Klaustrofobisk ensamhet

Ett litet utrymme, alldeles ensam….utlämnad åt mig själv….och effektiva händer.

Fryser inifrån…fryser om fötterna, näsan och händer.

Allt tillrättaläggs…obekvämt….

Jag måste ligga stilla…inte röra en enda livsnerv…Måste andas…men andas stilla! Bröstkorgen studsar upp och ned….

STILLA! manar jag mig själv!

Hörlurar på!…Musiken ska dämpa ljuden av kulsprutan…och kanske blidka rädslan….Har jag för mig….

Jag blundar hårt…för att slippa se horisonten – som bara är ett par decimeter från näsan….

När alla anordningar satts fast för att hålla huvud och kropp på plats hörs effektiva rösten…

Det sticker lite nu…!

Jadå…det är ok…., säger jag…och andas snabbare..

Snart, mycket snart, lämnar han den effektiva mig!

Jag sluter ögonen – vill bara slippa skräcken för denna klaustrofobiska ensamhet…..

För det är ju där….just i den ensamheten….minnen kryper fram…..

Konstigt…de dör aldrig….de sover bara och vaknar när man minst anar det…

De påminner mig om första gången jag tvingades in i samma ångestladdade rum…De påminner om röster som rådgjorde…som letade orsak och verkan…De påminner mig om den gången jag fick sitta i dödens väntrum…..

Går det bra så här, säger effektiva rösten, som nu sitter bakom en glasvägg, men når mig via hörlurarna…

Ja det går bra, säger jag och försöker vara stadig med orden.

Tårarna bryter fram…fast jag inte vill det, och jag blir nervös för tårar kan inte vara stilla! De flyter liksom fram…och jag kan inte torka bort dem…Utrymmet tillåter ingenting annat än att jag är stilla….!

PANG! PANG! PANG!!!!! RATATATA! RATATATATA!

Du är DÖD!

Nej, nej…du dog inte! Du lever men måste ligga stilla….och låtsas vara död!

Jag håller mig fast i livet…Jag håller hårt fast i de sammetslena rösterna från vackra män, vars toner trollbinder en hel värld….Il Divo har lovat hjälpa mig genom resan…

Då och då bryter effektiva rösten in, då när gevärselden tystnat en sekund….Nu blir det en fyra minuters krig igen….Nu blir det fem minuter två gånger…Och är du okey?

Klart jag är ok! Svarar jag rösten….Vad skulle jag åsamka om jag sa som det var…

NEEEEEJ!!! Jag är INTE okey….Jag känner mig liten, ynklig och spyfärdig….Jag orkar inte ligga här längre…det har ju gått hela fem minuter, och jag orkar inte med vetskapen – det är minst en timme kvar!…

Och huvudet dånar….kroppen skakar när ljuden smäller in och ut i hjärnan….fram och tillbaka över huden….

Jag vill spyyyyy nuuuuu!

Men sväljer och sväljer…Måste vara stilla!

Det är klart jag okey! Svarar jag – varje gång…….

Vem vill vara till besvär…vem vill sabotera ett system som går ut på att allt görs snabbt och effektivt…

Snart ska nästa in…snart ska nästa som dömts till en stund i skräckens kammare stå ut, kanske är andra mycket bättre på det här än jag…? Kanske?

Snälla svälj! Spy INTE!…Sånt vållar besvär och förseningar…

Och vem vill besvära med alla jobbiga minnen från denna långa resa. Minnen som skoningslöst invaderar detta minimala rum…Ett rum där det visst får plats mer än jag kunnat ana….I alla fall tar tankarna sig gott om plats och jag kan inte krypa undan och värja mig…

Tankar om fem år av vånda och frågor…Fem år av tvära kast mellan tillförsikt och hopp….till misströstan och förtvivlan!!!….Vem vill besvära med sånt…och göra andra ledsna..

Det räcker väl med att man knappt kan andas själv…

Det räcker väl med att drömdödaren med sitt fula tryne lurpassar på mig. Och ler med sin tandlösa mun när han viftar med budskap om att drömmar och illusioner snabbt kan förvandlas till aska…

Tänk om han har rätt och jag har fel? Tänk om jag bara flyr verkligheten?

Tänk om kullsprutans öronbedövande smatter skrämmer slag på min kropp…och jag kommer dö, just här, och just nu, i denna klaustrofobiska ensamhet.

Åhhh..alla dessa tankar! De är som nyutsläppta giftormar…Och jag kan inte slå bort dem..MÅSTE ligga stilla…MÅSTE!

Jag avskyr effektiviteten! Ansikten som biter ihop, packar in och rullar in mig i det här rummet…

Jag avskyr min egen ynklighet och rädsla..

Och jag avskyr tårarna som inte låter sig hejdas…

Jag vänjer mig aldrig vid nålen i armvecket som leder kontrastvätskan runt i mitt blod…

Inte heller vid den nakenhet jag känner i detta iskalla rum…! Jag vänjer mig aldrig vid kalla fötter och händer…

Jag avskyr magnetröntgen….Jag avskyr kulsprutan som ska berätta hur min hjärna och rygg mår…Jag avskyr att vara sjuk…

Och ändå någonstans i allt det där hör jag orden – det gör ju inte ont i alla fall!

Nej det gör ju inte ont alls det här…

Det gräver bara hjärtat ur mig en stund…och får själen av vilja rymma till någon annans liv…

Till den vars liv består av friskhet, och i det livet vill jag för alltid slippa mötet med klaustrofobisk ensamhet…

*håller ut och älskar livet trots allt gör*

© Deercat

Annonser

Etiketter: , ,

3 svar to “Klaustrofobisk ensamhet”

  1. Lasse Says:

    Älskade, älskade vän… Håller om dig så ömt jag kan…

    Gilla

  2. evelin Says:

    gud vilken målande bild du lägger fram, det är som om man är där själv. det riktigt skär i hjärtat,

    Gilla

  3. Anders Says:

    Åååhhh, Sussi, extra mycket styrkekramsändningar blir det hela veckan nu bara för det :´)

    Hoppas du fick hörselskydd, annars är det olidligt vad det smäller.

    Hoppas nu åxå att MR-röntgen ger nå’t efter allt det här, tumme hålles!

    hälsn och dunder(!)kram
    Anders

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s