För jag vågar bara inte räkna efter hur länge den stått tom och öde. Länge är det.

Och det vet ju alla att det hinner hända mycket på bara en dag, ännu mera på en månad och hur jag ska komma ifatt med alla livshändelser som varit senaste åren, tja det vet jag inte. Nåja….

Har börjat med att förnya både bild och webbläsare. Den sistnämnda var föråldrad, enligt WordPress.

Ska nu bara ta några små brottstycken ur mitt liv som jag hade velat berätta om…

Jag började jobba igen som skribent i början av 2010…Full tid och full fart….Det som webbredaktör. Ett jobb som tog dygnet alla timmar. Många intervjuer och bilder har gjorts.

Jag har också slutat samma jobb efter mycket gnissel från kroppen och inre röster som bara skrek, STOP – STOP – STOP för bövelen…

Men det var lärorikt. Fullständigt förkastligt för hälsan, men som sagt lärorikt.

Jag har också varit i Grekland igen. 14 dagar på Samos, ön som är min favorit.

Men störst av allt är att jag blev farmor i april i år. En händelse som förenat en familj till att bli en riktigt stoooor familj. Så blir det när två blir tre och två sidor av släkterna nu förs ihop…..

För alla vill vi ju så gärna enas om att vår familj nu har den finaste och vackraste nästa generation. Och han är vacker den lilla prinsen som i dagarna blir 8 månader.

Och faktum är att vi vuxna som finns runt omkring vår lilla pärla också blir vackrare i vårt sätt att förhålla oss till varandra. Det märktes bara på barndopet i augusti, där alla som är viktiga i vår familj kom. Och det vackraste av allt var att prästen döpte den lilla prinsen vid stranden till det hus som äldsta sonen med sambo själva byggt med mycket slit, svett och jävlar anamma.

Fast så är det också ett mycket vackert hus som lilla familjen troligen flyttar in i nu innan jul. Och har vi tur kommer hela tjocka släkten att fira jul där…

Skriv mer om sanering! Det är en uppmaning jag fått många gånger via mail och nu också i en kommentar jag nyss godkänt.

Jag ska fundera ut ett inlägg för det är ju alldeles uppenbart att många, många söker fortfarande en väg för att få ut tungmetallerna ur sin mun. Det inlägget ska då innehålla en del spännande saker som jag fick höra när jag var på Samos och där träffade en av världens bästa sanerare. Vi träffades flera gånger under mina semesterveckor, och hon har i år varit aktiv för att ta väck tungmetaller ur munnen i 30 år.

30 år är lång tid. Det har gett henne massor av erfarenheter. Många sorgliga minnen från fall där man varit så sjuk att man knappt tagit sig till tandläkarstolen. Meeen lika många, kanske fler har lämnat hennes praktik och kunnat bygga sig ett nytt liv…Ett betydligt friskare liv.

Tja, vad har mer hänt? Jo min yngsta åkte jorden runt i ett halvt år. Han kom hem och flyttade hemifrån.

Ja ni hör ju själva…Det kommer inte att finnas brist på underlag för nya inlägg….

Så nu finns inga ursäkter, bloggen måste igång..och ärligt…det är jätteroligt att komma tillbaka…

*funderar redan på nästa inlägg gör*

Deercat

På att skriva i bloggen. Men som sagt det blev jobb, massor av jobb och ännu mera jobb. Nu börjar jag ändå gå in för landning i allt det nya och hoppas kunna återkomma inom kort. Jag vill bara ge lite skjuts åt kvicksilverfrågan. Nu har danska forskare verkligen tagit bladet från munnen.

Läs den här texten. har du svårt för danska, ta ut och kopiera texten och kör den genom google translator.

http://www.videnskab.dk/content/dk/miljo_natur/gransevardi_for_kviksolv_er_alt_for_hoj

I övrigt önskas en trevlig dag…tills vi hörs igen, snart hoppas jag…

Huuuva! Kanske den räddhågsna andas in….Huuuva! Du tänker dig väl för? Du tar väl inte i för mycket, du tar det väl lugnt nu? förmanar en annan..och en tredje…

KÖR SÅ DET DAMMAR! Säger en femte…

Jo så är det nog, jag kör så det dammar….I alla fall på grusvägarna jag tar mig fram på lite då och då…Men det går i maklig fart. Med musik jag uppskattar på hög volym. Och faktiskt med ett leende. Det leendet förmedlar min känsla för det nya, revanschen…men framför allt glädjen att vara på spåret igen i ett yrke jag måste vara född till att utöva. Ett yrke som ger mig så mycket glädje och tillfredställelse att jag varje morgon stiger upp med ett inre lugn om att det här med att fota och skriva det kan jag.

För som bekant, nu har det verkliga livet kört igång på allvar och alla maskiner är påslagna. Deercaten jobbar heltid och stundtals lite till.

Hon susar runt i bilen, träffar folk, intervjuar, lyssnar och antecknar, skjuter bilder på korsan och tvärsan och är tillbaka i rollen, som en gammal vän en gång gav mig….Skjutjärnsjournalistens.

Nåja, skjuter skarpt gör jag bara inte…Det är inte alls lika intressant att jaga politiker och bovar med blåslampa nu som det var för tiden. Man förändras med åren, man förändras framför allt med ärren som åsamkas en under vägens gång. Kanske blir man lite härligt ödmjuk med bekymmer och sorger som man med en dåres envishet tagit sig genom och förbi.

I stället prioriterar jag det som ger glädje i hjärtat när jag väljer uppdrag. Alltså om jag kan. Jag är väl medveten om att om en kvinna från stan anhålls, misstänkt för dubbelmord, kan jag inte låtsas som om att det inte har hänt. Men jag kan välja vad jag vill fokusera eller lägga tyngdpunkten på i min bevakning.

Mycket är fortfarande nytt i sättet att jobba. Och ändå inte. Fota och skriva har jag gjort även privat under åren jag var borta från journalistiken. Det var liksom en livsstil att skriva på nätet och skicka med lite bilder som illustrationer till texten. 

Men att jobba med nyheter och händelser som fördes direkt in på webben har jag alltså inte gjort proffessionellt. Inledningsvis och under freelansetiden i början av året skickade jag allt material till min kollega, han som jobbat med webb i flera år. Han la in bilder och text åt mig. Ett tungrott sätt att jobba.

För bara några dagar sedan bytte så webbtidningen utseende och program. Det visade sig att vi skulle jobba i WordPress. Tror ni jag blev glad eller ännu mera glad? WordPress som bas! Det blev som att komma hem. Överraskad insåg jag…Det blir ingen större stressor att hantera programvaran för tidningen.

Men som sagt, i det nya jobbet vill jag helst skriva om det som händer bakom de stora rubrikerna. Det som är vardag för många människor.

Allt från företagsnyheter till de små liven som övade babysim under helgen som gick.

http://värnamo.nu/nyheter/som-fisken-i-vattnet#more-462

När jag lämnade uppdraget med minisimskolan, väl medveten om att i kameran hade jag ett antal bilder som förmedlade livet självt, så tänkte jag i bilen på väg till nästa uppdrag….Jag måste ha världens bästa jobb.

Inte bara det förresten. Jag tänkte också på hur jag nu ska dra nytta av allt det jag lärt mig med åren. Alltså att både vara reporter, älska att fota och skriva, och dessutom vara väl påläst om stressens mekanismer med extrayrket som stressterapeut. Det borde ju ge en god förutsättning för att balansera.

När jag jobbar känns det lika mycket som ett proffesionellt utövande och ett brinnande intresse. Det måste vara de bästa jobbförutsättningarna. Och nyttigt måste det också vara när hjärtat skuttar i små jämfotahopp vid åsynen av åtta månaders bebisar som dyker, jollrar, gurglar och skrattar, som om vattnet var deras hem. För inte att tala om alla mammor och pappors leenden som skickas ut strålande energier till barnet och omvärlden.

Men blir det tid över till annat än jobb just nu? undrade en omtänksam vän för några veckor sedan? Ja, alltså, jag måste balansera så klart, svarade jag. Men sant….Det blir mycket jobb för tillfället och jag låter det vara så. Det är ok om man förstår vitsen med att låta en hel del annat vila så länge.

Det är ju alltid knepigt att starta på något nytt. Är det sedan ett jobb som man känner sig född in i så blir gränserna hårfina mellan jobb och fritid. Hjärnan kan inte stängas av hur som helst. Den registrerar även över en middag det som sägs och om det kan ha ett värde för en större allmänhet. Så är det bara att vara reporter. Man är lyhörd för det som kan speglas.

Men det är ändå som så att jag också under de sju svåra åren lärde mig något mycket viktigt om hur jag vill förhålla mig till vissa ting. Det är det som ska guida mig till balans nu.

Jobb är roligt och mycket bra att ha. Det är också allmänt känt att jobb kan ge oss tillfredställelse i livet och avsaknaden göra oss understimulerade och mindre allerta. Min lärdom blev – det är oerhört viktigt för mig att jobba med något som fungerar, som jag får glädje och stimulans av och som ger mig en inkomst…. Familj och vänner är en minst lika viktig del av livet och måste därför prioriteras. De mina är mitt kärleksbränsle.

Så i påskas var jag helledig efter några riktigt hektiska veckor. Från långfredag till måndagen la jag alla tankar om jobb på hyllan ihop med kameran. Son med sambo skulle börja röja i stugan som snart ska rivas. Det ska byggas nytt. Under två dagar vistades vi där ute vid sjön. Vi slet ut bråte och gammalt. Vi eldade skräp och grillade korv. Och på det hela taget njöt jag av att vara ledig, få vara med de mina och i naturen.

Under påskaftonen hade vi så en gemensam familjemiddag. Lite trötta efter dagen därute vid sjön och efter hårt kroppsarbete så njöt vi av köttbullar, ägg och lite smått och gott som hör påskbordet till. Det var då vi hade tiden att småprata om allt och inget.

Yngsta sonen som numera läser psykologi i Växjö berättade lite om sina kurskamrater. Det är ofrånkomligt i en sådan kurs att man inte skulle prata om sin bakgrund och ens föräldrars styrkor och svagheter.

Vad berättar du om mig, dristade jag mig till att fråga? Hur beskriver du din mamma?

Och på en microsekund kom alla tankar om mitt eget föräldrarskap. De funderingar som man kan ha ibland. Och Ågren började ösa fram en hög med skuld, tillkortakommanden, och annat man ångrat. Tankar om det man velat gjort annorlunda, det innan sonen hann att svara…..

Du, sa han…Dig beskriver jag som en mysig liten hippietant.

Oj, det var inte ett svar jag förväntat mig….Men jag skrattade och blev faktiskt jätteglad fast jag inte kunde identfiera mig med rollen som hippietant.

Nog hade jag klätt ut mig till hippie på en sextiotalsfest för några år sedan….men…jag har aldrig flummat runt eller använt droger, vilket jag förknippar med hippielivet. Fast visst…jag skriver ju under på Love, Peace and understanding, det gör jag verkligen.

Under den där påskmiddagen berättade så även den äldsta sonen hur han skulle beskriva sin mamma.

Öppen, vidsynt och lite vimsig ibland.

Oj igen. Vimsig????

Det är då man funderar omkring sig själv och om det kan ligga något i det han säger. De två första egenskaperna blev jag enbart glad för. Men vimsig?

I dag tittar jag på mitt skrivbord efter en hel del jobb under förra veckan och helgen. Jo, det ligger lite i det han säger. Jag är ingen superorganisatör. Jag är en så kallad do-er. Jag kan absolut vara lite vimsig i det där med att få kontroll och överblick över alla ting som är förknippade med att jobba igen. Som att komma ihåg att köpa mjölk på vägen från ett uppdrag vid 20-tiden på kvällen. Eller att boka tvättstugan så det finns rena kläder att ta på sig under den kommande veckan. Eller hinna till djuräffaren för att köpa kattsand och ny mat så inte två älskvärda varelser förklarar krig, och låter sin krigsmarsch gå rakt över tangentbordet, samtidigt som matte är indragen i texten hon nyss var ute och hämtade in.

Eller för all del, det ska göras mat, det ska skrivas mail, bokas tider för däckbyte, hinnas med att umgås med vänner…..och….

Och det är det som blir matchen, att var sak har sin tid. Frågan är bara hur ska tiden fördelas för en liten ”hippietant” som aldrig lärt sig flumma bort åtaganden och göranden. Som vill allt och faktiskt skriver under på Love, peace and understanding. I synnerhet med sig själv.

*försöker skapa struktur gör*

Deercat

I skrivande stund är klockan nio och jag vet inte om det känns som morgon längre. Efter två timmars sanering och dammsugning av mitt skafferi säger den inbyggda klockan att det snart är middagsdags.

Men innan jag går vidare med varför i all världen jag släpade fram dammsugare, skurtrasor och såpa redan vid sjutiden i morse, ska jag inte alls be om ursäkt för min bortvaro från bloggen.

Den har nämligen sina absolut trevligaste orsaker.

Näää…det är ingen snygg, urtrevlig man som ockuperat mitt liv. Nope….inte alls….Det är helt andra ting….

Som jobb..och facebook.

Åhååå…tillhör du nu också en av dom som hade ett liv och sen lockade någon idiot över dig till facebook, och vips hade du inget liv längre….? Undrar kanske vän av ordning ?

 Näää inte det heller…Men visst fick jag ett stollaryck, som vi säger i Småland. Det under vinterns värsta ideliv…Ni vet, då när snövallarna var meterhöga, trottoarerna isgator, OM de fanns överhuvudtaget??!!…Då kom det berömda stollarycket om att återuppta facebooksidan. Den som jag för övrigt startade i 2007 men sen inte iddes fortsätta engagera mig i.

Stollarycket visade sig bli en av årets fullträffar. För väl där på facebook så ökades plötsligt vänlistan i raketfart. Inte bara det förresten, nu hittade jag massor av släktingar som jag kunde hålla kontakt med. Dessutom addade en facebooksida med namnet Värnamo Nu mig..Bakom sidan fanns en tidigare journalistkollega. Vi har aldrig jobbat ihop men väl känt till varandras existens.

Hur som helst, för att göra en längre story kort. Efter bara några dagar inleddes ett samarbete med en webbtidning med samma namn som facebooksidan. Jag jobbade några timmar här och var, fyllde i A-kassekort däremellan, eller så var jag tillbaka på mitt gamla jobb som jag slutade för tolv år sedan, nu som timvikarierande behandlingsassistent.

A-kassekorten var en ack så trist historia varje gång de skulle fyllas i…men en underbar säkerhetsventil i avvaktan på att det där riktiga jobbet skulle dyka upp.

Jag funderade till och med allvarligt på att emigrera till Norge ett tag, allt för att komma igång att jobba igen. Sju år utan fast jobb…det är lääääänge det mitt herrskap…*L*

Nåväl…det gick allt bättre att fota och skriva och till slut tyckte min chef att det var dags att satsa för fullt ut…Sååå, nästa måndag börjar undertecknat jobba heltid igen som journalist och fotograf. En helt vanlig anställning på ett litet informationsföretag som kan bli större och har stort utvecklingspotential, som man säger. Och där på webbtidningen kan jag utvecklas med nya uppgifter blandat med gamla som jag kan. En lyckoträff blev alltså nystarten av facebooksidan.

Nåväl…det är bråda tider för tillfället. Det är mycket som ska avslutas. När jag pratade med A-kassan häromdagen, och den otroligt trevliga kvinnan man får kontakt med där, så avslutades samtalet med ett ömsesidigt tyckande.

-          Hoppas vi slipper ha med varandra att göra i framtiden…flinade jag glatt, det efter att jag berättat nyheten om jobbet och om hur glad och taggad jag känner mig.

Så över till den delen som kändes lite akut i att avsluta grejor…Hönan och ägget-grejen ni vet.

I vårt skafferi har vi då och då stött på några små varelser de senaste månaderna. Första gången när jag hade köpt hem vetekli för att ha till mina fillimpor som bakas lite då och då. Det kryllade av äckliga småkryp kring påsen några veckor efter inköpet. Den slängdes och jag torkade rent kring platsen den stått på i tron att det bara var just den där påsen som var invaderad.

Och för säkerhets skull togs en hopa med gamla glasburkar fram, och i var och en av dom hälldes de olika mjölsorter jag hade i skafferiet..

Så hittade vi en dag något senare lite nya kryp i knäckebrödsförpackningen.

Suck och stånk!!!….Inte tid med sådant nu, tänkte jag, som var i full gång med att etablera mig på nytt som journalist och fotograf, fylla i A-kassekort och boka jobbtider. Det samtidigt som livet kring en del av de mina också var en aning turbulent och mitt stöd behövdes….

Knäckebrödsförpackningen slängdes och jag stack huvudet i sanden… liksom jag några dagar senare ställde ut glasburken med grahamsmjöl och en del parasiterande invånare i densamma, ute i trapphuset.

Som om att det man inte ser, det finns inte.

Idag bestämde jag mig efter en titt i skafferiet i går….Näää, nu går det inte längre…

Två katter, dammkvalster, hårtussar, en vuxen son, och så jag och tusentals småkryp i denna lilla lägenhet….!!???

This appartment is to smal for all of us, morrades det i takt med morgonens första kaffelatte intogs.

Och så kom snabbeldraken till hjälp i kriget mot mjölbaggar och annat som invaderat skafferiet.

Vid niotiden var allt kliniskt rensat. ALLT, precis allt var genomgånget. Jag har slängt massor och vid min frukost fundera jag på, var kommer krypen ifrån? Bär jag med mig mjölbaggarna hem från butiken? Eller finns de i stommen av skåpsinredningen?

Vad är hönan och vad är ägget?

Läser så om saken på internet. Jojo!….Nu går det allt att ta till kärringfasoner, rytande ringa Kungsörnen och vråla ut att jag vill inte ha med era förb….(sencur) småkryp hem till mitt skafferi.

Jag har inte tid förstår ni, att rensa skafferi stup i kvarten. INTE nu när jag ska börja jobba heltid.

Eller så tiger man, låter påsarna med kornmjöl, rågsikt, grahamsmjöl, dinkelmjöl, havrekli och vetekli och allt annat man funnit med småkryp i, singla ned i den svarta sopsäcken x 2 (ifall krypen har tänder och gnager sig ut). Bär ut skiten till soptunnan och hoppas innerligt att det bara är en engångsföreteelse. Och hoppas också att skafferiet nu är så kliniskt rent att inget kryp kommer på tanken att trivas där igen.

Och frågan om vad som kom först, hönan eller ägget, kommer än en gång att förbli obesvarad.

En fråga som undertecknad inte har tid att fundera på i dessa bråttomtider. Nu är det jobb som gäller.

Och hönor och ägg…tja…det sistnämnda får bli frukostmat i framtiden. För det gäller att skaffa sig rutiner så kroppen har bra med bränsle i dessa nya tider.

Ja det är trots allt härliga tider, framför allt strålande tider. Våren är på gång, fast man inte kan tro det när nattfrosten trilskas med sin existens.

Men jag tror ändå på att snart har solstrålarna erövrat den långa och tuffa vintern och smält bort enorma snömängder. Precis som jag övervann krypen i skafferiet… eller bemästrade dessa tuffa sju år….Det är märkligt hur vissa saker och ting hänger ihop. Hönan och ägget, sol och skugga, kyla och värme. Förstörelse och nybygge. Sorg och glädje. Nederlag och vinster. Märkligt, ja förunderligt är livet.

*Stänger ordskafferiet för denna gång gör*

Deercat

Så har ännu en vecka gått och en ny har börjat. Själv har jag inte en susning om vart tiden tar vägen just nu, men den förbrukas i en rasande fart. Är det inte skriv -och fotojobbet som upptar min tid, så är det behandlingsarbete eller coaching.

Dessutom finns det några andra intressen som också behöver få en del av min uppmärksamhet.

I fredags var det dags för årsmöte i fiskeklubben. Eftersom jag haft en del otur kring närvaron vid förra årets obligatoriska klubbmöten var mitt beslut nästan cementerat om att närvara. Inga influensor eller arbetspass fick hindra att jag tog mig de fyra milen för att lyssna på verksamhetsberättelsen, nya beslut samt trycka i mig kaffe och smörgåstårta.

Det blev en mycket hektisk dag, denna fredag. Ett snabbt inhopp på behandlingshemmet gjorde att jag steg  upp vid femtiden. Men det goda i leken var att jag då var hemma igen strax föra halv tre. Eftersom kvällens möte var vid sju fanns det goda marginaler för en middagsslummer.

Vid 18-tiden gav jag mig i väg, allt för att vara i mycket god tid. Det ska inte behöva ta en timme för att köra fyra mil, oavsett om vi har sliriga vintervägar.

Även om jag for inom behandlingshemmet med några dokument som jag lovat lämna, och dessutom tankade bilden innan avfärd, hade jag ändå mycket gott om tid, och anlände till klubbstugan redan en kvart före utsatt tid.

Har man bestämt sig för närvaro, så har kvinna det. Till saken hör att jag också både ringt och skickat e-post om att denna gång då jädrans skulle jag bara komma till årsmötet….Dessutom ville jag försäkra mig om en liten del av  smörgåstårtan man gjort reklam för.

Det var bäcksvart utan för lilla fiskestugan. En stuga som en systerförening äger och som vi då och då samlats i när det gäller utbildning.

Nåja, klockan är inte så mycket, tänkte jag och tog det lugnt. Men tio minuter i sju tyckte jag ändå det var något lurt med min ensamhet där utanför stugan. Och det var så klart ännu mera skumt med tanke på att de äldre medlemmarna definitivt alltid brukar vara i mycket god tid.

Ringer så hem till sonen och ber honom läsa upp kallelsen på anslagstavlan för mig.

Datum stämde, och vi skulle ses i Gnosjö FK´s klubbstuga klockan 19.00. Och nu fattade jag bara ingenting. FK är lika med fiskeklubb för mig.

Kunde det tänkas att de var vid vårt klubbvatten och stugan där? Det lät lite för osannolikt med tanke på snömängden och kylan vi har, och att stugan är utan el och enda värmekällan är en öppenspis. Men man vet ju aldrig, några kanske varit där under dagen för att få upp temperaturen.

Jag ringde ytterligare några samtal, dels för att få tag i ordförande och del klubbens sekreterare som skickat ut inbjudan. På det ena stället svarade det inte alls och på det andra tuttade det upptaget, och ännu mera upptaget, och så fortsatte det att göra. Nu började stressen i mig att sträcka på sig…och dessutom ta ut svängarna ordentligt. I synnerhet när mobilen också indikerade sista strecket på batteriladdning.

Tre minuter i sju insåg jag…näää hit kommer ingen. Alltså mer än jag då. Lika bra att köra de där två milen extra, upp till vår fiskesjö och kolla om det är den fiskestugan som menades, och då följaktligen komma försent. Minst tjugo minuter försent. Snacka om att inte göra någon större succé som klubbmedlem första året man (kvinna) är med.

På snorhala vägar, genom ett iskallt snötäckt landskap, tog jag mig ändå fram till sjön. Om det var mörkt i den första stugan var det ingenting mot hur det var här.

På vägen därifrån håller jag på att åka av vägen två gånger. I första försöket att bli dikesplöjare fastnade jag i en snövall, kom loss och andades ut. I det andra var det en grovt sneddimensionerad kurva som fick bilen ur balans.

Klockan var nu närmare åtta på kvällen, jag gav upp alla försök att hitta den där stugan för årsmötet. Åkte hem och var arg, besviken och mycket, mycket upprörd. Undrade hur man kunde locka ut klubbmedlemmar till stugor som inte finns…Och framför allt….12 mil hade avverkats helt i onödan….med livet som insats.

Hmm….redan i bilen hem tänkte jag på hur besvärligt mitt första år som nygammal klubbmedlem varit. Och så kom jag på den lilla detaljen jag av något skäl förträngt i min iver att slippa obehagligheter.

Faaan jag har ju inga fiskegrejor!!! Varför i all världen ska jag vara en betalande medlem i en fiskeklubb.

Till saken hör nämligen….jag hade inbrott i min bil i höstas. Borta är 30 års samlade fiskegrejor, drag rullar, en gedigen fiskeväska, några spön och en reservrulle. Puts väck! Liksom mitt svindyra regnställ…och en del annat…Bara grejor men ändå..

Dagen efter en fisketur hade jag låtit allt ligga kvar i bilen för att jag möjligen skulle ut nästa dag igen. Men se, det skulle jag definitivt inte….I stället blev det polisanmälan och en kvinna som grät ögonen ur sig för sin förlust.

Och så nu detta strul med att inte hitta ”formen” i en klubb. Än det ena och än det andra uppstod i samband med de obligatoriska klubbmötesträffarna. Blev jag inte sjuk i hög feber så kom det arbete emellan….

Och så ringdes det ett ilsket samtal till en annan klubbmedlem.

-          Och var fan hölls årsmötet i går då? Undrade jag med en röst som sjöd av lite lagom passiv vrede……

Det visade sig att FK inte alls stod för fiskeklubb…..nääää…Det betydde i stället att man lånat en stuga av Friluftsklubben för årsmötets räkning….Jisses…och hur farao ska man veta sånt????

Så i helgen som gått lades den ena pusselbiten till den andra…Och vips framstod ett mönster som sa mig – näää…nu får det där med fisket vara…Möjligen…

Ska jag snida mig en lång kvist i sommar, ta en vinkork, och en enkel krok, hitta mig en mask eller två….och det får bli mete i stället, kanske vid en å eller i någon av alla våra små härliga sjöar..Det låter mera lugnt och framför allt fullständigt kravlöst…..Fast det får ju bli när våren kommer…om den kommer? *suck*

*fiskar efter andra aktiviteter gör*

©Deercat

Det har varit några riktigt hektiska dagar sedan jag skrev här senast.

En hel del märkliga ting har hänt på en och samma gång. Det är ju som bekant extremt tufft på arbetsmarknaden. Undertecknad har tillhört en av dom som fått slita hårt för att komma igen och hitta varaktiga försörjningsmöjligheter. Med motgångar och framgångar.

Men förrförra veckan hände det grejor som påminner om kethupeffekten. Flera önskningar om mer jobb slog in. Jag blev bland annat kontaktad av en tidigare kollega inom tidningsbranschen, numera webbredaktör. Vill du jobba lite hos oss?

Några dagar senare var jag igång. Första uppdraget handlade om de första historiska hundra spadtagen för konstmusseet Vandalorum. Sedan har det rullat på. 

Vid samma tid ringde kusinen, puffade i rikting mot hennes bransch, som handlar om förberedande utbildning inför arbetsmarknadsutbildning. Skicka ditt CV idag! Sagt och gjort…några timmar senare fick jag ett riktigt trevligt svar med löfte om ett möte inom kort.

Under tiden jobbas det lite med mitt gamla yrke, och jisses så roligt det är att komma igen med att skriva och fota. Något ringrostig förståss men ändå snabbt insatt.

I lördags gjordes ett riktigt kul arbete. Ett uppdrag om att åka runt bland alla stans loppisar och göra en grej på fyndjägarna. När bilder var redigerade, och texten klar, skickades det till ”modertidningen”. Inom en timme eller två låg reportaget på webben. Jag var mer än nöjd med den direkthet som det finns i den här typen av arbete. Och att avsluta ett journalistisk jobb innebär också att NU-SKA-VI-FIRA-KÄNSLAN vaknar till liv..

Då kom jag att tänka på väninnan som frågat om jag ville följa med ut på blueskvällen. Ett snabbt telefonsamtal om att jodå, vi ska ut…kom med…avgjorde vad kvällen skulle innehålla! Ok, jag kör idag, säger jag, som visste att allt annat skulle troligen göra mig trött.

Inom en knappt timme befann jag mig i goda vänners sällskap. Och ytterligare några timmar senare stod vi, liksom många andra, framför en scen med bluesbandet, Jims Combo och lät våra gumpar svänga i takt med musiken…

http://www.youtube.com/watch?v=Ha-SHCCk2MU

Plötsligt och när jag var helt inne i en tung blueslåt, kände jag ett rejält nyp i gumpen!

Kroppen liksom stannade av i en sorts slowmotion…innan reaktionskontoret tog över…

Därefter vände jag mig om och stirrade in i ett par blå ögon en decimeter ovanför mitt huvud. En något besvärad min mötte min blick, som ingående och stumt granskade en lite rundlagd man runt trettiofemårsåldern.

Det var inte jag, sa han när jag spände ögonen i honom….Det var inte jag, upprepade han….som om han stod inför ett dödstraff

Näääähäääääänäää! Och vem fan var det dårå, morrade jag högt för att överrösta musiken?

Hans blick flackade lite hit och dit…och hamnade till slut i riktning mot kompisen, en betydligt kortare och något rundlagd typ, som med ölflaskan i ena handen, och den andra svajande okontrollerat, i en sorts otakt med musiken. Han flinade lite fräckt emot mig….utan att kunna fästa blicken

Var det du, fräste jag med en mycket barsk ton…?

Han fortsatte att försöka fästa blicken utan att svara på frågan…

Jag vände då blicken tillbaka till den blåögda…

Muttrade lite och frågade igen…Var det han, och så knixade jag med huvudet åt den svajande polaren…

Utan att invänta svaret, vände jag mig återigen till den skyldiga som nu skärpt upp hållningen lite…Stirrade honom stint i ögonen och sa…

Gör du om får du en rak höger!

Nu ryggade definitivt den långa blåögda tillbaka….medan polaren svajade på…och bara flinade vidare. Själv insåg jag att det inte var lönt att snacka med någon som inte verkade fatta vad man säger…Vände mig om och fortsatte att lyssna på bandet.

När jag väl hade kommit  in i rytmen igen och fått gunget att fungera, funderade jag över varför jag tänt till sådär?

Jag till och med tänkte, men herregud kvinna…Såååå trevligt att någon överhuvudtaget nyper dig i gumpen..och i din ålder…?

Därefter tappade jag koncentrationen på musiken och längre överläggning med mig själv inleddes….Hmm….jag kanske inte borde tagit i så där…

Asch…Det var väl inget kul att få ett rejält nyp i gumpen, eller? Men man känner ju att man lever i alla fall..eller?…Och visst var det lite kul? Alltså med en så pass ung man som finner din gump attraktiv nog till att…..Hmm…Alltså tilltalande nog för att han inte kan låta bli, hmmm…

Till slut kom jag fram till, asch det var ju allt lite roligt…

Men vad gör man då? Alltså när man väl kommit fram till att ens uppförande andades lite väl mycket av en överreaktion…Och att det var riktigt trevligt med ett nyp i gumpen….?

Kan man vända sig om och be om ursäkt för det aggressiva tonfallet….Kanske fjäska lite och….

Och kanske be om ytterligare ett nyp i rumpan…?

Från tanke till handling blev inte steget så långt……Inledningsvis kunde man ju i alla fall vända sig om och blidka stämningsläget lite…….

Då var ynglingarna BORTA!

Full av gruvelse vände jag sen hemåt kring halv ett på natten. Insåg att jag måste lära mig något av det som hände, eller det som inte hände?

För det är betydligt tråkigare att lämna en blueskväll, med de berömda orden, Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem…Än att göra som jag nu gjorde…Gå hem med ett redigt nyp i gumpen som minne på en riktigt trevlig kväll….

*ändrar attityd till ett nyp i rumpan gör*

©Deercat

I dag var Höna-Pöna i farten igen….!

Hon yrade runt och fick liksom inget gjort. Hon visste också  innerst inne att hon borde ta sig för någonting vettigt, och inte bara kackla runt om nedfallna bomber och granater. Hon borde inte heller lyssna på den där irriterande rösten…om att det kaaaaan gå gaaaalet!

Nä hon borde faktiskt tagit sig samman och andats några djupa andetag…

Men se, det gick liksom inte förrän det väntade telefonsamtalet kommit….Det som skulle säga att nu är det ok att andas igen…

Höna-Pöna är en riktig jobbig hönsmamma som liksom inte alltid kan coola ned sig…I alla fall inte när storkycklingen ligger på operationsbordet.

Det är det där knäet igen. Det där knäet som för sex år sedan fick svåra skador i en innebandymatch när det böjdes uppåt i ett olyckligt fall….Det där knäet som fick en av medspelarna nästan att svimma vid åsynen av dess läge…och som samma medspelare nästan dog av skräck av när ungtuppen vrålade ut sin smärta, och att nåååågon måste vrida det på plats Nu och SNABBT!

Och så kom ambulanspersonal och gav en smärtstillande spruta som gjorde det där smärtsamma vrålande mindre i styrka…..

Sen blev det gips i flera veckor. Mera smärta….mera vånda för huuur skulle det gå med knäet….?

Och en orolig Höna-Pöna-morsa följde med ungtuppen för gipsbyte då och då…och poängterade lika ofta att något var fel-fel. Hans tår rörde ju inte på sig.

Asch…det är säkert bara blödningen i knäet som gjort att nerverna inte får signaler fram till foten, blev svaret från specialisterna av knäskador.

Ett år senare visar det sig att Höna-Pönas oroliga kacklande om en bortdomnad fot var helt rätt. Något var bara sååå fel.

Peroneusnerven hade skadats. Det blev specialistvård på ett större sjukhus. Man ”plockade” ut nerven för att se skadornas omfattning. Och jaaa…den var skadad och nu var det för sent för att ändra det. Men man ville ändå avvakta och se om det inte kunde bli något bättre.

Under tiden fick sonen en specialskena som gick från tårna upp på baksidan av benet, upp till knävecket. Allt för att kunna ha foten i nittio graders vinkel och för att skydda livlösa tår från att brytas när han trädde foten i skon.

Och de kommande åren började kampen med att kunna jobba igen. Jobbet ungtuppen tidigare haft, det med att köra budbil och ränna med paket till ett fyrtiotal olika ställen dagligen, fungerade inte alls i längden. Absolut inte heller med en arbetsgivare som tyckte det var bättre att man förbjöd personalen att idrotta så man slapp skador av den här arten. Och detta trots att det fanns goda möjligheter till andra arbetsuppgifter. Nåja….ungtuppen fixade trots allt ett  annat jobb som blev riktigt bra under de här åren…Men….Nerven var och förblev skadad och en så kallad droppfot blev det slutgiltiga resultatet.

Resten av knäet hade ju också andra skador. Ledband, korsband osv var och förblev trasiga.

Så nu sex år senare strålade en specialistläkare från Lindköping, samt ungtuppens ortopedläkare på hemmaplan samman i operationssalen. Dags för att ta sig an dessa andra skador i knäet.

Och Höna-Pöna kacklade på….tills…

Hon bara inte stod ut längre…

Och med flaxande vingar ringdes svärdottern….Huuuuuur har det gått….?

Jodå, det har gått bra...han ligger på uppvakningen….Vi kan besöka honom om några timmar när han är på sal….

Och Höna-Pönas hjärta slutade så klart inte att panikklappa bara för det där samtalet gjordes…Nääänäää….

Hon vandrade runt ytterligare några varv…och varje gång köksklockan passerades räknade det bort en minut från väntetiden…

Mycket snart ska hon få vrida huvudet lite på snedden vid en sjukhussäng…och med ett bekymrat kacklande, förvissa sig om att ungtuppen verkligen klarat sig helskinnad från ”slaktbänken”…öh…från knivar och andra instrument som varit och rotat i brosk och ben….Irsch…!

Och snart…har visarna på klockan gått sina 120 varv….och fjädrarna ska läggas tillrätta…för att skyndsamt ta sig till sjukhuset…

Där Höna-Pöna ska få konstatera att ungtuppen snart kommer att kunna sprätta runt igen, säkert blir det någon gång i mars, när våren skickar sina första signaler om att vara på gång…

*yrar runt och kacklar några timmar till gör*

©Deercat

Så var det nya tider – strålande tider….bokstavligt talat. Utanför skiner solen och snön gnistrar så man måste kisa hela tiden. Det kan inte hjälpas, jag gillar vintern långt mer när den visar sig från en gnistrande sida än regn, slask och mörker.

Nya tider…ja det har väl inte undgått någon att vi nu skriver 2010 på alla handlingar när vi undertecknar.

Det nu 11 dagar sedan vi vaknade till just 2010. Jag tyckte redan den dagen att något hade förändrats i mitt sinne…förutom datumet dårå…

Det tyckte jag förövrigt redan 15 sekunder efter tolvslaget. Kalla det placeboeffekt eller what ever…men något var annorlunda.

När jag skålat ut det gamla och in det nya året lämnade jag vännerna jag firat nyår med. För första gången i mitt liv körde jag genom en stad en nyårsnatt, strax efter tolvslaget…En stad som fullkomligt exploderade av nyårsraketer och smällare. Det var en märklig och mäktig upplevelse i sällskap av regnbågens färger och gnistrande raketer.  Och så bara några få hemvändande nyårsfirare……

Jag åkte hem med en känsla av tillförsikt. Det kommer bli bra…Det ska bli bra! Bara i orden ”ett nytt år” ligger en sorts möjlighet. Nya blanka blad att fylla med något vettigt.

Piff och Puff verkar dock inte riktigt nöjda med inledningen av det nya året.

Piff och Puff, undrar kanske vän av en viss ordning? Dom har vi inte hört talas om tidigare?

Nä, det har ni inte av det skälet att det är nya namn på våra två fyrbenta julgranskrossare.

Under förra årets sista dagar, liksom de första dagarna av det nya året var det verkligen high life i julgranen. Till slut uppstod ett regelrätt intressekrig mellan Piff och Puff och oss som ingår i sällskapet ”Bevara julgranen till tjugondedagknut”.

Som jag redan nämnde i förra inlägget hade vi då haft fullt upp med att ständigt leta reda på polkagriskäppar, liksom de hemgjorda änglarna som fick flyga runt lite varstans…Samt hålla ordning på havet av röda kulor. Till slut var granen var så krigsskadad att den var minst sagt deprimerande att titta på den….

Fast det tyckte ju inte Piff och Puff…Desto rörigare det blev…desto roligare…

NÄHÄ! NU får det vara nog, röt jag till slut…Då låg granen utslagen på golvet…

Och lagt gran ligger……

Med en blick från en självutnämnd krigsgeneral skred jag till verket för att återerövra resterna av det som en gång var en fiiin julgran. Och om möjligen rädda hem det mesta av julpyntet. Var det nu än kunde finnas i kaoset…

Piff och Puff inspekterade nyfiket om deras sista attack verkligen dödat granen…på riktigt alltså. Och om det kanske kunde vara fritt fram att skända den döda granen….

Dock var matte så mycket snabbare och mer strategisk…..Så inom en halvtimme hade resterna plockats i kartonger….och Zion(Piff) hade den goda smaken att i alla fall ta ett sista farväl….

Så på det hela taget har årets första dagar gått riktigt bra….Utan för granen dårå….som faktiskt inte överlevde enligt vad traditionen påbjuder.

Nåja…Det är vi nog ganska glada för…Livet har så många andra uppgifter åt oss nu och vi förbereder oss inför en ganska hektisk januari månad.

Yngsta sonen ska börja plugga på universitetet i Växjö och förbereder sig just nu med inköp av kurslitteratur och annat. Äldsta sonen genomgår en avancerad knäoperation nu på onsdag, och dessutom fyller han trettio en vecka senare….

Själv ska jag ta itu med en del löften som ska infrias under det kommande året…Om det kan vi språkas en annan gång….Men ett är att bloggen här allt oftare ska ha ett nytt innehåll….

Så nog har vi lite att sy med, som de gamle säger här i Småland….

”Piff” och ”Puff” har nu också avprogrammerats för att inte dagligen utföra ildåd och krigshandlingar…Och i stilla stunder vänder de blicken ut mot världen. En värld som roat dem med att snöa lakan och skicka en och annan hungrig fågel i deras synfält.

Skriver på nya blanka blad gör

©Deercat

Näää…förresten….Katten satt i granen….skulle skala kottar…..

Näää, fel igen….

Katten låg i granen, skulle krascha kulor….Fick han höra matte, som nu skrek och yla…..

Ja, kära bloggläsare så ser de sista skälvande dagarna ut hos undertecknad….Två katter som försöker skynda på julens uttåg genom att plundra granen långt tidigare än vad traditionen bjuder….

Jag minns inte om vi hade någon gran förra året…Men det kan vi inte haft för jag borde i så fall minnas hur illa tilltvålad den skulle blivit innan vi hunnit njuta av allt glitter och rött…

Två katter avslutar i alla fall det här året med att ha hur kul som helst…och leka julgransplundring varje dag….En sorts kulmen på leken (förhoppningsvis) blev när jag satt i telefon igår, då med en av alla dessa ”miljökämpar” som jag håller kontakten med sedan jag blev insatt i amalgamproblematiken. Då ser jag hur granen plötsligt börjar svaja misstänksamt….

Och vem ligger inne i grenverket och fäktar vilt efter kulor, änglar och polkagriskäpparna….

ZIIIIIIOOOOON!!!!!!

Vänta lite, säger jag till väninnan i luren och schasar vänligt men bestämt bort Zion från granen för vilken gång i ordningen vet jag inte…..

För att några timmar senare se den pågående konferensen mellan mina båda kattherrar som handlar om vilken del av granen som nu ska angripas….

Under tiden försöker matte sammanfatta året som gått nu så här in på de sista timmarna av år 2009.

Var 2009 ett bra år? Eller var det ett dåligt år?

Hmm…jag minns i alla fall hur jag tänkte förra nyårsaftonen…Då när jag skålade ut 2008, ja ärligt, jag mer försökte sparka ut år 2008 genom en välriktad skosula i gumpen… och bad det ilsket att fara till ett varmt ställe…Dock med ett leende på läpparna så jag inte framstod som en hysterisk idiot under förra årets nyårsfest.

Året 2009 är nu snart tillända…och det skulle blivit året där vi tog vår revansch på allt elände vi tvingats genom kring studenten året 2008, och allt annat elände vi varit genom åren dessförinnan….

Ambitioner är bra att ha….Och att kämpa järnet för att få till det är också bra…Aldrig  ge upp….och vara tapper fast man gråter och tycker det är för tufft mellan varven….

Det är tufft att vara mamma och se sin son må precis så uselt som man gör efter ett trauma. Det är en svår match att känna till de där psykologiska teorierna kring hur en kris oftast utvecklas. Från chock, till reaktionsfas, till depression och någon gång långt där framme ska en nyorienteringsfas inträda….

Men det är mina klaraste minnen av året som gått...Vi hamnade i reaktionsfasen som övergick i bearbetningsfasen. Och med det kom 2008 års händelser att följa med oss in i 2009, OCH att jag hade varit naiv nog att tro att vi skulle slippa undan lättare än så…

Det var inte bara sonen som hängde med huvudet förresten….En mamma är och förblir en höna som oroligt vankar av och an för att hitta lösningar på problem som inte alltid är helt uppenbara. Och i synnerhet inte lätta att s, om hon hade trott att bara för HON bestämt sig för att det skulle vara nog, så kanske det inte var färdigläkt med så enkla löften till sig själv…

Och en mamma är och förblir en mamma som inte alltid kan tänka klart och teoretiskt kring vad som behövs efter en chock, eller under en kris. Eller för all del, vad som ska vara ett bra botemedel för en fullt förstålig efterreaktion på en livskris…Det går ju inte att gå genom svåra saker utan man får en existenssiell kris på köpet….I en sådan kris kommer depressionen som ett brev på posten …Att vara både mamma och teoretiker i det läget blir märkligt…Mammarollen och att vara drabbad lägger en sorts filter över kunskaperna….

Och….En höna som ser en av sina kycklingar skrika om hjälp vrider oftast sina fjädrar i förtvivlan över att man inte kan hitta den hjälp som behövs….

Så 2009 blev på många sätt efterbearbetningens år.…där en hel del svåra känslor skulle bearbetas i vår lilla familj….

Men det blev trots det också ett år av andra händelser som jag kan blicka tillbaka på…

En del vet jag inte om jag ska vara stolt över eller hur jag ska förhålla mig…

Och …..kanske försöker jag mest titta tillbaka dessa sista dagar av året….och bara konstaterar delar av det som varit…

Jag lyckades på något underligt sätt få en oduglig chef avsatt under året som gick. Det var på den arbetsplatsen som jag hade hoppats på att ha jobb över sommaren. Jag ville ju bara ha  lugn och ro efter vårt turbulenta år 2008. Det trodde jag mig få genom att ha ett jobb som inte var så krävande av mig. Därför sökte jag mig till en av mina första utbildningar som var inom handeln…..Men….

Jag ramlade rakt in i ett getingbo av mobbing, maktmissbruk, och förtryck av personalen samt direkta tjänstefel gjorda av ovannämnda chef. Jag kunde tigit om det jag upptäckte, och därmed blivit en del av skaran som höll på att gå under av allt elände de tvingades genom i form av ”hugg” och mentala tasksparkar.

När jag rådfrågade min mamma, sa hon…Tänk på att om du tiger, ska du leva med vetskapen om att minst en av dina kollegor håller på att duka under, kan du det?

Det avgjorde saken…En rapport om den psykosociala arbetsmiljön tillverkades under många långa timmar under den kommande helgen och skickades till ledningen i koncernen.

Och chefen som ledde sin personal med mobbingsfasoner blev avsatt med omedelbar verkan. Och mitt sommarjobb var också borta. Man bränner sitt ljus i båda ändarna om man, som tilltänkt sommarvikarie, säger ifrån ungefär som Hanna från Arlöv gjorde, i sången som en gång inspirerade mig till att vara rak om något var åt helvete……

Sommaren blev då i stället allt annat än jag hade trott. Jag som varit ivrig att komma igång att jobba hittade inget nytt sommarjobb i all hast…Det var som bekant också mycket svårt på vår arbetsmarknad….Och ärligt…jag var ganska slagen efter två månaders ständig bevakning av en chef som hade ett kontrollbehov utav det värsta slaget.

I stället fick jag ta igen mig under fyra veckor i paradiset som goda vänner till mig äger…Det blev fyra veckor av vila och eftertanke kring allt som hänt. Men också om allt jag ville skulle ske och tankar om texter, strategier för att få igång vårt liv igen.

En sak som varit svårt att stå ut med under året som gått är just det faktum att jag tappade gnistan för att skriva. Blogginläggen kom, som säkert en och annan uppmärksam läsare redan konstaterat, alltmer sporadiskt…För mig är skrivandet en livsventil som gör att jag på många sätt via texten kan se vad som är bu eller bä i det pågående livet. Nu förlorade jag gnistan mer än någonsin tidigare…

Nu tystnade tangentbordet och så även jag…..Och de texter som tillverkades gjordes allt oftare med en sorts tillkämpad envishet. Det kändes bara inte kul att skriva längre….

Ärligt så saknade jag mig själv lika mycket som min yngling saknade den han en gång var, under det gångna året. Var fanns glädjen…..? Var fanns drivkraften och den goda energin?

Det var som om luften gått ur mig…..Som om jag inte hittade gnistan till ett liv….till att starta upp mitt inre och ha samma glöd som jag brukar ha….

Ja jag saknade också mig själv….mer än någonsin….Jag saknade också en normal arbetsplats att gå till….

Sonen gjorde ett tappert försök i höstas att återställa sitt liv med en resa till Samos. Våra underbara vänner där gjorde allt för att han skulle trivas och kanske stanna kvar en längre tid…

Man kan inte fly från sin inre otrygghet lärde vi oss när han återvände hem efter en vecka…Nej man kan inte fly någonstans från det som gör ont i själen….Ändå gör vi människor våra försök för att slippa den psykologiska smärta man känner inför våra förluster.

Det att jag blev sjuk år 07 var en också del av kakan. Att bli allvarligt sjuk och hitta vägen tillbaka är tufft. Att bli sjuk i en sjukdom som inte finns är det svåraste jag upplevt. Amalgamsjukan, alltså förgiftning av innehållet i tänderna är och förblir en sjukdom som vi kommer att ha svårt att få erkänd….Våra myndigheter skulle helt enkelt tappa ansiktet om man  erkände att man förgiftat en stor del av befolkningen genom att laga deras tänder med kvicksilver, världens farligast gift. Men att jag blev allt friskare desto mer tiden gick efter utplockningen av amalgamet, och att alltfler underliga symtom försvann från kroppen var bevis nog för mig och tusentals andra som gjort samma resa som jag gjort. Men det blir en stor sorg av att få veta hur illa ställt det är för många av alla oss som drabbas. Vi inte bara drabbas, en del av oss slås ut från samhället…Bara de starkaste överlever och kommer igen…

Det är och förblir en chockartad upplevelse att upptäcka att vårt samhälle i så mångt och mycket ställer sig kallsinniga till de människor som på ett eller annat sätt stupar i amalgamsjukan. För mig personligen innebar det flera år av att ställa sig på undantag i livet.

Att vi sedan upplevde en enorm besvikelse och förstämning efter studentfestligheterna som så totalt ställde våra liv på ändå blev liksom droppen…Det var ju studentfesten där jag hade bestämt mig för att den dagen…den helgen skulle min son inte en enda sekund uppleva att morsans sjukdom stod i fokus. Nä nu skulle det vara hans stora och bästa dag som gällde….

Det är märkligt när jag nu sitter här på årets sista dag och inser…Jisses så naiv jag varit när jag skålade in 2009 och trodde att vi under detta kommande år skulle vara befriade från eländet som genom ett litet vift med ett trollspö….

Rättegången för sonens våldsverkare blev för bövelen inte helt klar förrän den 1 juni 09. Det går inte att genomgå en rättslig process utan att allt måste diskuteras, sår rivas upp, och på det hela taget ska själen genom samma stålbad en gång till….

Och Höna-Pöna-mamma sneglade på sonen som inte på långt när var läkt. Det var det smärtsamma i det hela….Och så tankarna om att ynglingen som på några få sekunder avslutade allt festligt vi sett fram emot, och också hotade sonens liv, fick åtta månaders fängelse. Och han blev skadeståndsskyldig med knappt 30000 kronor.

Ingen av oss önskade ynglingen fängelse eller annat elände….Men om det orkade vi faktiskt inte att tänka…Vi funderade nog mer på allt vi tvingats genom i och med de där olyckliga slagen…Vi såg och levde med konsekvenserna varje dag..och försökte bara överleva oss genom allt det som kommer efteråt….Allt som ingen tänker på efter en tidningsrubrik….

Det var så tydligt för mig att under 2009 bara försökte vi att överleva…

Vi levde inte…

Vi överlevde, och lät bara tiden gå i hopp om att någonstans där framme skulle en ljusglimt sprida ett nytt ljus över allt som varit…

En ljusglimt dök dock upp under oktober månad…Jag kom igång med en väldans fart på en av mina gamla arbetsplatser. Det gjorde mig mycket gott att komma ut igen. Men så upptäckte arbetsgivaren i slutet av året att man överskridit budgeten och då strök en hel del av personalen med, i nya tag för att återhämta ekonomin….Tillbaka till ruta ett….

Kulmen av en lång och snårig väg genom 2009 inträffade så några dagar före julaftonen. Jag kan inte gå in på detaljer här men det var en svår händelse som drabbade sonen långt mer än han först fattade. Det blev årets största ”wake-up-call”.

I den klarsynthet som följde av det inträffade blev vi helt enkelt tvungna att bestämma oss för vilken väg som nu skulle tas…

Står man i en T-korsning kan man inte längre strunta i att välja.

Jag förbannade det faktum att jag på djupet inte förstått hur svårt min son haft det. Jag förbannade det faktum att det faktiskt inte finns hjälp att få för oss som drabbats av ”lindriga” trauman i samhället….Jag förbannade det faktum att även jag själv tappat sugen utifrån att jag inte hittade hjälp som stöd för allt bråte vi plöjde oss genom…

För oss fanns ingen kristerapi, krisgrupp eller annat stöd som kunde hjälpa oss ut ur snårskogen av de förtvivlade känslor vi kände i det som hände…Det kanske var ett för stort berg av trauman och känslor att bestiga och besegra för sjukvården….Vad vet jag…?

Kanske jag inte heller själv förstod vad vi stod och stampade i……Och inte heller förstod jag att ingen av oss kom vidare…Vi stod och slirade i den där förbaskade T-korsningen…

År 2009 får bli året som jag ska benämna T-korsningen….

Är det bra eller dåligt med T-korsningar….?

Hmm…ja man måste i alla fall välja färdriktning….vi hade haft svårt för det…

Men….så här under sista veckan av året så insåg vi alltså att VI behövde få ned dubbarna i den hala asfalten, och satsa på att gasa åt något håll.

Tyvärr krävdes det just ett olyckligt wake-up-call för att vi skulle förstå på fullt allvar hur viktigt det var att komma loss. Och det är också när man får en ordentlig smäll på käften som man med klarsynthet ser mönstret i livspusslet. Och att det är dags igen att kavla upp ärmarna och hitta nya vägar för att komma vidare…I alla fall välja en färdriktning. Allt för att göra livspusslet mera helt och vända de negativa energierna till positiva energier.

För bara två dagar sedan sa min son, mamma jag ser riktigt mycket fram emot att få börja läsa nu efter nyår.

Då började tårarna flöda hos en väl tilltufsad höna….Det var första gången på mycket länge som jag hört min son säga att han ser fram emot något. Och nu var det med en  livsintensitet i rösten som jag kände igen. Det var från en ungdom som inte synts till sedan den där olyckliga studentnatten i juni 08.

Och när han insåg innebörden i det han sagt, att detta verkligen var triggern som behövdes för att ÄNTLIGEN blinka av mot något håll i den där T-korsningen, då reagerade även han med samma smärtsamma glädjetårar…

Nu tutar vi och kör mot ett 2010 där sonen ska prova det han önskade så hett att göra under hösten 2008, att få läsa vid universitetet. Och år 2010 vill vi L-E-V-A och inte bara överleva…

Under tiden skapas en tryggare bas där vi förstått…man ska aldrig äventyra sitt liv när det är i kris. Bara ta till viktiga redskap som vila, värme och vänlighet.

Och se till att  det finns trygga förutsättningar för det som det kommande året ska innehålla.

Allt det filar vi på just nu, men ett är säkert, vi bor kvar i vår mysiga lägenhet ett tag till. Även om det inte är den bästa miljön utanför vårt fönster så måste vi fatta beslutet om att vila på den plats vi känner till bäst, och att tryggheten med ett stabilt hem läker oss alltmer.

I lugnet av allt detta hoppas jag med hela mitt hjärta att vi hittat en bra karta för att infria våra förhoppningar inför 2010….och

Att vi i lugn och ro ska återerövra det som var vi innan allt det svåra och kunna använda våra erfarenheter i det nya livet…

Att jag  får ny kraft av att se min son som kan ha hittat viktiga delar av sig själv igen…

Att min skrivarglädje tar ny fart inpå det nya året….den kittlar mig ju redan idag……

Men också att jag under det kommande året kan hitta en stabilare plattform för andra delar av mitt liv, nu när sonen hittat delar av sin….För det är bara att konstatera, en förälder till ett barn som blöder kan inte fungera som den man vill vara…Ens energi är där tankarna finns…….

Så välkommen 2010. Vi har förhoppningsvis en mer nyanserad blick för vad vi kan åstadkomma, OCH vi tänker åstadkomma något nytt och förhoppningsvis något gott av allt det som varit.

Önskar alla mina bloggläsare ett gott slut och….

RIKTIGT GOTT NYTT ÅR….!

©Deercat

FRIDFULL JUL

och

ETT GOTT NYTT ÅR!

Önskar Deercat alla kära bloggläsare….!

När jag var på sluttampen så kände jag brandrök…..Blev alldeles stel och rusade runt i vår lilla 6-familjfastighet där vi hyr vår lägenhet…

Tankarna om att någon kanske glömt ett stearinljus fick mig att frysa till is….

Men……Ingenstans kunde jag känna rök från någon lägenhet….Tankarna for runt i huvudet….Att det brann någonstans det visste jag men var…?????

Ställde mig på trapphusets gemensamma balkong som har utsikt över staden….Såg en enorm rökpelare över himlen…och lågor som nådde så högt att jag insåg att det här var en storbrand…

Ringde sonen som var i en lägenhet i centrala delar av stan….Klockan var nu ett….

Jag visste inte om brandkåren var larmad….???

Jag bad sonen kolla var det brann någonstans….Han var helt omedveten…….

Men när han såg flammorna mot skyn sa han högt….Shit och fan….!!!

Jag rusar dit mamma! Måste kolla vad som händer….!

Håll mig underrättad!!!! säger jag…

Men jag ville inte vänta…utan slängde på mig termokläder…..Det var tio – femton minusgrader….Kastade kameran över axeln och så sprang jag ut i natten….och nedför backen, vår viadukt…….Och…

Där stod gamla godsmagasinet intill gamla gummifabriken, och numera omstridda konstcenter i lågor…

Brandkåren anlände några sekunder före mig, och många andra som nu också vaknat, och förstått omfattningen av brandröken som svepte in stora delar av staden……

Medan jag stod där med min kamera såg jag dessa gamla kulturbyggnader brinna ned till grunden….En mycket, mycket sorglig syn…..

Det här är en mindre katastrof för vår kommun som bestämt sig för att satsa miljoner på ett konstcenter i gamla gummifabrikens lokaler…? Vem ville projektet så illa???

Tanken om att det var en anlagd brand ville inte släppa taget…Kan det vara så illa…?

Nu ska jag bege mig till ”brottsplatsen” igen…Återkommer med mer rapport….

*kastar sig ut i vinterkylan gör*

©Deercat

Ps!!! Branden rubriceras som skadegörelse! /ds

8 december 09

Hej på dig, ”syster”, nu på väg till amalgamlandet!

Det är precis så, du kan börja se på det som du nu har framför dig!

Det är en sorglig resa! Den sorgligaste av dem alla!
Men det är också början på något nytt!

Och mitt i all den sorg….så kommer du att se ljusglimtar! Du kommer att få möta många nya människor som du tidigare trott var gnällspikar eller hypokondriker. Och som visar sig vara journalister, forskare, lärare, säljare, hästägare, sjukvårdspersonal, tandsköterskor…Jag kan inte räkna upp dem alla! Och de har alla liknande historier som din, de har alla fått diagnoser av det ena eller andra slaget…Och har de inte det så har de fått en etikett som stolle. Det är de inte…Jag lovar! Inte mer stolle än vad du och jag kan vara ibland!

På ett eller annat sätt kommer du också förstå, att du kan inte resa till amalgamlandet och komma tillbaka utan krigsskador.

Men du kommer på ett annat sätt att vara rikare än tidigare. Ja, alltså fattigare ekonomiskt, för en sanering kostar, men inte så himla mycket som en del gör gällande…

Om du vill, blir jag din  guide….? Vi bestämmer att höras ungefär en gång var fjortonde dag. Du får råd och stöd….puffning och kanske ibland en mental ”boxkudde” eller ”hink” att spy i, för att få ur dig orättvisan i det du nu måste genomleva…

Och för att få en guide som varit där, en som kan en del om det där landet, men som inte kan göra din resa åt dig….så kostar det så klart *L*

Du ska få betala samma pris som jag fick göra….*ler finurligt*

Min största ”ängel” som hjälpte och guidade mig genom det där fasansfulla landet och hem igen, heter Ulf…..
Han bor med sin fru i min stad. Jag är inte härifrån från början och känner så klart inte till alla….

Av någon underlig anledning, när jag letade amalgamguide, var jag i samma tillstånd som du är i just nu, sorgsen, medveten, slagen och allt på en gång….

Så ringde jag en före detta journalistkollega, och mycket nära väninna, grät mig genom telefonsamtalet. Snörvlade sen fram frågan: VAD vet du om amalgamförgiftning?

Ingenting, sa hon först….Sen fortsatte hon….
Ulf, han har varit jättesjuk, vi har skrivit en del om honom och han har varit aktiv i TF. Han bor snett över vägen från din lägenhet. Jag ringde upp honom direkt….
Ulf kom hit samma kväll….. hans fru följde sen med flera gånger under den kommande veckan. Jag var just sjukare än sjuk, utan vitaminer och mineraler, jag var förkrossad….Jag visste ärligt inte om jag skulle klara av den där amalgamresan…..

De båda är från övre Norrland… någonstans. Alltså pratar de den där norrländskan som jag bara älskar, som om jag varit norrlänning i mitt förra liv….Och varje gång de kom hit, släpade jag mig ur sängen, och så satt vi en stund vid köksbordet. Han hade med sig massor av information i form av filmer, böcker och annat….

Jag hängde mest med huvudet. När de såg det, ruskade de sorgset på sina huvuden och sa ofta….De´bli bra de´hä….De´bli bra…

Tror ni verkligen det….? Jag kunde för mitt liv inte fatta hur, just då!

Men huuuuur ska jag någonsin kunna ersätta er för all den hjälp ni ger mig…, undrade ju jag?

Ulf skjutsade mig till och med till mitt första läkarbesök….Och det var också han som fixade så att en läkare som själv varit sjuk tog emot mig.

Du ska in´t betal nå, sa dom….

Inte ett öre ville de ha!

Men de sa….

”pay it forward!”

Fast på norrländska då, förstås…..Skick´ et vidare!

Lova det….! Lova att bli frisk och skick´et vidare..!

På den skicka-vidare-resan är jag nu….Jag blöder i mitt hjärta inför varje människa jag möter, som måste till amalgamlandet…Ett land som för mig är likvärdigt med landet i Astrid Lindgrens bok, Mio min Mio….Där riddar Cato styr….

I min saga om Amalgamlandet styr Socialstyrelsen med stenhjärta i dessa frågor….

Be mig berätta om min farmor någon gång när vi pratas vid i telefon. Be mig berätta om den märkliga upplevelse jag var med om, då inledningsvis när jag var som sjukast…..Den handlar om en liknande story som med din mamma….Alltså om guld och amalgam i hela munnen…och en bortdomnad Alzheimershjärna hennes tio sista år….Kom ihåg att påminna mig!

Och vet nu också! Att du ska sluta med att be om ursäkt för att du skrev ett långt brev, eller att du kontaktade mig, eller som du uttrycker det, lastade på mig din olycka!
Det var meningen så, det var meningen att du skulle kontakta mig…Vet att det låter spooky….men jag kan inte tänka på annat vis…med tanke på min upplevelse med farmor…
Och det är en del av min uppgift i livet nu…..att ”skicka det vidare”…

Det är bara vissa dagar jag måste ligga lågt…och i går och förrgår var det riktigt illa med sköldkörteln….
Men snart kommer jag ha hittat en lösning…kanske inte från vår traditionella sjukvård…
För så är det att bli amalgamsjuk….man måste bli expert på sin egen kropp….Och en av alla saker jag lärt mig under resans gång är att sköldkörteln är en av de första instanserna som kvicksilver från tänderna deponerar sig i….Och så blir det krångel och kaos i kroppen…
Det vill inte vår sjukvård höra talas om…
Men jag har numera andra kanaler att dra i….OM det kan du få veta senare…

Nu gäller det ju att rädda dig genom amalgamlandet….*L*

Jag ska diskutera med en god vän jag har i Göteborg, som känner läkaren jag rekommenderade dig att söka upp….Han var förövrigt min läkares läkare, när min läkare blev amalgamsjuk..Det var när hans fru (alltså min läkares fru), som är polis, hade påpekat hans förändring och som tyckte att han fick sluta köra upp på cykelstigar, eller emot rött ljus i trafiken……

Min läkare, är alltså studiekamrat från läkarutbildningen med den läkare som jag nu hoppas du får fatt på…Så kan världen också se ut….*L*

Vet du!…Jag inser hur du känner det inför din mammas död i somras, och att hon fick Alzheimers redan i 50-årsåldern. I synnerhet nu när du börjar få upp ögonen för att det hade inte behövt bli så….

Det gör mycket ont…..Mycket ont att veta…allt det man får veta på sin resa i Amalgamlandet

I dag när jag gick ut från provtagningen, mötte jag en gammal bekant med fru, de var på väg in till samma ställe….De är båda runt 60-årsåldern. De stapplade fram båda två, han värst, som om han var rund under fötterna, och deras kroppar rörde sig som träfigurer. Jag hejade…men hans reaktion var såååå långt borta….Hans ögon var som om de sjunkit långt ned i en avgrund.

Jag tänkte intuitivt…satan i gatan! Parkinson!…..Precis så gick han…

Det är väl allmänt känt nu att Parkinson är ett utslag av tungmetallförgiftning…
När jag lämnade det där gamla paret bakom mig, och gick vidare ut till min bil på parkeringen, så började jag att gråta…
Det gör så ont när man börjar få upp ögonen, och inse hur många människor som har dött, som kommer att dö, och det utan att förstå amalgamproblematiken…

Och när jag torkade bort de där tårarna, så tröstade jag mig med att det finns också många människor som du, som törs förstå och anta utmaningen att resa till ”Amalgamlandet” och sen komma hem igen…Det är min tröst i all bedrövelse…

Självklart får du länka till min blogg….! Och så hörs vi framöver…

Du vet att du är välkommen med nya frågor och grubblerier som du kommer att få under din färd…Men var också trygg i att det finns många ”änglar” runt dig som vet vad du snackar om…

De som inte vet eller kan förstå ska du bara låta vara.
Det är ok…!Det finns ju annat också att snacka om eller hur *L*

Och sorgen kan vi bearbeta på många sätt, kanske låta den bli en drivkraft, låta den bli motorn, för att ”skicka-det-vidare!”

*Skickar budskapet vidare gör*

©Deercat

Än en gång har bloggen fått stå och stampa i några veckor utan ett enda ord nedtecknat. Skribenten, jag alltså, har haft mer än fullt upp under tiden, och ständigt brottats med VAD ska jag prioritera…

Nu handlar livet verkligen om att hitta balans mellan jobb, mera jobb och så fritid..och framför allt att vila mellan uttagen…

Men igång och jobbar är jag…och vem sjutton trodde det för ett par år sedan….? Då när jag låg raklång i sviterna av flera års förgiftning av tandlagningsmaterialet, och så klart också efter tandsaneringen….Ingen….allra minst jag själv som då på den tiden inte ens orkade tänka tanken om att ta mig upp ur sängen. Nu är det helt annorlunda….

Livet har återgått till det mer normala…Dagarna är fyllda av allt annat än sjukdom och elände….Jag skuttar upp ur sängen, nåja….inte alla dagar, men för det mesta pigg och glad…Jag sjunger oftare, skrattar ännu oftare, är klar i knoppen och på det hela taget så känns det som om jag fått en andra chans till att göra något vettigt av många och svåra erfarenheter. Och det märks så tydligt genom att vardagssamtalen omkring det jobbiga nästan ebbat ut. Allt för att nya ting ska få plats…

I stället handlar mina dagar mer om att ta ställning till alldagliga spörsmål….Allt från vad ska vi handla hem till middag? Och om det kan göras på väg hem från jobbet? Eller vad ska jag ha på mig idag, dårå?……Befriande och härligt!…Dessutom är det som så att när man väl är ute i arbetslivet igen involveras man lättare med de frågor som för tillfället är på tapeten….

Just nu kan det väl inte ha undgått någon – den stora frågan……Vaccinera sig eller inte…?

Det är i alla fall den frågan som debatteras friskt i media, vid kaffebordet eller på arbetsplatserna runt om i landet…

Och självklart har jag med all den medvetenhet om kropp och hälsa jag fått under de senaste åren valt att noga sätta mig in i just vaccinfrågan….

Och med det komma fram till att för min del MÅSTE det bli ett blankt NEJ!

Mina tre argument för det är…

1. Vaccinet är inte testat tillräckligt

2. Det innehåller kvicksilver, plus en massa annat skräp som kroppen inte gillar…..Och är..märk väl, inte att jämföra med det kvicksilver vi i kan få i oss via fisk. DET vet den som förstått skillnaden mellan det som går via magsäcken och det som kommer in via blodet…

3. Jag är misstänksam till hela förfaringssättet som varit i vaccinfrågan, från början tills nu. Blev grymt misstänksam i synnerhet när vaccintillverkarna i USA friskrev sig från allt ansvar i fall man blir sjuk av vaccinet. Och ännu mer efter den här artikeln om vaccinationskaoset i Tyskland.

Och så lyssnar jag runt och hör rädsla i folks röster. De har helt enkelt blivit så uppjagade och stressade att de på många sätt inte kan eller orkar sätta sig in i frågan alls…och för enkelhetens skull blir ens agerande utifrån hur andra gör.

Kanske gör man så för att antingen slippa sticka ut om man säger NEJ, och därmed riskera att behöva försvara sina ståndpunkter, eller så väljer man att vaccinera sig och slipper ifrågasätta om det är bra eller dåligt…Och hoppas på det bästa…..

NEJ! Det är väl klart att jag inte ska vaccinera mig….säger jag när någon frågar….

Men tillhör du inte riskgruppen då? Öh….jo, det kanske jag gör…Möjligen, tänker jag vidare, men orkar inte gå in på detta…..eftersom det skulle bli en för lång historia om hur jag fått omvärdera en hel del kring det där med läkemedel och annat under åren som jag varit sjuk….Men om det vill jag inte orda om idag, i morgon eller nästa vecka, och om så blir fallet så blir det i ett annat forum.

Men en sak är säker…jag vägrar låta mig dras med i andras rädsla för döden….Framför allt att dras med så till den milda grad att jag förlorar min förmåga till klarsynthet…mister omdömet…eller låter andra vinstdrivande människor fatta beslut om VAD som ska vara i min kropp…

Det finns tre goda argument som jag håller upp i de flesta sammanhang som bra punkter för mig att stå på när det gäller besvärliga val.

Den första är, är detta väl beprövat?

Den andra är, risken….jag har inget emot risker men de ska vara väl övervägda de risker jag tar

Den tredje är kvicksilver…jag tål helt enkelt inte kvicksilver alls utan att riskera bli sjuk igen.

Men det är svårt att få tyst på de värst panikdrabbade…De som tittar anklagande på en efter det bestämda NEJ, jag måste använda mig av. Det är som om jag begår någon sorts landförräderi OM jag väljer bort vaccinet….

Det är bara att kolla in alla affischer på sjukhus och vårdcentraler runt om i landet….Budskap som nästan pekar finger åt oss och säger DU DÄR! Smit INTE iväg nu! Och för fan ifrågasätt INGET!

Det finns massor av exempel på hur folks rädsla styr….och hur man med känslomässig utpressning (den värsta sorten) ska argumentera för….Till leda nu har jag hört…JO, men man vaccinerar sig för att vara rädd om nära och kära i riskgruppen….

Åhååå….så då är jag alltså en skit som inte tänker på det då??!!! Jag blir i deras ögon näst intill en omänsklig typ som utsätter barn och andra i min omgivning för en eventuell smitta….?!

Men jag låter dem hållas….och så lägger jag ned alla tankar om att förmedla det jag kan och vet….Var och en får bli salig i sin tro…och framför allt…Var och en som vaccinerar sig får ta dom eventuella konsekvenser det kan innebära….Det lägger jag mig inte i…..

Jag har som sagt ett ”nytt” liv att leva….

Det livet innehåller numera också ett kopiöst planerande…..Hur få ihop balansen mellan jobb och fritid….? Det har jag inte fått ännu….men är ändå på god väg….

Allt från energitjuvar till små ting som inte är nödvändiga att fundera över tittas över….Liksom allt som jag verkligen vill ska finnas med på resans gång och som ska prioriteras….

Jag säger inte att det är enkelt att leva i balans….Inte alls!..…Men jag kan se att det är väl värt att inrikta sig på det som en målsättning….

I helgen som gick exempelvis så stöp jag ned i sänghalmen under en hel dag….Kroppen var sååååå trött, huvudet värkte och en magåkomma satte P för all framfart…Inte konstigt alls förresten att det blev gnissel från kroppen…..Förra veckan jobbade jag exempelvis 45 timmar….DET VAR BARA för mycket….

Och när jag mellan sömnstunderna under lördagen, rannsakade den senaste månaden ställde jag mig själv tillbaka till ruta ett. Allt för att omvärdera kraft, ork och förmåga till att balansera upp tingen…

Och nu tillbaka igen på startplattan, denna måndag morgon med ett mera nyktert tänk.

Minska lite jobb här och var!…..Bort med det där ”onödiga” åtagandet som jag lovade göra i min iver att vilja väl…Bara att avboka! Tanka kraft och glädje från familjen och vänner! Yes…alltid lika verksamt…Tacka mindre JA, och säga flera NEJ!….Och komma ihåg att ett NEJ oftare kan vara ett stort JA till en själv….

*balanserar och trixar med tiden gör*

©Deercat

Det fanns en hel palett med nyuppstigen solfärg på himlen när undertecknad tassade upp på iskalla golv idag. Valet stod mellan nödhuset och leta reda på kameran. Det blev det förstnämnda, och sen en stund vid fönstret utan kameran, och njutningen av utsikten – och att morgonens färg är oslagbar när den läggs över höstens färglada trädtoppar. Framför allt kan bilden bara inte återges i sin helhet via en kameralins.

Den ska bara njutas….!

Sen åkte ändå kameran fram….och genom linsen påmindes jag än en gång…NEJ, jag vill se INTE se soluppgångar med hustak mellan mig och himlen…..Håhåjaja…!

Sonen har återvänt från ”vår” vackra ö Samos. Man kan väl säga att han bara tog sig en välbehövlig semester och jag tror faktiskt, nu med facit i hand, att det var det bästa han kunde göra. Att reda ut en del av alla tankar han tidigare inte fått rätt på. Att bara tillåta sig en liten tid och känna in hur det kändes, och konstatera att det är för tidigt för långresor, att de kanske ska göras på ett annat sätt var en vinst, enligt min mening.

Det är ju så enkelt att sitta i vardagen och tänka att allt är så mycket bättre någon annan stans. Men man tar med sig sin vilsenhet kring hur, vad och på vilket sätt man vill forma sitt liv. Alla delar av sig själv ta man med sig dit man far.

Nåja, kanske inte alla delar när man sticker iväg på egen hand för första gången i sitt liv…Alla nära och kära finns ju inte med för att dela de vackra upplevelser man får.

Det var lärdomen för sonen. Allt han upplevde njöt han av på alla de sätt han förmådde….men han saknade någon att dela sina upplevelser med. När han återvända till Landvetter förra onsdagen var det med den insikten…Nästa gång jag far ut ska jag ha med mig en reskamrat, sa han senare.

För mamman här känns det gott att han återvände. Jag hade haft mina aningar om att det kanske var för tidigt för den ”stora resan” ute i världen…Att man behöver formulera för sig själv vad man vill med sitt resande.

Så nu har vardagen återgått till det vanliga….med alla frågor som både sonen och jag brottas med. Han med tankar om VAD han ska göra med sitt liv….Ska han plugga, ska han resa igen…eller vad ska livet innehålla för att bli sådär gott intressant…?

Undertecknad som länge sneglat åt att flytta ut på landet, och enbart bott kvar i stan utifrån att sonen skulle avsluta gymnasiet, hade borstat av de gamla planerna och tittat över dem lite lätt nu när sonen för ut. Det var ju planer som var tänkt att kanske förverkligas förra hösten. Men av förklarliga skäl med vårt turbulenta år av rehabilitering och annat så var det bara inte läge för en flyttning.

Men som sagt…sommaren i paradiset vid Rymmen hade angett…Det är dags…! Liksom det faktum att sonen faktiskt tog sitt körkort i maj månad, och därför finns det inga stora hinder för att bosätta sig på vischan, och därmed tillfredställa min inre lantlolla som ylat länge, länge.

Min tanke nu är att behöver sonen ytterligare en tid hemma så är det ändå fullt möjligt att bo utanför stan. Särskilt eftersom det ser ut som om hans världsutflykter kommer att ske i mindre portioner ett tid framöver….Bostadsförändringen kan alltså göras oavsett hur han lägger upp sitt liv.

Vi har pratat ofta om det här med att välja landet före stan. Ynglingen själv är ganska säker på att det är så han också vill bo i framtiden. På landet med allt vad det kan innebära. Vi har ju gjort det för och längtan tillbaka har funnits med sedan dess.

Och äldsta sonen med sambo är på väg snart. Så snart husbygget är klart.

Själv vet jag att det är så mycket enklare att leva så för mig….Jag har aldrig gillat bullret utanför mitt fönster…eller allt annat som det innebär att leva mitt i en stad….

Jag har visserligen uppskattat min utsikt som sträcker sig långt över hustaken….Till långt bortanför staden….Ja faktiskt ända bort till sjöarna och markerna jag vistades i under sommaren…Där jag vill leva!…Där jag vill bo…!

 Det var kanske det solen ville säga mig i morse… när den så ivrigt pekade med sina nyuppstigna strålar ned mot landskapet där borta var vi njuter av att vara…..

Det är dags…..KOM HIT NU!

*njuter av hemkommen son och vackraste hösttiden gör*

©Deercat

Det är såååå tomt och tyst i min värld i dag…..Så vansinnigt tomt….och tyst….

Till och med katterna tassar tyst….

Och hjärtat liksom gråter – i tysthet…

Det är underliga tårar……Liksom blandade i sin färg och form…

Några har sorgens färg…….

Andra glädjens…

Och ytterligare några blänker och skimrar i turkost…..

Precis som havet gör – därborta i en annan värld.

I dag vill Deercaten vara i den där andra världen…..Hon vill inte sitta här och se rimfrosten i gräset på morgonen….Hon vill inte bo i en lägenhet som är så där tyst och tom………

Näää hon vill blicka ut över havet, sittande på en balkong, på en ö i den grekiska övärlden.

Hon vill vara på Samos….

Yngsta sonen har under sommaren gjort upp nya planer för sitt liv…..Och om att ge sig iväg….Alltså samma planer som fanns hos honom innan den där olyckliga studentnatten förra året i juni…..

Jag har vetat hela tiden….Det var ju inget nytt….att en dag…..

En dag måste han bara få ge sig iväg….Men det har funnits skador som behövde läkas först, och när de fysiska skadorna hade läkts var det ju dags att ta itu med de där subtila skadorna man bara känner att de finns…

Det var som om livet i hans själ hade somnat den där olyckliga natten…

Han jobbade, han åt och han umgicks med sina vänner… Men kvar fanns det ändå en längtan efter den som han var en gång… Det som fanns innan händelsen….

Vissa delar gnistrade till då och då….Medan andra delar visste vi skulle  inte glimra förrän han kom fram till samma utgångspunkt han planerat vara vid för ungefär ett år sedan….

 Så blev samtalen om att ge sig iväg mer intensiva under denna sommar….

I förra veckan bestämde han sig….NU ska jag iväg… till Samos….!

Att det blev just Samos hade flera orsaker….Undertecknad fick förmånen att i maj förra året bo hos Anita, som med sin grekiska man driver ett litet hemtrevligt pensionat, strax utanför Samos by….Det var samband med att jag blev alltmer insatt i amalgamproblematiken…Vi har hållit kontakten, och med en ständig längtan och stående invitation tillbaka till ön, har vi följt sonens tillfrisknande. Och så har jag tröstat min längtan med att en dag…En dag ska också jag återvända….Livet måste bara stabilisera sig först….Och en dag kanske sonen vill och vågar besöka stället som vann mammas hjärta så fullt och helt…

Och vi var överens om att när själen fått sig en knäck kan läkning och återhämtning bäst göras i ett paradis bland vänner……Jag visste  med säkerhet att han skulle få komma till en värld där en själ ska vara gjord av sten, om den inte smälter inför Samos osannolika skönhet…och all den goda vilja och vänlighet som möter en människa där…

En restresa hittades i måndags natt. Avgång 06.00 redan onsdag morgon.

Eftersom vi bevakade utbudet av billiga flygbiljetter redan under helgen passade vi också på att städa och rensa ut hans rum. Hittar han sin inre skatt kommer han kanske fara runt ute i världen länge….Behöver han komma tillbaka till utgångsläget så är det i alla fall storstädat och ordning på hans grejor.

Måndagen och tisdagen gick åt till att köra utsorterat till tippen och Erikshjälpen. Inte bara det förresten, det blev en djupdykning i nostalgin kring hans barndom och skolgång, när vi tittade på bilder och gamla skolarbeten. Och mamman blev blödigare än blödig….

Tisdagskvällen blev det avskedsmiddag med familjen. Och planen var att vi i alla fall skulle sova några timmar innan det var dags att bege sig till Landvetter. Så blev det nu inte…Vi gjorde oss en stark kopp kaffe vid ett-tiden på natten och sedan gav vi oss iväg till flygplatsen.

Och till en kommande resdag som frestade en flygrädd och avvinkande Höna-pöna-morsa.

Vid incheckningen aviserades en viss försening av avgången…men bara med 40 minuter…..Så vi beslutade oss för att skiljas åt och jag skulle hem för att sova…

I gryningen, på vägen hemåt och med värmen från kramarna från ryggsäcksförsedda sonen, kom ett sms…..

”Ytterligare förseningar….07.30 gäller. Tekniskt fel på planet…”

Nya mobilsamtal…..berättade … något var fel med flygklaffarna….Nya besked om tre timmar…

Och teknikerna på Landvetter  jobbade febrilt, delar skulle flygas in från Arlanda eller Tyskland….Frukostbiljetter delades ut, sen kom lunchbiljetter….och mammahjärtat som nu sovit två timmar höll andan….

Vid tjugo minuter i tre på onsdagseftermiddagen kom han så iväg mot Samos….

Mailen gick omlott mellan Höna-pöna-mamman och hjärtegullet Anita som hade lovat att möta upp och se till att sonen kom i hamn….

Och med trött-trötta hjärnan kom så dystra tankar om den korta landningsbanan på Samos…

Runt sjutiden i går kväll kom sms-et som fick en själen att gråta av lättnad…

”Vi har landat. Har inte ens kommit av planet..men det är fan den

vackraste ön jag sett…”

Och redan i hans korta telefonsamtal senare under kvällen märktes en förändring….Det var strax före han skulle äta en enklare måltid och dricka Samos vin med Anita och hennes vänner…

Hans entusiasm, hans livsglädje, och hans nyfikenhet på livet hade gäspat till, sträckt på sig och vaknat igen….

Jag har för stunden förlorat honom till en annan värld….Men jag har vunnit glädjen och lyckan i att min son nu befinner sig just där han borde befunnit sig för ganska exakt ett år sedan….

Min Gud som jag kommer att sakna honom och ljudet av hans hjärtas närvaro….

Men jag är trygg i att allting är i sin ordning….Allting är i sin gudomliga ordning.

Han lever…..Han är levande igen….

Och lever han så lever jag….

Och kanske är det just så mammakärlekens villkor är….Det måste kännas lite tomt och tyst när de går…Och en mamma måste bara lära sig hantera saknad….och längtan….Och välkomna den nya tiden…

Framför allt kunna dela hans lycka när han nu fritt flaxar i frihet…… Kanske när han vandrar över bergsslutningar på Samos. Eller sitter på balkongen, med sin anteckningsbok i knäet, och med utsikten över Samosbukten suckar han djupt av välbehag….Och över att ett turkosblått hav kan vara så ofantligt vackert…….Som livet självt…

 Alla dessa tankar räcker långt för att en mamma ska hitta glädjen i att ”möblera” de tysta och tomma rummen …

*vänjer sig vid en annan tid gör*

©Deercat