luren ber hon mig vänta lite, jag lyder som den robot jag blivit…och i bakgrunden hör jag min gamla nyhetschef mana på med sånt hon ska säga…..

När hon kommer tillbaka bombarderas jag med ytterligare frågor och jag blir lamslagen…

Får vi komma upp till intensiven och slå en bild på din son?

Intuitivt och reflexmässigt skriker beskyddarinstinkterna rakt ut….NEJ!!!…Nej, det får ni verkligen INTE!!!!

Jag hade velat skrika rakt ut – är ni skvatt galna???

Han är myndig…han är arton år och ligger allvarligt skadad på intensiven och kan inte svara för sig själv….Jag är hans mamma och ni kan bara inte våldta oss så här….Låt oss vara….Låt bli…..men jag försöker bara avsluta samtalet så vänligt som möjligt…och så snabbt som möjligt

Kan vi få komma och slå en bild på dig då???

Alla mina sinnen säger mig att jag blir invaderad….Och jag kan smärtsamt nog inte hindra det som sker…Jag har inte kraften….Ändå…..…

 Ska förstå mitt eget bästa….fast jag knappt vet hur jag ska klä på mig dessa dagar…

Men jag kan inte tänka klart….Men inser att jag blir attackerad på ett oetiskt sätt…och framför allt respektlöst….Det fattar inte jag i hela sin vidd just då…Jag känner bara motvilja och invasion av min person…och min familj

Med hjälp av mina sista försvarsmekanismer säger jag NEJ; NEJ…nej låt mig vara….ring till polisen i stället, de har fått in anmälan….Jag vill verkligen inte prata med dig……..Jag orkar bara inte…jag orkar verkligen inte det här också…

Men du, får vi sätta ut era namn då????

Här brister mitt hjärta….

Det kan bara inte vara sant….Det får inte vara sant att mina förra kollegor, dom som jag uppskattade så mycket, utsätter mig för denna hemska psykologiska våldtäkt…Det får bara inte vara sant att dom inte brydde sig ett dugg om vår belägenhet, utan bara ville sko sig på min olycka….min sorg…Den absolut värsta händelsen i mitt liv….En händelse som jag ännu inte visste utgången eller konsekvenserna av….

När jag äntligen får slut på eländessamtalet är det genom att lova att journalisten får ringa mig en annan dag….Vad gör man inte för att få ett övergrep att ta slut….?

 

En tanke dyker upp om att fixa mig ett annat nummer via ett kontantkort – det här borde bara inte få upprepas igen….

Jag blir frustrerad över att jag som redan befinner mig i ett brinnande inferno attackeras av människor som cyniskt nog vill hälla mer bensin på brasan….

Jag glömmer bort det där med kontantkortet…Det finns liksom för mycket annat att reda ut…

När jag sedan lägger mig för natten efter ännu en dag av oro och vånda kan jag inte sova….Jag gråter….Jag fryser om händer och fötter trots sommarvärmen utanför.

Jag frågar mig samma fråga som jag gjort minst varje minut dom sista dygnen….Fast nu högt…

Han klarar sig väl? Visst måste han väl göra det?…

Denna hemska dag har jag totalt tappat tron på det goda i livet….

Och det är ohyggligt svårt att få tillträde till sömnens land….

Jag vänder och vrider på mig, fram och tillbaka…och den andra kränkningen på bara några få dygn gör sig påmind…….

Jag frågar mig om och om igen….Hur kunde dom….?

Hur kunde dom bara komma på tanken att fråga om dom fick komma till intensiven för att ta en bild på T….Han som inte kan svara själv…..Hur kunde dom tro att jag skulle göra något så brutalt kränkande mot min egen son….?

Hur kunde dom?

Jag är arg och ledsen för att jag utsatts för mer våld mot själen än nödvändigt. Och allt det bara för att några journalister vädrat en bra story och var beredda att kasta ut oss i tryck…

Vi som inte ens hade förmågan att värja oss, inte heller var vi kapabla att avgöra om vi vill dela vårt öde med läsarna av tidningen ….

Mina tårar rinner ner mot kudden….

Jag börjar känna av sorgen över att andra haft rätt i tidigare diskussioner om att etiken brister alltför ofta i journalistiken…Andra har haft rätt och jag har haft fel som försvarat och förklarat…

Och jag undrar verkligen hur de försvarade det här för sig själva? ….Jag undrar verkligen det???

Den natten kan jag inte sova. Min rädsla är för stor för hur morgondagens tidning vinklar storyn…

Löpet morgonen efter får magen att vända sig upp och ned….

STUDENT ALLVARLIGT HJÄRNSKADAD I GATUVÅLD MITT I CENTRUM

Jag blundar och blundar, men skadan är redan skedd….Ordet hjärnskadad ekar i mitt huvud….

Var det för den rubriken man våldtog mig mentalt…..Var det för att öka trovärdigheten i storyn genom att prata direkt med mig man tillät sig bortse från heder, respekt och all form av etiskt tänkande kring en människa i kris? Var det verkligen så?

Gud hjälpe dom… som i sin iver för att få en bra story mister vett och sans…!

Och Gud hjälpe de journalister som inte längre har kvar sin medkänsla, respekt och förståelse för brottsoffer och deras familjemedlemmars behov av integritet kring en tragisk händelse.

Gud hjälpe dom som har tankar om att sko sig på en ömtålig människa, och det just när hon famlar i mörkret efter kontrollen över sitt liv.

Gud hjälpe dom!

*lever i dubbel sorg och i förlusten av tron på det journalistiskt goda gör*

© Deercat

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Etiketter: , , , , , , , , ,

6 svar to “Journalister – Gud hjälpe dom…..”

  1. znogge Says:

    Ja, ibland eller ganska ofta undrar man var den empatiska förmågan gått och gömt sig! Visst kan det finnas ett nyhetsvärde men etiken måste komma i första rummet, inte tal om något annat! När jag läser din reaktion som jag förstår till fullo blir det ännu mera obegripligt hur Englas familj ville att begravningen skulle direktsändas och visas på storbilds-TV…

    Hoppas sonen känner sig lite bättre nu och att ni har fått en viss ro i er familj!

    Kramar!

    Gilla

  2. Märtagreta Says:

    Gråter med dig, och blir arg, Det är fruktansvärt som de gjort, så totalt utan känsla för er. Jag kan inte säga mera, men jag känner desto mera…

    Gilla

  3. pruddelutt Says:

    Jag blir så förb……så där får det bara inte gå till!! Så jäkla elakt,gement och okänsligt att utnyttja dig på det där sättet..Vi har ju i allmänhet ett antal lager av polityr, man ska upppföra sig på ett visst sätt och är man i kris så tror jag precis som du att det många gånger kan vara polityren som slår till – att be folk fara åt h-vete är ju ingen ryggmärgsreaktion somd de felsta av oss har direkt.
    Som om du inte hade nog att kämpa med i den stunden – det borde finnas ett ställe man kunde deportera den typen av journalister till.
    Varma kramar i mängd till dig och de dina!

    Gilla

  4. Lena Petersson Says:

    De måste ha glömt allt vad medlidande heter. Stackars dig.

    Gilla

  5. Deercat Says:

    Znogge!!! Javisst borde väl etiken komma före…Kanske var det just därför jag skrev det här inlägget…för att påminna de som glömt det…För det gör så ont när man behandlas som om man inte känner något….eller finns som annat än en story…

    Märtagreta!
    Ja det är väl ungefär så min tillvaro ser ut just nu…Gråt och vrede i dubbelbemärkelse…! Gråt och sorg i dubbla portioner…

    Pruddelutt!
    Nej det borde INTE fått gå till som det gjorde….Jag ska se till att lära mig att be folk dra någonstans…En dag ska jag det…En dag!

    Lena!
    Ja ungefär så måste det nog vara….

    Tusen tack alla för er medkänsla och synpunkter…Det värmer i en tid när det är lite svårt att hämta sig rent psykologiskt från allt som hänt på så kort tid…
    Men det kommer…..det gör nog trots allt det.!!…någonstans därframme….
    Tusen tack!

    Gilla

  6. Syster Yster Says:

    Börjar med en kram! Det behöver ni säkert många nu. Men sedan vill jag spy galla, för eftersom jag jobbar inom vården och vet hur hudlösa offrens anhöriga är så blir jag så arg på dessa ständiga hyenor som går över lik för att få en bra story.
    Skrev själv om detta när Englahistorien skulle sändas på TV.
    Jag vet inte hur sonen mår nu har inte läst in mig på dig blogg och inte heller varit här på länge. Men ska genast göra det.
    Kram igen

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s