Studentfest – vår gladaste dag – en katastrof

 

För så där 15 dagar sedan, närmare bestämt fredagen den 13 juni, firade vi vår yngsta sons student…..Det fanns ingen hejd på familjens glädje och stolthet när vi först, dagen innan, stod utmed vår stads gågata och följde alla frasande klänningstyger och frackar som var på väg in på vårt stora hotell för den årliga studentbalen…Modershjärtat skuttade och slog häftiga volter vid synen av sonen, när han ståtligt passerade förbi, iförd sin frack med hemmasydd maggördel och skarfs. Allt matchande hans sanslöst vackra tjejkompis och hennes minst sagt fantastiska klänning……Aldrig tidigare har våra ungdomar tagit andan ur mig som de gjorde den där kvällen….

 

Och med ännu mer breda leenden stod hela vår brokiga familj dagen efter på skolgården med våra gosedjur, blommor, plakat och kameran i beredskap. Nu tillsammans med alla andra nära och kära för att vänta ut den för året ovanligt stora skaran av studenter. 

Molnen, som då och då under dagen hotat med både skurar och regn, sprack upp i samma solskenleende som alla vi andra när våra snygga ungdomar välde ut och lät champagnekorkarna smälla till studentsånger och lyckliga vrål…I havet av studentmössor såg vi vår långa, skäggprydda och långhåriga student vinka och flina glatt till oss där vi stod…..

 

För fjorton dagar sedan, ganska exakt i skrivande stund, fick vi oss veta att vår student fått allvarliga skallskador som en följd av att han blivit brutal och oprovocerat nedslagen i det helt meningslösa gatuvåldet….OM det nu mot förmodan skulle kunna finnas någon typ av våld som är meningsfull…För exakt fjorton dagar sedan slutade alla studentfestligheterna för vår son på ett omänskligt abrupt sätt….

Vid 21-tiden på kvällen hade vi nära och kära vinkat av vår student……Han som med ett glatt flin njutit med ögonen och alla sinnen när favoriträtterna på buffébordet dukades fram…Han hade också gång på gång lämnat sällskapet i vårt stora rum och med champagneglaset i handen kommit ut till mig i köket och kramande visat mig sin uppskattning för allt det festliga vi åstadkommit för hans skull….Han kommenterade det snygga upplägget på bordet…slickade sig om munnen när han såg rullarna med fylld lufttorkad pharmaskinka, de grekiska köttbullarna, sillen och favoriternas favorit – ägghalvor med majonnäs, räkor och stenbitsrom.

Han flinade glatt över att hans gamla nalle nu fått sällskap med ett tjugotal andra gosedjur, alla med blågula band……. Och hans ögon vilade länge på ballongerna vi hängt upp och han nuddade lätt med fingertopparna vid de blågula girlangerna, innan han stack näsan i havet av blommor…. Flinet under hans pollengula näsa sa allt….

Vi kramades länge där i köket….Han som numera är huvudet längre än mig……han som nu är på väg ut i livet….Jag var nöjd…..och stolt över att han på så många sätt verkade trygg i känslan av att livet har så många möjligheter…..och att han skulle ta dem, en efter en…..Jag var rörd…berörd….och ofantligt lycklig över att han var lycklig…..

 

När han tagit alla trapporna ned med sina långa bråttomkliv, gett sig ut i kvällningen och våra gäster så småningom dragit sig hem till sitt, plockades det undan och jag diskade upp det värsta….Resten skulle få vara tills morgondagen…

Klockan hade blivit över midnatt….Jag ramlade i säng…slutkörd efter veckor av förberedelserna men oändligt lycklig över att festen blivit lyckad, sonen var glad…och under följande vecka skulle jag bara sova ut…

Runt halv fyra på morgonen ringde telefonen många signaler, ändå hann jag inte fram till den trådlösa för att svara…..På vägen tillbaka till sängen funderade jag inte en sekund på annat än att sova vidare…Tills mobilen satte stop för den nyss tänkta tanken…..

 

Det är från akutmottagningen….Vi har nyss fått in din son med ambulans….Han har blivit misshandlad….!!! Han har inga ID-handlingar…kan du bekräfta hans födelsenummer…???

Kaos och kortslutning av hjärnan..….Jag visste knappt hur jag skulle klä på mig…..Inom en kvart befann jag mig på akuten…Under den korta vägen dit hann jag tänka tanken…hoppas han bara är pinkafull….Jag till och med intalade mig att det måste vara så…

Sonen var inte medveten om min närvaro när jag ställde mig invid rullbritsen han låg på…Hans vita skjorta hade små blodfläckar här och var….och runt hans mun fanns levrat blod….

Studentmössan liksom han kavaj och skor låg i en prydlig hög i en stålkorg under britsen…

Flickvännen satt hålögd bredvid och berättade om mardrömmen och att han blivit misshandlad….Att han fått ta emot sparkar och ett välriktat knytnävesslag som fått honom att falla handlöst med bakhuvudet i asfalten…

Hennes bilder blev mina bilder….Det hemska klonkljudet som uppstått när hans skalle mötte asfalten blev som upprepade hugg mot min egen kropp….Gång på gång rullades filmen i mitt huvud….Varje ord som berättades om våldet mot hans kropp slog som hammarslag mot mammahjärtat…

Men varje hammarslag kändes inte längre…..Det hemska kunde inte få plats…Det kunde bara inte vara sant….Vi som nyss kramades där på köksgolvet…han som var så lycklig när han gett sig av och ut för att fira vidare…Det var bara för stort och svårt att ta in..

 

Jag ville bara hålla honom som när han var liten….Jag ville bara vagga honom…skydda honom….rädda honom från all världens onska….Jag ville bara att han skulle ha druckit för mycket….Jag bad om att vi skulle få ta hem honom så skulle han säkert nyktra till…..

 

Akutläkaren var mycket tveksam till mina grumliga tankar….Blodprovet förklarade ju inte hans tillstånd….Och nu grusades min hoppfulla tanke om att alltihopa bara rörde sig om att min yngling fått lite för mycket att dricka…

När den underliga blodansamlingen som strax efter det började visa sig i höger öga, och sonen ännu inte visade några tecken på att vakna, inbillade jag mig fortfarande att han nog bara fått en blåtira och var trött.

 

SKALLRÖNTGEN NU!!! Orden dånade som nya hammarslag i själen….Men jag kunde fortfarande inte känna dom…..Det var bara ett tyst och tomt hål rakt in i hjärtat…Ett hål som dröp av istappar….

För ganska exakt fjorton dagar sedan, direkt efter första skallröntgen flyttades min son in på intensiven och kopplades till apparatur som skulle övervaka hans livsfunktioner….

 

Det är en skrämmande upplevelse att sitta bredvid sin fina stora kille, och se på honom som så nyss varit full av liv, men nu så utslagen….Det är en mardröm att dygnet runt, i sömn såväl som i vaket tillstånd, hela tiden finnas med honom…och ständigt fråga sig…kommer han klara sig?…. Det blev en mardröm för en hel familj som så nyss stått på en skolgård full av livsenergi, kärleksfulla tankar, blommor och massor av tillförsikt inför ett nytt liv…

Det var vid samma tid som sonen flyttades in på intensiven som hammarslagen mot själen började göra ont….Då kröp insikterna om skadorna som vår älskade student hade under skinnet och sakta, mycket sakta, invaderades varje cell……

 

Då kröp också insikten om människornas sårbarhet fram ur någon gömma…Den om att trygghet så snabbt förvandlas till det motsatta -otrygghet…Just då påmindes jag också om att jag vid få tillfällen i mitt liv oroat mig för när mina söner varit iväg eller ute på stan…Men denna natt, när jag sovit i trygg förvissning om att yngsta sonen säkert hade både festligt och kul, och alldeles säkert skulle droppa in som vanligt framåt tretiden på natten, så utstod han helt andra fasor…

Mycket riktigt hade han lämnat krogen kring tvåtiden på natten…vinkat glatt till sin bästa tjejkompis, liksom alla de andra vännerna som fortfarande fanns kvar… Och sagt att de självklart skulle fortsätta nästa dags kväll med inplanerade festligheter på en annan krog…

Med studentmössan på och lite lagom upprymd och nöjd gick han sen för att hämta sin flickvän….Därefter skulle de tillsammans vandra hem till oss…

De fantiserade om all den goda mat som säkerligen fanns kvar i kylskåpet….Sonen paxade ägghalvorna med räkor, majonnäs och stenbitsrom….

De hann inte så långt på sin väg över den stora bro som går över Lagan mitt i vår stad…Där träffade de på två killar, något äldre än sonen….En av dem kände sonen väl igen sedan skoltiden på högstadiet….De började ondgöra sig över hans skägg och långa hår….Något han inte tog så hårt på utan i stället gjorde han som han alltid gjort i liknande situationer…Han försökte avvärja bråk. Men denna gång lyckades han inte.

 

Runt niotiden, denna lördag morgon för fjorton dagar sedan, stod det klart för alla oss, nära och kära….att sonen hade åsamkats en allvarlig och kraftig hjärnskakning samt hade flera blödningar i hjärnan…

Oändliga blev de följande dagarna…Skallröntgen. Och ytterligare flera skallröntgenundersökningar avlöste varandra…Prat med expertis på ett större regionssjukhus lugnade oss om att behandlingen som sattes in var rätt och riktig….Varje liten förändring av blödningar och svullnader i sonens hjärna fick hjärtat att stanna i bröstkorgen….och varje liten gnutta av stabilitet fick oss att våga andas en stund igen…

Vi fick oss till slut veta att han kommer bli återställd men det kommer ta tid…

 

Våldet är primitivt och drabbar blint….trösten är att han blir återställd någonstans därframme, tröstade brorsan sin snyftande och långt ifrån lugna storasyster….

Ja våldet drabbar blint och är mycket primitivt….

Det är mycket svårt för en människa som nyss vistats tre dygn på en intensivvårdsavdelning, i gränslandet mellan liv och död, att förstå meningen med det inträffade….Och det är så oändligt smärtsamt att inse att mellan liv och död finns det en alltför skör tråd ibland….En tråd som man med bävan också inser – den höll för vår son men det gör den inte för alla….Det är bara för sorgligt…Det är för svårt att ta in…..

Det är också alltför sorgligt att det inte är respekt och kärlek som råder mellan oss människor och att inte alla lever i andan av att det aldrig, aldrig är ok att ens lyfta en hand mot en annan människa….

 

Efter tio dagar på sjukhuset kom vår son hem igen….Det gör ont i själen att inse och ta in – hans skador syns inte utanpå. Men de märks i djupet av våra hjärtan….Vi våndas med honom inför att flera viktiga funktioner i hjärnan slogs ut och måste få tid på sig att läkas…..Vi våndas över att hans nu grumliga hjärna inte klarar det den brukar….att den blir trött av minsta ansträngning och att hans normalt sett så perfekta tal nu är stammande…..Men också för att alla hans förhoppningar efter studenten tills vidare måste läggas på is….Och vi våndas med honom i hans frustration över att inte fullt ut minnas och förstå det inträffade eller de nästföljande dagar som enbart är svarta blad i hans kalender…Och så bävar jag vid tanken på att han en dag inser det sorgliga i att hans så fina studentdag smulades sönder – och fina minnen vissnade bort i takt med alla blommorna han fått under tiden han kämpade för att komma tillbaka till livet….

Jag ber på mitt vis om att han trots allt ska känna frid och glädje över att han överlevde….Den tanken bär i alla fall ett sorgset mammahjärta vidare….

Det är också mycket svårt att just nu förhålla sig lika kärleksfullt och tillitsfullt till livet självt som innan det hemska hände….Det gör fortfarande fysiskt ont i mig när jag tänker på att min son helt meningslöst slogs medvetslös, åsamkades svår smärta och blev allvarligt skadad av någon som blev provocerad av ett långt hår och skägg……Det gör mer ont att jag inte kunde skydda honom…

Ändå är det för mig helt främmande, liksom för sonen, som trots allt börjat sin vandring tillbaka till livet, att känna hat eller bitterhet…Hat och bitterhet gagnar ingen….I slutändan finns ingen vinnare av det meningslösa våldets konsekvenser….BARA förlorare….

Häromdagen när sonen fick frågan, om han var arg och bitter på killen som slog ner honom, sa han enkelt…Nej jag är bara förvånad över att han gjorde det….…

Min lilla Ghandi, sa jag och drog honom lite kärleksfullt i skägget….Min lilla stora Ghandi…Han är sig lik trots allt, och står stabilt kvar i sina kärleksfulla tankar om människan….Och han skulle aldrig, aldrig odla hat, eller allt annat, som allt för ofta separerar oss människor ifrån varandra….

Och om min son inte visar minsta tendens till hat eller bitterhet, ska ingen annan heller odla sånt som bara kan göra ont värre…

Självklart kommer vi att prova saken rättsligt….men bortsett från det så får min modiga och kloka student, som nu kämpar tappert för att helt bli sig själv igen, bli mitt rättesnöre i att förhålla mig fredligt och kärleksfullt trots allt.

Men helt och fullt kommer nog alla goda tankar jag vill leva efter inte tillbaka, förrän den dagen när värsta oron och sorgen har släppt taget om mitt mammahjärta….Kanske först den dagen när jag ser att min son, än en gång, har fått tillbaka tryggheten och känslan för att livet faktiskt kan vara vackert, och bär på så oändligt många möjligheter….Och att han tänker ta dem – en efter en.

*sorgligt skakad men kämpar trots allt för kärleksfulla tankar gör*

©Deercat

Annonser

Etiketter: , , , , , , , ,

19 svar to “Studentfest – vår gladaste dag – en katastrof”

  1. pruddelutt Says:

    Nej nej nej nej nej……..
    Sitter här med tårar i ögonen efter att ha läst ditt inlägg. Du har satt ord på MIN värsta mardröm, att någon ska ge sig på 18 som är skallig i tron om att han är någon slags nazist, trots att han är så långt ifrån det man kan vara.
    Det är så fort gjort…
    Hoppas så att sonen repar sig och att det inte blir några bestående problem.

    Varma (om än lite tårfuktiga) kramar från Prudie

    Gilla

  2. anders Says:

    Jag känner två saker:

    Ett iskallt och laserskärande hat och ilska mot dessa ODJUR som
    utan misskund sparkar sönder drömmar och glädje på ett par
    ögonblick. Hade de stått framför mig…Gud förbarme dem…:-E

    Men också en skärande sorg och en enorm skopa empati. Ni är i mina tankar
    och änglarna mina är vidareskickade till er. Hoppas och tror på fullt
    bättring hos den fine och stilige minstingen. Grattis ÄNDÅ till examen!
    Tummar och tår hålles! Kraftkramar!

    MTFBWY – A!

    A

    Gilla

  3. Deercat Says:

    Pruddelutt!!! Ja det var verkligen en mardröm för både oss föräldrar men också för storebrorsan…vänner…nära och kära och andra ytterligare närstående till familjen…En levande mardröm kan man säga….Men vi landar alltmer i vår verklighet, jag har sovit ut lite och måste nu komma vidare…sonen likaså…
    Tack för din omtanke…kram

    Anders!
    Hat föder hat….Det är inte konstruktivt för oss…Det läker inte sonens skador och inte heller en mammas hjärta…
    men tusen tack för all din empati och även din rättmättiga vrede…..En varm vrede är inte alls att förakta när man blivit kränkt…
    kram

    Gilla

  4. znogge Says:

    Varje ord berörde mig så djupt och jag kände tårarna stiga i mina ögon. Tack för att det inte gick värre…

    Kram till er alla!

    Gilla

  5. Lena Petersson Says:

    Jag deltog aldrig i champangefrukosten på morgonen och den stora middagen med klassen på kvällen, eftersom jag inte hade lust att äta och sitta tillsammans med andra som drack alkohol. Jag var rädd för att någon skulle kunna bli våldsam under alkoholens inverkan. Det är så många känslor i omlopp under studentexamensdagen. Det är tragiskt att alkohol och våld ska få förstöra sådana fina dagar. Tänker på dig och sonen.

    Gilla

  6. anders Says:

    Du har naturligtvis rätt, Suss.

    Vrede är ett klart bättre alternativ och det finns
    med i vad jag känner. Bättre att fokusera på det och
    empatin för din son och dig.

    Gud förbarme odjuren en gång till ;-X

    Konstigt, jag var med om del drickande av sprit i unga år
    på dansställen och vid tillställningar. Vi vinglade fram genom stan
    ibland åxå men inte fan gav vi eller tog stryk för det.
    På sin höjd glodde man argt/surt på nån som retade en
    men that was it…Tiderna förändras, inte alltid
    till det bättre, tydligen.

    Tack och lov att pojken din lever, all kraft till er!
    A

    Gilla

  7. Deercat Says:

    Znogge!Tack! Och jaaa det kunde varit så mycket värre…Han lever och det kommer bli bra, jag vet det.

    Lena! Ja nu vet jag inte om det var just alkohol som ställde till det här….Kan varit annat….Jag skulle inte vilja att min son avstått från allt det fina som var på G..Jag skulle verkligen inte det…Han blev attackerad mitt i natten på sin promenad hem….Det kunde skett nykter eller onykter…Men tack för din omtanke.

    Anders!(igen :)!!! Ja varm vrede säger man ju är mer konstruktiv…Så det kan vi väl försöka ha i stället…? Och jag håller med…när det gäller våldet förr och nu så finns det absolut skillnader…vilket gör att jag nu tvingas säga något jag hade hoppats jag aldrig skulle göra…Det var bättre förr….Så nu låter jag som en tant… 🙂

    Lasse! Ja du var ju där, du vet!!! Och ja han är en kämpe…och för varje dag gör han sina små steg framåt…och JA, livet är en tuff kamp för att bevara ”beatiful thinking”…Just nu en svårare kamp än annars..
    Ta vara på dig i Stockholmsdjungeln…Be careful out there!!

    Gilla

  8. agapanthus Says:

    Sitter alldeles matt över din berättelse. Hur kan det bara bli så här? Jag vill bara låsa in mina pojkar, linda in dom i bomull och vägra släppa ut dom i stora hemska världen, men det går ju inte.Varje dag är en stor oro som man varje dag måste försöka förtränga. Hur skulle livet anars kunna gå vidare? Mina alldeles varmaste kramar till dig och sonen, som verkar vara en mycket klok ung man. Jag tror och hoppas att allt går bra för honom. Massa kramar!

    Gilla

  9. Linda Says:

    Jag kommer aldrig glömma när du ringde mig på lördagsmorgonen och sa att Totte, din son, min allra bästa vän, blivit misshandlad och låg på intensiven. Jag kunde inte sluta gråta. Jag var så rädd för vad som skulle hända. Varje dag var en kamp i sig, nya besked, nya tankar.
    Mina tankar kretsade endast kring Totte i flera dygn. Det var omöjligt att tänka på något annat.
    Som tur väl var så fanns du där Susanne och jag kan inte beskriva i ord hur mycket jag uppskattade att ha kontakt med dig. Jag är inte helt säker på att jag hade klarat det utan dig. Tack för det. Jag är glad att Totte är en sådan kämpe och att han nu är hemma igen. Även ifall han inte är i samma form som han var innan studenten så ligger han i alla fall inte på sjukhuset och får göra skallröntgen var och varannan dag. Det kommer ta tid för han att återhämta sig, som vi har sagt, men det kvittar vilken tid det tar, bara han blir bra.

    Ps. Jag har själv skrivit några små inlägg på min blogg som du gärna får läsa. (www.suspendedfromclass.blogg.se) .Ds

    Ta hand om dig Susanne så ses vi snart igen.
    Kramar Linda

    Gilla

  10. H-lady Says:

    *stum*…
    Känner igen dina känslor, men av helt andra orsaker.
    Människan är en otrolig skapelse som ”lagar sig”, som orkar mitt i allt mörker.

    Många varma kramar till dig o de runt ikring. Men kanske mest till sonen.

    Gilla

  11. Deercat Says:

    Agapanthus!!!! Varma kramar till dig för din omtanke….och jaaa…just nu går jag runt med en ständig klump i halsen och oro….Detn måste jag komma över ifall jag injte ska bli en kacklande Höna-Pöna som ständigt flaxar runt med domedagstankar…Då kommer mina killa spy på mig…Men det är för tidigt….En dag…en dag kommer min tillit igen…. 🙂

    Linda! Älskade unge dam….Det hade inte kunnat vara på något annat sätt…Du betyder massor för Totte oc¨h därmed för mig….och ni är då sanslöst fina på bilderna…Härmed vill jag skicka över alla läsare här för att kolla in Lindas sida och se foton på de unga i balklädsel..Ja där finns annat att läsa och se om också…
    Varm och innerlig kram till dig Linda och hälsa din fina pojkvän också…plus alla andra som fanns kring dig och oss när det var som svårast…/Suss

    H-Lady!
    Tusen tack…ska vidarebefordra allt gott och fint till sonen…. 🙂

    Gilla

  12. Greta Says:

    Hej Susanne!
    Vilken pärs ni har fått utstå då det egentligen skulle vara en bland många lyckliga dagar i sonens liv. Läste med tårar i ögonen om detta meningslösa våld som inte åstadkommer ngt mer än sorg och förtvivlan. Jag blev dock glad av att läsa att ni inte blivit hatiska mot killen som gjorde det, precis som du skriver i en kommentar att ”hat föder hat” och tar så oändligt mycket energi från oss. Jag undrar dock vilken uppfostran den killen som gjorde det har fått? Man kan ju undra om han är uppväxt i en familj där hat har fått ta plats? Jag hör ju vad din uppfostran har gjort din son och han kommer att må så mycket bättre i sitt liv utan hat.
    Jag önskar och ber för din son att han ska bli helt återställd!
    Ge din son en extra kram från mig och en kram till dig Susanne!
    Greta

    Gilla

  13. Stenbocken™ Says:

    Vi har ju redan ”pratat” en del via MSN, men jag vill ändå visa mitt stöd här. Det meningslösa våldet blir tyvärr bara värre och värre! Vart är världen på väg?

    Stor kram till både dig och grabben. *håller tummen*

    Gilla

  14. Syster Yster Says:

    Jag trodde först att det var början på en bok när jag läste. Kunde inte ta in att det verkligen hänt! Viist blir jag förbannad och jag är tyvärr inte så förlåtande som du är. Hoppas ni anmält killen och att han får sitt straff för annars så gör han säkert om det igen och igen!
    Kramar i massor och då även till de andra i familjen.

    Gilla

  15. Usidom Says:

    Man blev heligt förbannad… ja rent av mordisk… sedan blir man bedövande ledsen… men så befrias ångesten ändå på något vis av gråten…

    Dylika minnen lever kvar för evigt, men i förlängningen slutar de att tynga… människans possitiva och kreativa livskraft tar över igen

    Vännen/Usidom

    Gilla

  16. Deercat Says:

    Från hela mitt hjärta till er alla som kommenterat, reagerat och på alla de sätt ni förmått, visat era sympatier….Bugar mig ödmjukt inför er och säger…TACK!!!
    Sonen är på vägen framåt…Det kommer ta tid det där sista…men tid är ju det enda vi har…eller hur???…Och mammahjärtan läker också som bekant…sånt tar också tid…men det läker…sakta men säkert
    Och trots att vi måste leva i efterdyningarna, med öppna sår och skavda känslor, så är jag så evigt tacksam för min familj…att de finns…att vi just nu är mer sammansvetsade än någonsin tidigare…
    Kram till er alla!

    Gilla

  17. marianne Says:

    Hej Deercat
    Jag blev oerhört berörd av din berättelse. Tårarna rinner fortfarande..
    Jag känner en stor sorg över att detta hände er.
    Samtidigt som jag inser att det kunde ha gått mycket värre.
    Det får mig att vara tacksam för varje dag som jag har med mina pojkar..
    Det du berättade blir en påminnelse om att man inte vet vad som händer i framtiden.
    Hoppas att din son blir återställd och att ni får en ljus framtid tillsammans
    hälsningar
    Marianne

    Gilla

  18. anne Says:

    Nu vet jag ju att han är på väg igen, din son. Jag har läst bloggar om det mesta, men detta var första gången tårarna trillade. Det är aldrig då man är beredd på att något ska hända, det är på något vis när man är avslappnad och helt oförberedd. Det får det nästan att kännas att om man oroar sig konstant så är det ett motgift mot det man är rädd för, men vad blir det för ett liv?

    Gilla

  19. Deercat Says:

    Marianne och Anne!

    Det finns saker som är oerhört läkande i alla processer…Det är all den medkänsla och feedback man får….Tusen tack ska ni också ha…!
    🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s