Jag skulle ju bara…

…Klappa katten…

Alltså precis som jag brukar göra på morgonen….Då när jag tassat ut till köket och han sitter strategiskt placerad, mellan spisen (där jag kokar kaffevatten), hans matskålar och köksskåpet med kattmat…

Glen Moray var ovanligt lycklig över att matte ÄNTLIGEN återkommit från sin kryssning, som var grädden på moset efter födelsedagsfirandet…Och han stampade jamande och otåligt fram och tillbaka….

Jag tolkade det hela som rena rama glädjefnattet…och inte ett tecken på hunger….

Och då händer det som BARA INTE var lämpligt JUST NU!!! Om det nu någonsin är det?

Precis när jag skulle visa honom hur glad jag är att han finns, och att vara hemma igen…så sa det…..KNAAAK!!!! i ryggslutet….

Och ajajajajAJAJ, sa jag…och kunde knappt andas när jag skulle ta mig tillbaka till stående ställning…

Så där haltade jag runt en stund…..och ojjade mig ynkligt…

Varpå Glen Moray med bestörtning granskade spektaklet med sina bärnstensfärgade ögon…Eller rättare sagt, kanske var det mer en sorgsen blick han slängde mot kattmatsskåpet. En blick som sa mig att han fattat – NU dröjer det MINST ytterligare 30 sekunder, innan maten serveras….

En tyst fråga fanns i luften….Kan matte tänka sig krypa fram till skåpet och ändå fixa morgonkäket?

 

www.animaniacs.se

AAAJAAAJ,ojooojaaa…jävl…så ont det gör, väste jag genom tänderna…för att få en aning medkänsla…..

Men….

Man vill ju in´t va blödig in´t….så i stället bet jag ihop och släpade mig fram till kattmaten….grabbade tag i en påse för att hälla upp den i kattskålen…

Nu kom då problemet med att böja sig ner för att få upp den tomma skålen från golvet…

Glen Moray, väste jag…KAN DU?

Inte det NEJ!!!

På hjärnkontoret arbetades det febrilt efter en lösning….

Det blev en ny skål från ett köksskåp i ståhöjd…

Då återstod HUR vi skulle få ner skålen till golvet…Hissanordningar är inte det lättaste att uppfinna på de ynka 15 sekunder jag nu hade kvar till deadline för servering……

GLEN MORAY! Kan du hämta skålen då???

Med superintresserad blick följde han matskålens framfart i luften…

Inte en enda ansats gjordes för att hjälpa till…möjligen ska det vara den att han försökte fälla mig till golvet genom att kasta sig framför fötterna…

*suck*

Ajaaaaj, ojoj…sa jag när jag la min ena hand på ryggslutet och med den andra försökte balansera mig ner till krypställning…

Dunsen….blev inte av knäkrossarvariant, och skålen höll för smällen i golvet!

INTE en gång till att jag tänker ägna mig åt fler underliga bravader för att ta mig ner på golvet igen…i alla fall inte i dag…!!!

Hur jag ska ta mig ner i sängen för natten blir nästa plåga…

Men om jag slänger mig i ett baklänges trapetshopp kanske ryggen ramlar på plats igen…?

*samlar mod och hasar sig mot sängen gör*

© Deercat

Annonser

Etiketter: ,

2 svar to “Jag skulle ju bara…”

  1. Anonym Says:

    Vad du än gör, försök gå på som vanligt.
    Glen Moray, du vet vad käket står, help your self!

    Gilla

  2. Susanna Says:

    *Ler i mjugg*….Vet precis vad du pratar om…Som väl är går det ju över…Fast man knappt tror det just då…Tror gudarna sitter däruppe och flinar, ”Nuuu ska vi minsann ge henne lite så hon lär sig att vara lite tacksammare…” För det är man ju när man sen kan resa sig och sätta sig ”som folk” igen…få på strumporna, komma i och ur bilen…Som väl var hade jag ingen i knähöjd att utfordra, tonåringarna räcker upp till kylskåpet själva…

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s