……som våldtar ens själ för en bra story!

I vår stad finns, precis som i många andra städer, lokala dagstidningar. Den äldsta är också, precis som i många andra städer, både omtyckt och illa omtyckt.

I några år, i början av min skrivarkarriär i slutet av nittiotalet, var jag själv anställd på denna tidning, och jag älskade mitt jobb. Jag njöt av varje sekund jag fick göra det som jag senare insåg jag var ämnad för – att skriva och återberätta verkligheten. Inte bara min verklighet utan även andras.

Jag uppskattade inte bara mitt jobb utan också alla kollegor och mina dåvarande chefer. Det var ju där jag fick möjligheten att utveckla den gåva jag inte tidigare haft säkerhet nog att tro på skulle bära. Framför allt var det också där jag fick självförtroende för att våga söka mig vidare för att utvecklas mera.

Och många ödmjuka tacksamhetstankar har ständigt återvänt till min dåvarande chef för att just jag fick chansen att lära mig så många viktiga ting omkring journalistikens villkor. Framför allt om hur man med respekt och försiktighet bemöter människor i kris och chock. Och att vi som jobbade på tidningen aldrig, aldrig fick göra en utsatt människa mer illa genom att lämna dem till allmän beskådan just när de befann sig i ett sådant skick att de inte själva kunde bedöma hur utsatta de skulle bli i tryck. Det var sådant viktigt hon lärt sig under sin utbildning och med tjugo år i journalistyrket.

Det har inom mig sedan dess inte funnits annat än beundran och ödmjukhet inför hennes bemötande, liksom det också funnits inför mina dåvarande kollegors kunnande som var stort i jämförelse med min nyvunna glädje och inspiration inför det nya yrket….

Och jag saknade dem alla när jag slutat. Men jag bar ständigt med mig min chefs kloka ord, både efter att hon själv slutade på tidningen, och strax innan jag själv gav mig iväg för att prova vingarna på en av våra större dagstidningar…

För så där tre veckor sedan, och en bit in på andra dygnet efter det att min son blivit misshandlad och allvarligt skadad, var det redan allmänt känt i vår lilla stad att det var vår student som nu vårdades på intensiven.

Det var också då som hela min familj vakade dygnet runt. Vi var chockade, tillintetgjorda och fungerade känslomässigt ungefär som levande robotar.

Det blir kaos i en familjs liv när man väckts mitt i natten, tagit sig till akuten och några timmar senare får veta att ens sons tillstånd är allvarligt. Och att han behöver övervakas dygnet runt på intensiven.

Det blir kaos i ens hjärna, som inte kan ställa om sig från att bara några timmar tidigare sovit sömnen där allt var i sin ordning och glädjen från studentdagen varit ens huvudkudde, till att nu befinna sig i en helt overklig situation.

En människas hjärna kan bara inte ta in allt det hemska. Den kopplar barmhärtigt nog inte allt som läkarna säger om blödningar i den skadades hjärna….hjärnskakning….och mera blödningar i hjärnan….

Den bara registrerar sonens ansikte som är ansträngt av smärta och ändå borta…..Den försöker bara begripa allt kaotiskt runt omkring, i form av sjukvårdpersonal, läkare och hur sonens kropp är kopplad till apparater som övervakar livsfunktioner.

Och i en mammas hjärna är det bara oro, förstämning och chock som härskar….Men framför allt har rädslan invaderat mammahjärtat…liksom den hade gjort hos de allra närmaste som också försökte begripa det hemska som hänt……Kanske försökte vi alla också få en gnutta kontroll över situationen….

Vi avlöste också varandra så gott det nu gick vid sonens säng….Då oftast bara för att åka hem ta hand om det mest akuta i hemmet……Högen med disk, få i sig lite mat och kanske några timmars sömn….

I mitt hem möttes vi av den ständiga påminnelsen om studentfesten….Blommor som vissnade….mat som härsknade….En katt som lufsade runt och väntade otåligt på sällskap, och som i väntan på att allt skulle som vanligt tassade till sonens huvudkudde för att vänta och vänta….….

Och så alla blåa och gula ballonger som nu luften hade gått ur…och som blev en ständig påminnelse om att någon visst dragit ut kontakten till våra liv…

Vi fungerade ryckvis rent praktiskt men allt skedde per automatik…..Så är nu vår mänskliga hjärna funtad….Den klarar inte alltid att ta in det hemska som skett på en gång, utan skonar oss genom att försätta oss i ett chocktillstånd, och tills vi klarar av att sakta ta in det svåra som skett…….

Det är också då man bara svamlar hit och dit om det inträffade…..Man är lyckligt lottad när ens man kan hålla reda på nycklar, göra mat och trösta i nattens mörker…Allt sånt vet man liksom inte om att man behöver….Situationen kräver annat…fokus på den skadade…och utgången.

När vi var inne på vårt andra dygn fungerade vi alltså inte som den familj vi vanligtvis är….Det var inte att begära heller…. ….

Det var också vid denna tid vår stads tidning fått nys om det inträffade. Fast då via ryktesvägen eftersom vår polisanmälan just var på väg att behandlas och inte skulle bli officiell förrän senare under dagen.

Vi bor i en alltför liten stad för att en sådan här olycklig händelse inte snabbt når dom flesta….I synnerhet eftersom många människor naturligtvis var berörda av just studentfestligheterna….

Det är förståligt att vår story hade ett nyhetsvärde och att tidningsredaktionen denna måndag surrade omkring idén om att göra ett reportage. Kanske i synnerhet med tanke på att jag jobbat där en gång i tiden, och oavsett om vi numera aldrig umgicks privat eller höll kontakt, så kanske man ändå antog att man kände mig och hade en direktkontakt in till mitt liv.

Och kanske var det också därför man helt glömde bort tankarna på att jag i första hand är en människa med behov av integritet i en svår situation. En människa som befann sig i svår chock och förstämning.

Ingen kunde bli mer förvånad än jag när min mobil ringde under en kort paus från intensiven. Jag hade slagit på den för att jag behövde ringa till de närmaste som vankande av och an i väntan på dagens rapport efter en ny skallröntgen.

Samtalet kom från en av mina tidigare kollegor som sa sig ha jagat mig sedan gårdagen, då när hon fått sig veta att det var min son som skadats….

Plonk! Sa det i min grumliga hjärna….Jagat mig….Vad hade jag gjort? Jaaaaagaaaat mig???? Jag förstod bara inte…

Hur är det med honom? fortsatte hon och jag slappnade kanske av lite för jag invaggats i tron att hon ringde för att visa mig sin egen och tidigare kollegor sympati och empati…..Och så babblade jag på en stund om det jag knappt själv kunde begripa….

Är det något man törstar efter när något hemskt inträffat så är det att få berätta om det hemska gång på gång….Det är liksom vägen fram för att få ihop det inträffade med ens känslor….Och är det något mer man törstar efter i det chockartade tillståndet man befinner sig i så är det värme, omtanke och tillsyn….Helt enligt regelboken….

Jag kunde just då i all min sårbarhet inte värja mig inför det övergrep som jag nu skulle utsattas för….och som senare fått bilden om min egen yrkeskår att rämna….

Hade dom fullständigt tappat vett och sans….När började seriösa journalister jaga brottsoffer och dessutom i ett läge när man vistas på intensiven….Och när offret självt, min son som numera var myndig låg medvetslös??? NÄR infördes denna arbetsmetod….?

I samtalet som följde förstod jag aldrig att det var en intervju det rörde sig om. Hur skulle jag kunna det när jag knappt visste om jag befann mig i verkligheten eller en obarmhärtig mardröm. Och mitt sårbara mammahjärta fanns hela tiden med min son. Jag ville bara lägga på luren snabbt för att fort komma tillbaka in till hans säng på intensiven…

Just då inser jag också att min tidigare kollega INTE har ringt mig av medkänsla och välvilja kring hur jag/vi överhuvudtaget klarar oss i allt det svåra.

Jag försöker värja mig och säger att jag INTE vill prata med tidningen om det inträffade…

Jag vill inte svara på frågor!…Jag vill inte bombarderas….!Jag vill inte våldtas mentalt….!

Jag vill inte…inte…..inte….Jag ooooorkaaaar baaaaara inte… …!

Men allt är liksom uttalat för öron som inte vill lyssna…Och min autopilot för att vara rar, vänlig och tillmötesgående i alla lägen har slagit till….

Just där och då känner jag hur tillintetgjord jag blir….Jag låter den psykologiska våldtäkten ske…Jag har inga redskap att värja mig med….

I luren ber hon mig vänta lite, jag lyder som den robot jag blivit…och i bakgrunden hör jag min gamla nyhetschef mana på med sånt hon ska säga…..

När hon kommer tillbaka bombarderas jag med ytterligare frågor och jag blir lamslagen…

Får vi komma upp till intensiven och slå en bild på din son?

Intuitivt och reflexmässigt skriker beskyddarinstinkterna rakt ut….NEJ!!!…Nej, det får ni verkligen INTE!!!!

Jag hade velat skrika rakt ut - är ni skvatt galna???

Han är myndig…han är arton år och ligger allvarligt skadad på intensiven och kan inte svara för sig själv….Jag är hans mamma och ni kan bara inte våldta oss så här….Låt oss vara….Låt bli…..men jag försöker bara avsluta samtalet så vänligt som möjligt…och så snabbt som möjligt

Kan vi få komma och slå en bild på dig då???

Bredvid mig står min man och ser hur invaderad jag blir….Han kan smärtsamt nog inte hindra det som sker…för jag ska vara vuxen och adekvat just nu…

Jag ska förstå mitt eget bästa….fast jag knappt vet hur jag ska klä på mig dessa dagar…

Det är inte han som tycker det…utan ingen av oss kan inte tänka klart….Men han inser snabbt att jag blir attackerad på ett oetiskt sätt…och framför allt respektlöst….Det fattar inte jag just då…Jag känner bara motvilja och invasion av min person…och min familj

Med hjälp av mina sista försvarsmekanismer säger jag NEJ; NEJ…nej låt mig vara….ring till polisen i stället, de har fått in anmälan….Jag vill verkligen inte prata med dig……..Jag orkar bara inte…jag orkar verkligen inte det här också…

Men du, får vi sätta ut era namn då????

Här brister mitt hjärta….

Det kan bara inte vara sant….Det får inte vara sant att mina förra kollegor, dom som jag uppskattade så mycket, utsätter mig för denna hemska psykologiska våldtäkt…Det får bara inte vara sant att dom inte brydde sig ett dugg om vår belägenhet, utan bara ville sko sig på min olycka….min sorg…Den absolut värsta händelsen i mitt liv….En händelse som jag ännu inte visste utgången eller konsekvenserna av….

När jag äntligen får slut på eländessamtalet är det genom att lova att journalisten får ringa mig en annan dag….Vad gör man inte för att få ett övergrep att ta slut….?

Bredvid mig stod min man och gapade när han förstod vidden av samtalet.

Nu går jag och fixar dig ett kontantkort - det här får bara inte upprepas igen….

Han är frustrerad över att jag som befinner mig mitt i ett brinnande inferno attackeras av människor som cyniskt nog vill hälla mer bensin på brasan….

Vi glömmer bort det där med kontantkortet…Det finns liksom för mycket annat att reda ut…

När vi lägger oss för natten efter ännu en dag av oro och vånda kan jag inte sova….Jag gråter i hans famn….Jag fryser om händer och fötter trots sommarvärmen utanför.

Jag frågar samma fråga som jag gjort minst varje minut dom sista dygnen….Fast nu högt…

Han klarar sig väl? Visst gör han det?…

Denna hemska dag har jag totalt tappat tron på det goda i livet….

Och det är ohyggligt svårt att få tillträde till sömnens land….

Jag vänder och vrider på mig, fram och tillbaka…och den andra kränkningen på bara några få dygn gör sig påmind…….

Jag frågar min man igen….Hur kunde dom….?

Hur kunde dom fråga om dom fick komma till intensiven för att ta en bild på T….Han som inte kan svara själv…..Hur kunde dom tro att jag skulle göra något så brutalt kränkande mot min egen son….?

Hur kunde dom?

Han håller om medan hans käkar stramar….Även han är arg och ledsen för att jag utsatts för mer våld mot själen än nödvändigt. Och allt det bara för att några journalister vädrat en bra story och var beredda att kasta ut oss i tryck…

Vi som inte ens hade förmågan att värja oss, inte heller var vi kapabla att avgöra om vi vill dela vårt öde med läsarna av tidningen ….

Du vet min inställning till journalister…..säger han sen med sin mun mot min panna samtidigt som han torkar mina tårar som rinner ner på kudden….

Ja jag vet den…och nu börjar jag känna av sorg över att han haft rätt i våra tidigare diskussioner om att etiken brister alltför ofta i journalistiken…Han har haft rätt och jag har haft fel som försvarat och förklarat…

Jag undrar verkligen hur de försvarar det här för sig själva? säger han innan vi släcker lampan….Jag undrar verkligen det???

Den natten kan jag inte sova. Min rädsla är för stor för hur morgondagens tidning vinklar storyn…

Löpet morgonen efter får magen att vända sig upp och ned….

STUDENT ALLVARLIGT HJÄRNSKADAD I GATUVÅLD MITT I CENTRUM

Jag blundar och blundar, men skadan är redan skedd….Ordet hjärnskadad ekar i mitt huvud….

Var det för den rubriken man våldtog mig mentalt…..Var det för att öka trovärdigheten i storyn genom att prata direkt med mig man tillät sig bortse från heder, respekt och all form av etiskt tänkande kring en människa i kris? Var det verkligen så?

Gud hjälpe dom… som i sin iver för att få en bra story mister vett och sans…!

Och Gud hjälpe de journalister som inte längre har kvar sin medkänsla, respekt och förståelse för brottsoffer och deras familjemedlemmars behov av integritet kring en tragisk händelse.

Gud hjälpe dom som har tankar om att sko sig på en ömtålig människa, och det just när hon famlar i mörkret efter kontrollen över sitt liv.

Gud hjälpe dom!

*lever i dubbel sorg och i förlusten av tron på det journalistiskt goda gör*

© Deercat

För så där 15 dagar sedan, närmare bestämt fredagen den 13 juni, firade vi vår yngsta sons student…..Det fanns ingen hejd på familjens glädje och stolthet när vi först, dagen innan, stod utmed vår stads gågata och följde alla frasande klänningstyger och frackar som var på väg in på vårt stora hotell för den årliga studentbalen…Modershjärtat skuttade och slog häftiga volter vid synen av sonen, när han ståtligt passerade förbi, iförd sin frack med hemmasydd maggördel och skarfs. Allt matchande hans sanslöst vackra tjejkompis och hennes minst sagt fantastiska klänning……Aldrig tidigare har våra ungdomar tagit andan ur mig som de gjorde den där kvällen….

Och med ännu mer breda leenden stod hela vår brokiga familj dagen efter på skolgården med våra gosedjur, blommor, plakat och kameran i beredskap. Nu tillsammans med alla andra nära och kära för att vänta ut den för året ovanligt stora skaran av studenter. 

Molnen, som då och då under dagen hotat med både skurar och regn, sprack upp i samma solskenleende som alla vi andra när våra snygga ungdomar välde ut och lät champagnekorkarna smälla till studentsånger och lyckliga vrål…I havet av studentmössor såg vi vår långa, skäggprydda och långhåriga student vinka och flina glatt till oss där vi stod…..

För fjorton dagar sedan, ganska exakt i skrivande stund, fick vi oss veta att vår student fått allvarliga skallskador som en följd av att han blivit brutal och oprovocerat nedslagen i det helt meningslösa gatuvåldet….OM det nu mot förmodan skulle kunna finnas någon typ av våld som är meningsfull…För exakt fjorton dagar sedan slutade alla studentfestligheterna för vår son på ett omänskligt abrupt sätt….

Vid 21-tiden på kvällen hade vi nära och kära vinkat av vår student……Han som med ett glatt flin njutit med ögonen och alla sinnen när favoriträtterna på buffébordet dukades fram…Han hade också gång på gång lämnat sällskapet i vårt stora rum och med champagneglaset i handen kommit ut till mig i köket och kramande visat mig sin uppskattning för allt det festliga vi åstadkommit för hans skull….Han kommenterade det snygga upplägget på bordet…slickade sig om munnen när han såg rullarna med fylld lufttorkad pharmaskinka, de grekiska köttbullarna, sillen och favoriternas favorit - ägghalvor med majonnäs, räkor och stenbitsrom.

Han flinade glatt över att hans gamla nalle nu fått sällskap med ett tjugotal andra gosedjur, alla med blågula band……. Och hans ögon vilade länge på ballongerna vi hängt upp och han nuddade lätt med fingertopparna vid de blågula girlangerna, innan han stack näsan i havet av blommor…. Flinet under hans pollengula näsa sa allt….

Vi kramades länge där i köket….Han som numera är huvudet längre än mig……han som nu är på väg ut i livet….Jag var nöjd…..och stolt över att han på så många sätt verkade trygg i känslan av att livet har så många möjligheter…..och att han skulle ta dem, en efter en…..Jag var rörd…berörd….och ofantligt lycklig över att han var lycklig…..

När han tagit alla trapporna ned med sina långa bråttomkliv, gett sig ut i kvällningen och våra gäster så småningom dragit sig hem till sitt, plockade mannen och jag undan och diskade upp det värsta….Resten skulle få vara tills morgondagen…Klockan hade blivit över midnatt….Jag ramlade i säng…slutkörd efter veckor av förberedelserna men oändligt lycklig över att festen blivit lyckad, sonen var glad…och under följande vecka skulle jag bara sova ut…

Runt halv fyra på morgonen ringde telefonen många signaler, ändå hann jag inte fram till den trådlösa för att svara…..På vägen tillbaka till sängen igen funderade jag inte en sekund på annat än att sova vidare…Tills mobilen satte stop för den nyss tänkta tanken…..

Det är från akutmottagningen….Vi har nyss fått in din son med ambulans….Han har blivit misshandlad….!!! Han har inga ID-handlingar…kan du bekräfta hans födelsenummer…???

Kaos och kortslutning av hjärnan..….Jag visste knappt hur jag skulle klä på mig…..Inom en kvart befann vi oss på akuten…Under den korta vägen dit hann jag tänka tanken…hoppas han bara är pinkafull….Jag till och med intalade mig att det måste vara så…

Sonen var inte medveten om vår närvaro när jag ställde mig invid rullbritsen han låg på…Hans vita skjorta hade små blodfläckar här och var….och runt hans mun fanns levrat blod….

Studentmössan liksom han kavaj och skor låg i en prydlig hög i en stålkorg under britsen…

Flickvännen satt hålögd bredvid och berättade om mardrömmen och att han blivit misshandlad….Att han fått ta emot sparkar och ett välriktat knytnävesslag som fått honom att falla handlöst med bakhuvudet i asfalten…

Hennes bilder blev mina bilder….Det hemska klonkljudet som uppstått när hans skalle mötte asfalten blev som upprepade hugg mot min egen kropp….Gång på gång rullades filmen i mitt huvud….Varje ord som berättades om våldet mot hans kropp slog som hammarslag mot mammahjärtat…

Men varje hammarslag kändes inte längre…..Det hemska kunde inte få plats…Det kunde bara inte vara sant….Vi som nyss kramades där på köksgolvet…han som var så lycklig när han gett sig av och ut för att fira vidare…Det var bara för stort och svårt att ta in..

Jag ville bara hålla honom som när han var liten….Jag ville bara vagga honom…skydda honom….rädda honom från all världens onska….Jag ville bara att han skulle ha druckit för mycket….Jag bad om att vi skulle få ta hem honom så skulle han säkert nyktra till…..

Akutläkaren var mycket tveksam till mina grumliga tankar….Blodprovet förklarade ju inte hans tillstånd….Och nu grusades min hoppfulla tanke om att alltihopa bara rörde sig om att min yngling fått lite för mycket att dricka…

När den underliga blodansamlingen som strax efter det började visa sig i höger öga, och sonen ännu inte visade några tecken på att vakna, inbillade jag mig fortfarande att han nog bara fått en blåtira och var trött.

SKALLRÖNTGEN NU!!! Orden dånade som nya hammarslag i själen….Men jag kunde fortfarande inte känna dom…..Det var bara ett tyst och tomt hål rakt in i hjärtat…Ett hål som dröp av istappar….

För ganska exakt fjorton dagar sedan, direkt efter första skallröntgen flyttades min son in på intensiven och kopplades till apparatur som skulle övervaka hans livsfunktioner….

Det är en skrämmande upplevelse att sitta bredvid sin fina stora kille, och se på honom som så nyss varit full av liv, men nu så utslagen….Det är en mardröm att dygnet runt, i sömn såväl som i vaket tillstånd, hela tiden finnas med honom…och ständigt fråga sig…kommer han klara sig?…. Det blev en mardröm för en hel familj som så nyss stått på en skolgård full av livsenergi, kärleksfulla tankar, blommor och massor av tillförsikt inför ett nytt liv…

Det var vid samma tid som sonen flyttades in på intensiven som hammarslagen mot själen började göra ont….Då kröp insikterna om skadorna som vår älskade student hade under skinnet och sakta, mycket sakta, invaderades varje cell……

Då kröp också insikten om människornas sårbarhet fram ur någon gömma…Den om att trygghet så snabbt förvandlas till det motsatta -otrygghet…Just då påmindes jag också om att jag vid få tillfällen i mitt liv oroat mig för när mina söner varit iväg eller ute på stan…Men denna natt, när vi sovit i trygg förvissning om att yngsta sonen säkert hade både festligt och kul, och alldeles säkert skulle droppa in som vanligt framåt tretiden på natten, så utstod han helt andra fasor…

Mycket riktigt hade han lämnat krogen kring tvåtiden på natten…vinkat glatt till sin bästa tjejkompis, liksom alla de andra vännerna som fortfarande fanns kvar… Och sagt att de självklart skulle fortsätta nästa dags kväll med inplanerade festligheter på en annan krog…

Med studentmössan på och lite lagom upprymd och nöjd gick han sen för att hämta sin flickvän….Därefter skulle de tillsammans vandra hem till oss…

De fantiserade om all den goda mat som säkerligen fanns kvar i kylskåpet….Sonen paxade ägghalvorna med räkor, majonnäs och stenbitsrom….

De hann inte så långt på sin väg över den stora bro som går över Lagan mitt i vår stad…Där träffade de på två killar något äldre än sonen….En av dem kände sonen väl igen sedan skoltiden på högstadiet….De började ondgöra sig över hans skägg och långa hår….Något han inte tog så hårt på utan i stället gjorde han som han alltid gjort i liknande situationer…Han försökte avvärja bråk. Men denna gång lyckades han inte.

Runt niotiden, denna lördag morgon för fjorton dagar sedan, stod det klart för alla oss nära och kära….sonen hade åsamkats en allvarlig och kraftig hjärnskakning samt flera blödningar i hjärnan…

Oändliga blev de följande dagarna…Skallröntgen. Och ytterligare flera skallröntgen avlöste varandra de närmaste dygnen…Prat med expertis på ett större regionssjukhus lugnade oss om att behandlingen som sattes in var rätt och riktig….Varje liten förändring av blödningar och svullnader i sonens hjärna fick hjärtat att stanna i bröstkorgen….och varje liten gnutta av stabilitet fick oss att våga andas en stund igen…

Vi fick oss till slut veta att han kommer bli återställd men det kommer ta tid…

Våldet är primitivt och drabbar blint….trösten är att han blir återställd någonstans därframme, tröstade brorsan sin snyftande och långt ifrån lugna storasyster….

Ja våldet drabbar blint och är mycket primitivt….

Det är mycket svårt för en människa som nyss vistats tre dygn på en intensivvårdsavdelning, i gränslandet mellan liv och död, att förstå meningen med det inträffade….Och det är så oändligt smärtsamt att inse att mellan liv och död finns det en alltför skör tråd ibland….En tråd som man med bävan också inser - den höll för vår son men det gör den inte för alla….Det är bara för sorgligt…Det är för svårt att ta in…..

Det är också alltför sorgligt att det inte är respekt och kärlek som råder mellan oss människor och att inte alla lever i andan av att det aldrig, aldrig är ok att ens lyfta en hand mot en annan människa….

Efter tio dagar på sjukhuset kom vår son hem igen….Det gör ont i själen att inse och ta in - hans skador syns inte utanpå. Men de märks i djupet av våra hjärtan….Vi våndas med honom inför att flera viktiga funktioner i hjärnan slogs ut och måste få tid på sig att läkas…..Vi våndas över att hans nu grumliga hjärna inte klarar det den brukar….att den blir trött av minsta ansträngning och att hans normalt sett så perfekta tal nu är stammande…..Men också för att alla hans förhoppningar efter studenten tills vidare måste läggas på is….Och vi våndas med honom i hans frustration över att inte fullt ut minnas och förstå det inträffade eller de nästföljande dagar som enbart är svarta blad i hans kalender…Och så bävar jag vid tanken på att han en dag inser det sorgliga i att hans så fina studentdag smulades sönder - och fina minnen vissnade bort i takt med alla blommorna han fått under tiden han kämpade för att komma tillbaka till livet….

Jag ber på mitt vis om att han trots allt ska känna frid och glädje över att han överlevde….Den tanken bär i alla fall ett sorgset mammahjärta vidare….

Det är också mycket svårt att just nu förhålla sig lika kärleksfullt och tillitsfullt till livet självt som innan det hemska hände….Det gör fortfarande fysiskt ont i mig när jag tänker på att min son helt meningslöst slogs medvetslös, åsamkades svår smärta och blev allvarligt skadad av någon som blev provocerad av ett långt hår och skägg……Det gör mer ont att jag inte kunde skydda honom…

Ändå är det för mig helt främmande, liksom för sonen, som trots allt börjat sin vandring tillbaka till livet, att känna hat eller bitterhet…Hat och bitterhet gagnar ingen….I slutändan finns ingen vinnare av det meningslösa våldets konsekvenser….BARA förlorare….

Häromdagen när sonen fick frågan om han var arg och bitter på killen som slog ner honom sa han enkelt…Nej jag är bara förvånad över att han gjorde det….…

Min lilla Ghandi, sa jag och drog honom lite kärleksfullt i skägget….Min lilla stora Ghandi…Han är sig lik trots allt och står stabilt kvar i sina kärleksfulla tankar om människan….och han skulle aldrig, aldrig odla hat eller annat som allt för ofta separerar oss människor ifrån varandra….

Och om min son inte visar minsta tendens till hat eller bitterhet ska ingen annan heller odla sånt som bara kan göra ont värre…Självklart kommer vi att prova saken rättsligt….men bortsett från det så får min modiga och kloka student, som nu kämpar tappert för att helt bli sig själv igen, bli mitt rättesnöre i att förhålla mig fredligt och kärleksfullt trots allt.

Men helt och fullt kommer nog alla goda tankar jag vill leva efter inte tillbaka förrän den dagen när värsta oron och sorgen har släppt taget om mitt mammahjärta….Kanske först den dagen jag ser att min son än en gång har fått tillbaka tryggheten och känslan för att livet faktiskt kan vara vackert och bär på så oändligt många möjligheter….och att han tänker ta dem – en efter en.

*sorgligt skakad men kämpar trots allt för kärleksfulla tankar gör*

©Deercat

Bloggen har stått stilla en tid, sorry för that! Det är så mycket som pågår i mitt verkliga liv just nu. Tiden räcker inte till att sköta bloggen som jag brukar.

Men allt har sin tid som bekant…..

I dag tänker jag bara helt kort tipsa om en krönika i Expressen av Liza Marklund som hon ska ha stor heder av. Det är skönt med journalister som törs….och gräver djupt..

http://www.expressen.se/kronikorer/lizamarklund/1.1138772/liza-marklund-de-livsfarliga-vitaminerna

Hennes krönika bekräftar det många redan förstått. Vi blir grundlurade när det finns pengastarka krafter i samhället som vill hålla oss sjuka…Nu blev det våra vitaminer som rapporterades vara “dödligt” farliga. Man kunde förövrigt inte skilja mellan äpplen och päron i rapporten.

Än en gång kan man grovt misstänka läkemedelsbolag för att plantera in sina egna profithungriga “sanningar” i medier som sväljer elefanter och silar myggor….. …Shame on them! Shame on medier som inte kritiskt granskar VEM som står bakom direkt falska rapporter…Shame on läkemedelsbolagens sanslöst usla moral….

För några veckor sedan skrev jag som bekant om en “köpt” rapport som hävdade att amalgam inte skulle vara farligt….Jisses!!!!….Det är tröttsamt med alla dessa avslöjanden om att man kan aldrig veta VEM man ska lita på….

En sak är säker…Det gäller att vara kritisk till det man ser och hör…Och kolla noga VEM som säger vad och vilka intressen det finns i det sagda.

Det gör naturligtvis livet lite krångligare…MEN vem i alla världen gillar bli lurad? Inte jag…

I övrigt önskar jag er alla en skön vårdag….

Deercat

När denna kvinna äntligen slog upp sina rådjursögon idag, var det med en varm känsla av att vilja ta emot all världens kärlek…..Utanför fönstret snöade lakan och avviserade vårens försening…..Inte gjorde det något alls….Nej inte alls….

Ett pip, ett sms att läsa under tiden kaffevatten sakta tog sig genom filtertratten och ner i fjälltermosen…….

En varm och kärleksfull hand sträcktes tvärs över det småländska landskapet med hjälp av en osynlig tråd…Denna osynliga tråd som ibland kan hålla en distansrelation levande….

Samma tråd som under alltför sena kvällen igår möjliggjorde ett av de bästa telefonsamtalen mellan kärleken och mig. Ett samtal mellan oss två medelålders som gör tappra försök att hitta framkomliga vägar för kärleken mitt i livet…..

Ett samtal om kärlek, frihet och jämlikhet….

Ett samtal som rättade ut en hel del frågetecken om varför så många underliga kamper tycks uppstå mellan man och kvinna som båda värnar frihet…Och som båda krigar för sin rätt att vara en fri människa….Men som inte i sin fulla vidd insett att man och kvinna har mycket olika villkor i livet. Att det finns tusentals osynliga mekanismer som hindrar äkta kärlek att flöda fritt…Och så många hinder och fallgropar att ta hänsyn till för den som blir kär i medelåldern. För de båda som bestämt sig för att nå den där bergstoppen där kärlekens strålar kan värma frusna och ensamma själar…..

Men det där samtalet handlade också om hur svårt det är att vara kär i medelåldern jämfört med ungdomsåren….Alltså att man då mer med lätthet kunde ta tillvara kärleken i ungdomsåren…Då när man inte visste hinder eller annat än att friheten fanns ju överallt för vem som bara tog den….Och hur allt detta, efter skilsmässor och med åldern, förändras och gör det svårare att foga ihop man och kvinna trots att kärleken finns där…

När jag var mycket ung och blev kär….blev mallen efter en sorts veckotidningsroman, som på den tiden nästan alltid handlade om prinsen som kom på den vita springaren för att föra kvinnan bort från missär och elände…

Och på den tiden trodde jag blint på sagor….Jag behövde det för att orka sitta i mitt torn, inlåst i kropp och själ, av en flodhäst vars syften verkade vara att styra alla i sin omgivning med maktfullkomlighet. En flodhäst som med hot om våld alltid såg till att stå i centrum och fråntog hela familjen makten över sina egna liv…….

Jag behövde sagorna för att stå ut med allt som skrämde skiten ur det barn jag var. Sagor som gav inspiration till frihetstänkande….Jag behövde sagor för att orka med tyrani och förtryck…Jag behövde framför allt sagorna för att orka hålla mig vid liv….

Så klart dök det också upp en prins….fast då i en helt annan skepnad än vad sagorna sagt och det var dags att inse att prinsen kanske bestod i en helt vanlig arbetargrabb. Han var sex år äldre än mina då sexton år…..Och jag blev så förälskad som man bara kan bli när man räddas från en instängd och unken värld….

Han var snygg och brunögd, det räckte ju långt på den tiden….Vi hade precis så roligt som man bara kan ha när man är ung och en nyss befriats från mörka rum…Jag blev kär i min “riddare” på ett sätt som jag aldrig tidigare varit, och aldrig kommer att bli igen….

Det var tacksamhetens kärlek…och ungdomens naiva kärlek…Den som inte vet allt, och ändå tror sig veta allt…..Men också en kärlek som inte alltid klarar av livets utmaningar…fast den är övertygad om att göra det……..Den var enkel i den meningen att man på något sätt kopierade våra föräldrars liv och förväntningar, la till lite nytt….och trodde på det….Den var enkel också på så vis att man byggde vidare på förväntningar och roller som vi tilldelades redan i vaggan. Roller som avgjordes efter om man tilldelats ljusblå eller rosa sparkdräkt….Och vi visste inget annat än att det skulle vara gott nog….

Färgerna hade redan fastslagit reglerna….tjejer är snälla, duktiga och lydiga och ska underordna sig männen..och pojkar är stöddiga, starka och bestämmer allt och är därför overordnade.

Som bekant har förutsättningarna ändrats radikalt för oss kvinnor under de senaste årtionden…Nu tjänar vi våra egna pengar, och vi har fått del av samma frihet och makt som varit självklarheter för männen i alla tider….Jag säger del därför vi har så långt kvar ännu…..

Under samma tid har min syn förändrats på mig själv. Jag har kunnat se alla orättvisor som man föds till och bekämpat dem på mitt sätt, när jag drabbats av kränkningar och annat bara för att jag är kvinna…..Jag har vingats höra att jag inte kunde klättra uppåt i ett företag bara för att jag var kvinna och då kunde bli med barn…..Jag har haft svårt att få tillbaka min arbetsuppgifter efter gravledighet…..och överhuvudtaget så har det på så många sätt markerats för mig att makt och frihet var ingen självklarhet för oss som föddes med rosa sparkdräkt…

Jag har nog varit lite mer bråkig av mig under åren som gått och haft mycket svårt att acceptera tingens ordning….Jag har haft svårt att stå ut med orättvisorna i att underordna mig mannen bara för att han är man….

Därför mådde jag inte heller något vidare i äktenskap som låste mig fast i den traditionella kvinnorollen och på så sätt överlevde inte heller kärleken….

Och tingens ordning hade kanske inte heller slagit männen. Att de tilldelats i stort sett hela makten bara för att de fick den blå sparkdräkten…Och att de fick ytterligare doser av samma förväntningar på dagis…och lärde sig tjejerna är stillsamma, lugnar och agerar stöttdämpare mot deras maktkamper och vilda framfart….

De där tatuerade rollerna följer oss in i vuxenåldern….In i samlivet…och långt upp i åren

Och så där gick jag genom livet….Med insikter som ramlade ner om den problematiken…..Mellan skadorna flodhästen från barndomen vållat, och samhällets redan förprogrammerade tanke om att kvinnor är begränsade i sina egna liv…….

Allergisk blev jag mot allt det där…. men inte vaccinerad mot att möta samma typ av män som min första flodhäst….Allergisk så tillvida att när jag helt omedvetet kände en begränsad handlingsfrihet i äktenskapet så kom frihetslängtan smygande som en osalig ande…Jag stod bara inte ut med att min man ansåg sig ha rätten att styra och ställa i mitt liv…En man jag inte ens visste om han handlade med mitt bästa för ögonen…eller var styrd av maktbehov

Ändå upp i medelåldern hann jag komma innan jag blev riktigt sanslöst förälskad igen….Och en sak är säker….Det är INGEN skillnad på hur känslorna ter sig, oavsett i vilken ålder man är….Känslorna bubblar runt i kroppen likadant som en överdos champagne gör…

Det kan till och med vara så att förälskelsen är häftigare som medelålders. Då när man blivit vän med sin kropp och börjat fatta att man duger gott..Det kan till och med vara så att förälskelsen har ett annat djup när man släppt alla underliga föreställningar man tidigare haft om att man ska vara si eller så i förälskelsen…Jag menar, om man som ung tror att allt är en saga eller dokusåpaspel, är det kanske inte lätt att släppa loss känslorna ifall man inte ens vet vilken roll man ska ha i sagan eller dokusåpan…

Som medelålders kanske man förhoppningsvis hittat sin roll - sig själv…Så mycket lättare då att njuta av allt det goda i full frihet. Och då också utan krav på tillsyn av små barn eller andra åtagande som kräver sitt…

En av de största skillnaderna mellan nu och då är att förälskelsen inte lika lätt leder till att man är beredd att satsa på tvåsamhet…

Jag som kvinna har ju äntligen hittat makten till 100 procent över mitt liv….Mot att i tidigare relationer fått slita som ett djur för att ha makt överhuvudtaget….Denna nyvunna makt är inte lätt att ge avkall på…….Och i medelåldern har man hunnit bli långt mer petig med vem som överhuvudtaget kan tänkas både förstå och mötas i dessa svårigheter som obönhörligen kommer att uppstå………….

Och riktigt svårt blir det också i mötet med den älskade mannen, som också står med sina 100 procents makt i singellivet, men som insett att i tidigare äktenskapet kanske han per automatik haft sådär 90 procent av makten….utan att själv förstått det fullt ut…

Då kan det blir som så att när den första förälskelsen lagt sig hopar sig maktkamperna…Jag tänker inte göra på ditt sätt….Jag vet bäst….Du ska inte tro jag vill bo i din stad…Nänä…då skiter vi i det här då!! Men vi är ju kära ännu…Vad gör vi?

Vi älskar ju varandra trots allt det svåra….

Maktkamper har enbart förlorare…Om en tycker sig “vinna” så är den andra förtryckt. Båda är loosers, sa min kloka lillstorabrorsa häromdagen…Och är en förtryckt, tilllägger jag… så dör livsglädjen, lusten och kärleken..eftersom all kraft går åt till att försöka hålla sig jämlik och få sin rättmäktiga frihet…Och vem kan må bra i en relation där den ena har makten över den andra…?

Eftersom man i medelåldern hunnit förstå mycket av dessa frågor så krävs det ett radikalt nytänkande för att släppa loss kärleken i sitt liv igen…Ett nytänkande som gör att man kan överbrygga gamla förlegade maktstrukturer som våra tidigare generationer har haft…Det funkar inte längre nu när vi kvinnor vill ha rätten till våra egna liv…..Men vi vill också kärlek…

Och det vill också männen.

Och för att kunna mötas i kärlek i medelåldern, där kvinnan oftast hittat vägen till att vara chaufför i sitt eget liv och bara kan tänka sig att mötas på lika villkor, behövs förmågan att kunna dela på ratten vidare genom livets resa med sina tilltänkta…Båda måste vara beredda att släppa ifrån sig delar av maktpotten de nu möter varandra med……

Rent intellektuellt är det väl inget svårt det här eller hur….Jisses…Det får man väl lära sig att kompromissa lite….Hmmm

En god vän till mig sa en gång….Du ska inte tro att den som redan skaffat sig en massa privilegier släpper dem utan maktkamp…..hmmmm

I det långa trådlösa samtalet med min älskade igår insåg vi…..Jo så klart att vi kan rent intellektuellt inser det helt rätta i att man måste ha femtio procent vardera, i en sund och jämlik relation för att må bra…och sådana förutsättningar kan lättare föra förhållande framåt i kärlek och samförstånd….Inget märkligt med det väl….?

Men så inser vi båda….och trots att kärleken finns där….Varför finns det då ändå en känsla av förlust när man ska släppa på makten över sitt eget liv???…Båda blir liksom förlorare på något sätt….Man vinner kärlek och blir också forlorare av hela makten till sitt liv…

Det var med denna stora insikt undertecknad gick till sängs igår…Och ärligt, det gav förklaringarna till många “krig” som utkämpats för att inte förlora sig själv igen….och om varför det kan vara svårare att bejaka kärleken i medelåldern….och lättare att bara strunta i alltihop…

Med den insikten var det som om en stor och tung börda lyfts bort…

Och bredvid sängen ställde jag ner den där ryggsäcken jag haft så fulladdad med vapen, alla för att beskydda frihet och värden om att få vara en självständig och jämlik kvinna….Alla vapen som hindrar kärleken att blomstra fullt ut….

Men i denna insiktens stund fanns något nytt och kittlande, där inne i själens boning….En fjäril som flög runt och viftade i det nya fredliga landskapet som bredde ut sig…

Ser man bara fallgroparna som kan hindra sann och genuin kärlek….Så kan man leta sätt att hantera dem också…t

I allt detta nya förstod jag också….Jaaaaa….Det är samma känsla att bli kär i medelåldern som i ungdomen…

Men det är så mycket svårare att våga och tillåta sig bli kär fullt ut, och utan förbehåll i medelåldern. Priset man tror sig få betala inbillar man sig också ska bli för högt…I synnerhet om den man/kvinna man hittat inte i sin fulla vidd förstått problemen som finns i det här med kvinnors frihetslängtan och lusten till att forma sitt eget liv…

Så om man nu VERKLIGEN vill lyckas med att få med sig sin livskamrat in i ålderdomen, tjaaaa då jädrans får man nog plugga in några viktiga läror…Framför allt inte längre skramla med vapen så fort någon nuddar vid ens grindar…..Och sedan hitta sjuhelsikes bra lösningar för att undvika maktkamperna…

Annars dör kärleken, och den är om ni nu mot förmodan inte visste det, viktig oavsett ålder…..

*länge leve kärleken hojtar*

© Deercat

Det här var mitt bidrag i Bloggstafetten…….Ämnet, Är det skillnad att bli kär i medelåldern jämfört med i ungdomsåren? kom från Snowracer

Jag för nu vidare stafettpinnen till En Gayshas memoarer och ber henne blogga på frågan..

Om jag fick veta att jag skulle dö om ett år då skulle jag….

Under måndagen löpte mediavärlden fullständigt amok och med feta rubriker basunerades det ut att vi med gott samvete kan pluppa amalgam i våra munnar igen för det är inte alls farligt…Vem beställde en sådan lögnaktig information….? VEM?

Och hur i helsike ska man nu förklara alla andra larmrapporter om kvicksilvrets farlighet?…Om hur illa det gör vår natur vilket självklart innefattar oss människor också…Vi är en del av naturen om nu någon skulle glömt den lilla detaljen….

Och vad ska man nu säga till alla de tusentals människor runt om i världen som kämpar en envis kamp för att få bli friska från sin kvicksilverförgiftning man fått via sina tänder…

Som själv drabbad av amalgam/kvicksilverförgiftning, med följd att jag fick en ms-diagnos, blir jag både ledsen och upprörd när jag ser rubrikerna…Jag blir inte bara ledsen å mina egna vägnar, utan också för alla andra, som nu på olika sätt via media får sig veta att om de bara kör lite avspänningsövningar, ändrar kosten, stressar mindre eller kanske till på köpet köper tanken om att vara psykiskt sjuka, så kan vi fortsätta häva in kvicksilver i truten på folk…

Jag blir också ledsen för alla dem som kunnat uppvisa många svåra symtom. Bland annat kronisk trötthet, huvudvärk, spänningar i käke och mun, exem, oro och stress i kroppen, muskel och ledvärk, susningar i öronen, svid i ögonen och många många andra spökerier i kroppen. Nu får man sig veta att man troligen är hypokondriker eller galen…Fy skäms för att inte visa respekt för medmänniskors berättelser och upplevelser……

Och det är bara för ledsamt att media så okritisk köper suspekta rapporter som den där tyska rapporten och därefter förvränger och skruvar den på ett oförklarligt sätt…Än mer ledsamt att samma media helt nonchalerar all annan information man kan ta del av från andra oberoende forskare, läkare, tandläkare och olika intresseföreningar för drabbade patienter, som varnar för att amalgam/kvicksilver kommer bli vår tids värsta miljökatastrof någonsin….

Det är allmänt känt också att våra krematorier ålagts att installera speciella förbränningsfilter just för att det finns så mycket kvicksilver i de dödas tänder som förångas att det inte är tillåtet att släppa ut det i luften…Det har till och med föreslagits att man ska dra ut de dödas tänder före kremering…Men då har våra begravningsentreprenörer slagit bakut och sagt sig inte vilja agera tandläkare…Hur ska det nu förklaras…Att det bara var ett skämt eller??? Kan de nu strunta i om våra döda förgiftar både luften och jorden…

Finns det verkligen folk som idag tvekar om att kvicksilver är världens farligaste gift???? Finns det verkligen folk som idag inte vet att amalgam i en tand består av minst 50% kvicksilver? Finns det verkligen någon som tror på en rapport som säger att amalgam är helt ok….?

En mycket belysande artikel i ämnet som jag kan rekommendera är “Hundrafemtio års missbruk av kvicksilver och amalgam, och än har vi inte lärt läxan, av forskaren Mats Hansson

Om man köper faktum att kvicksilver är ett grymt farligt gift, att våra tandläkare måste behandla amalgam som riskavfall…hur kan man då ens ifrågasätta om det ska finnas i våra munnar…? Hur kan man komma på den befängda idén att helt okritisk basunera ut att amalgam är ok…

Vill vi låta oss luras? Vill vi ha lättköpta och korrupta rapporter, och då oftast från dem som själva har intressen i dental eller läkemedelsindustrin….Den sistnämnda har ju allt att vinna på att vi alla hålls så sjuka som det är möjligt…

I dag vill jag bara flytta till en öde ö…och slippa alla underliga nyhetsrubriker….

I dag vill jag slippa rubriker som har fräckheten att ifrågasätta alla oss som uppvisat kraftiga symtom på tungmetallförgiftning (kvicksilver är en tungmetall). En förgiftning som i värsta fall lett till tragiska diagnoser man måste leva med resten av sitt liv.

Och vad ska man nu säga till alla oss som till på köpet haft “lyckan” att uppvisa höga halter kvicksilver i blodet före sanering av tänderna? Lycka säger jag därför det är inte alltid går att fastställa en tungmetallförgiftning på det sättet…Däremot kan man efter sin död bli obducerad och få rätt i att det finns depåer av kvicksilver i hjärnan liksom på många andra ställen i kroppen….Men det känns ju lite tragiskt att dö för att få rätt i sina misstankar…

Och vad i all världen säger man nu till alla våra tandsköterskor och tandläkare som drabbats hårt av alla möjliga sjukdomar och krämpor efter att under flera år lagat tänder samt knådat amalgam/kvicksilver i nävarna, innan det skulle förgifta våra munnar…Att de var tokiga? Inbillningssjuka? Skvatt galna?….

I dag skäms jag över att vara människa och leva på en jord där enbart de ekonomiska intressena går före folks hälsa…I dag skäms jag över att vi människor köper stora lögner bara de basuneras ut tillräckligt högljudt…Man säger ju att om bara en lögn är tillräckligt stor så köper man den för det kan ju inte vara sant att man ljuger så grovt för oss….

Men det är alldeles uppenbart att det ligger något lurt bakom en rubrik som påstår att kvicksilver skulle vara bra för mänskligheten…Eller???..

*kämpar på för en kvicksilverfri värld gör*

©Deercat

Jaha…Nu är det nog lagen om alltings jävlighet som gäller här i hemmet…..Vi hann knappt få torrt på golven, luftavfuktaren igång, städat bort värsta sörjan av gipsdamm från sonens rum, och angränsande utrymmen samt tvättat alla blöta badlakan från översvämningen i onsdags, förrän nästa dilemma dök upp…

Man undrar ju varför en olycka sällan kommer ensam…???

Inte nog med att det inte alls var enkelt att städa runt i rummet…eller låta byggtorken göra sitt…Nä då kom ju nästa fråga…Vad ska sonen göra nu när han behöver sitt rum för att verkligen gå in på slutspurten i sitt pluggande och den stundande studenten…Och hur skulle han kunna sova i de där 65 Db…för att inte tala om den bastuvarma hettan….

Ingetdera fungerade…När han försökte plugga blev han alldeles groggy av värmeslag….Så då fick vi stänga av fläkten och vädra ut…Inget bra alls…rummet måste ju få torka upp så fort som möjligt…Men sonens studier måste ju också göras och det är NU….Ni vet ju hur det är…ALLT viktigt har sparats till sist…och det är bara några fåtal veckor kvar tills slutbetygen sätts…Och det är i hans rum vid skrivbordet och datorn som allt icke-gjort-material finns…

Och tanken på att sova i surret och den underliga lukten från söndertrasade gipsväggen gav han upp innan han ens försökt…Jag förstår honom mer än väl…

Så han traskade över till sin pappa första natten som inte bor så långt härifrån….och så skulle vi tänka ut en annan lösning nästa dag…..

Dagen efter började stressen lysa i ögonen på honom och han stängde av fläkten och skred till verket…

Men bara efter några timmar kom en annan blick fram i hans ögon….En underlig simmig blick och jag undrade om han gick på något stimulerande medel…Men insåg att min farhåga inte hade ett skit med sånt att göra…

FEBER!!!!….Plötsligt så gick han och la sig på soffan…och när lagt, normalt sett överaktiv yngling lägger sig platt, mitt i brinnande-ta-igen-allt-missat-inför-slutbetygen-tiden, då vet man att det är allvar…

När han inte reste sig mer den dagen…och inte dagen efter heller då visste man…Nu är det allvar-allvar..

Samma dag la sig morsan i andra soffdelen med liknande symtom fast inte med samma höga feber…Och när lagt morsa ligger mitt-i-den-värsta-komma-igen-efter-saneringstiden…DÅ vet man att det är allvar….

När lagt morsa inte ens orkar lyfta på huvudet fast det är high life i undervåningen mitt i natten….eller hungerklockan slagit sedan länge….då är det också allvar-allvar…

DÅ är det halsfluss på G, gott folk….

Så har vår helg sett ut…och i morgon lär vi uppsöka vårdcentralen det första vi gör. Så sonen i alla fall får penicillin….

Själv vägrar jag bara penicillin…Herregud!!!!…sist jag åt av den varan blev magen så utslagen att jag trodde någon stack miljoner knivar i den…liksom att huden kokade av alla nässelutslag…Så för min del får gärna streptokockerna dansa tango på mina mandlar tills de tröttnar och dör…

Men sonen har nu så ont att han måste spotta saliven i handfatet….och enbart med hjälp av smärtstillande kan han peta i sig lite mat….

Så lagen om alltings jävlighet gäller för tillfället…men man får ändå vara glad….Morsan har kommit på benen så pass att det finns lite service igen i hemmet….och

Vi har ju tak över huvudet, torrt om fötterna…Vi har filmer att kolla på….och det är faktiskt lite trevligare att vara sjuk om man är två….när man nu måste bli sjuk….

*hämtar kraft i tanken - det ordnar sig alltid..annars kvittar det, gör*

©Deercat

Halleluja och save our souls, gurglade våra kära inneboende i form av silverfiskar, spindlar och annat vi inte ser med blotta ögat…Halleluuuuja, fortsatte de som ett mantra och plaskade runt i en sjö som av en olyckshändelse blev till ett helt dagsverke i dag…

Jisses ja, denna dag har verkligen varit ett äventyr utöver det vanliga…

Vi tar det från början….Sent i går kväll ringde min hyresvärd och tillika ägare av ett byggföretag i trakten…I morgon kommer vi äntligen och fixar det där handfatet i badrummet…

Handfatet vi snackar om var med om en olyckshändelse en vecka innan jag flyttade in i november 2006. Någon stackare halkade på badrumsmattan vid en våt fest…Samma någon slog i huvudet i badrumsspegeln…och denna någon krossade därmed densamma. följden blev att han föll handlöst och fick glasskärvor i halsen, samtidigt som han försökte rädda sig genom att hålla fast sig i handfatet….

Det där handfatet var fastsatt i samma pissmaterial som det är i övriga väggar i hela lägenheten…GIPSPLATTOR!!!…

Nu var det ju inte gipsplattor det första som tänktes på när rören hängde på trekvart och olycksfågeln låg med blodet sipprande från skärsår i halsen…Utan det var att snabbt forsla honom till akutmottagningen för att bli ihopsydd med ett tiotal stygn i halsen…..

En vecka senare rättades handfatet och de krökta rören till hjälpligt. Allt rapporterade också till vår kära hyresvärd eftersom det inte gick att återställa ordningen när de gamla skruvhållen blev förstörda…GIPS???!!! Säger bara det….*blänger*

Nåväl..Det gjordes ett tappert försök för några månader sedan att limma fast handfatet i sina skruvhål…Det höll så länge stödpinnen var kvar under handfatet….Sedan rasade allt ner igen till samma olyckliga läge som åstadkoms kvällen när “någon” föll så olyckligt…

Pinnen fick därför sitta kvar under en längre tid och lite klämkäckt erbjöd sig undertecknad att måla den i en snygg matchande färg, då när hyresvärden besökte oss för att inspektera den nya mattan som lades in för ett tag sedan…

Njaaa…Vi måste årgärda det där snart, sa han och började klura ut hur detta nu skulle gå till….

Tanken var ju att kunna komma in i väggen och hitta några stabilar reglar att sätta fast handfatet ordentligt i…Det var ju alldeles uppenbart att den gamla lösningen var för klen…

Om man inte ville riva hela kakelväggen bakom handfatet krävdes alltså något utöver det vanliga. Hyresvärden kom med en idé om att gå in i väggen fast från andra sidan…Alltså då hamnar man inne i sonens rum….Enklaste lösningen så vi slipper omkakling, sa hyresvärden..

Ok! sa jag som faktiskt höll med honom…..

Men….som oftast när man tror något ska bli enkelt så inträder lagen om alltings jävlighet….

Den unga trevliga snickarn som dök upp här på förmiddagen tog sig an uppgiften med liv och lust….Själv tänkte jag läsa, ta igen mig och prata lite i telefon…

JÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄVLAAAAAAAAAARS!!!!!

Haaaaaaallååååååååååååååååååååååååå! Snabbt…ring H, vrålade ynglingen plötsligt efter en kort stunds arbete…

Jag släppte allt….rusade till undsättning med tusen katastroftankar i huvudet..

Och inne i sonens rum såg det ut som om en fontän installerats….Vattnet sprutade rakt ut i rummet….

SHIT! SHIT!

Stäng av vattnet!!! Beordrade ynglingen…..

Var fa…sitter den kranen då…Panikade jag……RINGA H!!!! blev första tanken..

Fipplade med mobilen, hittade inte numret….ynglingen försökte hålla för varmvattensröret som genomborrats av sticksågen….

Rusade ner till källaren…letade febrilt, andades allt annat än lugnt…VAR SITTER STOP för no more water-kranen….?

Hittade huvudkranen….vred runt och andades ut en gång till…

Åter tillbaka till lägenheten….Vatten överallt…klafs, klafs….Glen Moray lyfte på tassarna där han struttade runt och inspekterade att nu gick visst inte allt rätt till….

Badlakan hivades hastigt ut på golven….och vi torkade febrilt….Ena superblöta badlakanet efter det andra åkte ut i duschen….Tar det aldrig slut, flåsade jag oroligt….?

Så upptäckte vi…Det läckte fortfarande varmvatten från hålet i väggen…..Shit o Shit….Tillbaka ner till källaren…På vägen ner knackades vår nattjobbande vicevärd upp….VAAAAKNAAAAAAA! Det brinner inte…..men vi har en fontän med vatten som ska släckas, flåsade jag fram…jag vet inte var avstängningskranen för varmvattnet sitter…HJÄLP!!!

Nej det är inte läge för småskvaller just nu….skynda! Jasååå du tror också att du har ett rör som sprungit läck….nej du lilla gubben…Det är satan i gatan vatten från min lägenhet som just nu forsar ner till din lägenhet och om du inte tar de stora älgakliven ner till källaren NU och hittar avstängningsknappen så vet jag inte vad jag gör….morrade jag fram

Under tiden ringde unga snickarn, som använt sticksågen så olyckligt, till våra hyresvärdar….Akut läge!!!….Måste laga rör nu också….Måste kolla vattenskador i de två underliggande lägenheterna….Måste ha byggtork…Måste skynda…! Massor av MÅSTEN! NU!

Alldeles matt av både det ena och andra, och några timmar senare tittade jag ut över förödelsen…Vi väntade på att en koppling skulle reparera det skadade röret..

I duschen låg ett berg av badlakan…..runt om på golven blandades sönderborrad gipsvägg med vatten….och sonens neddränkta sängmadrass måste hängas på tork över köksbordet…

Vattnet blev till slut helt avstängt….Tack och lov…!

Allt i sonens rum inspekterades…Datorn först…och den hade klarat sig…

Kläder och annat på golvet plockades undan och torkades torrt….Det mesta var bara så jädrans blött…

Klockan blev efter lunch…Ännu hade inte själva huvudproblemet åtgärdats….Alltså att sätta fast handfatet på ett mera säkert sätt…

Jag tog mig för pannan och insåg….Livet blir bara för invaderande ibland, man vet liksom inte om man ska skratta eller gråta åt eländet…

Under eftermiddagen hade vi ett stort hål i väggen i sonens rum….handfatet var ordentligt fastsatt…Byggfläkten surradde…Ur bäddmadrassen droppade det fram en sjö på köksgolvet…Grannen under hade fått vattensamlingar kring skorstenmuren och i sitt tak….Hur det gick i lägenheten på nedre botten vet jag ännu inte…

En vecka minst måste den där avfuktaren surra i sig fukten från golv och väggar….Men den låter nästan ingenting, sa hyresvärden och tillika van vid buller i snickarmiljö…

Nänäää…Visst….låter ju som ett mysigt ljud att ligga vaken till under en veckas tid, tänkte jag men var för trött för att argumetera…och min hyresvärd såg allt lite olycklig ut över att det som skulle bli en enkel operation av handfat gick så galet…

Vi ska självklart ersätta dig för både besvär och annat, säg bara vad du vill ha, erbjöd han… medan han strosade runt i det som nu i alla fall var hjälpligt undanröjt, men som ändå såg ut som ett katastrofområde…

Jag tar hand om det här, sa jag och om ersättningen kommer vi nog överens…

Jag filar redan på en låååång lista över sånt som kan lugna trasiga nerver…och kompensera en önskan om en dag i lugn och ro som istället blev en dag i kaos…

Återkommer med önskemål om en vecka, sa jag för att vara snäll..Då när vi vet hur sömnlösa vi tvingats vara….och när jag vet hur länge min son måste dela det som är min sovlya, för hans säng är obrukbar för tillfället…

Shit…jajaaaa….suckade sonen….Jag kan flytta över till pappa några dagar om det blir knepigt….Vi får se..suckade undertecknad…..Det är ändå inte hela världen…Vi lever…Silverfiskarna hann undan och…Glen Moray har ju också torkat…

Dagen blev absolut INTE alls vad jag tänkt mig…Men jag får troligen en ny och betydligt lugnare dag i morgon….Med sådana hemsnickrade drömmar får man låta sig nöja…

*pustar ut till byggtorkens stillsamma surr gör*

© Deercat

Så var denna kvinna på benen igen….efter en knapp vecka i dunet…Herregud så mycket man ska tåla för att bli frisk och pigg efter en saneringsomgång hos tandläkaren…

Men den längsta och tyngsta uppförsbacken i mitt liv är avklarad…och jag kan knappt beskriva glädjen eller andra känslor som kommit i dess följd…Kanske är jag lite överrumplad…och lite omskakad…Men långt mer gäller glädjefnatt och en fräschhet större än på många år….

Och framför allt….jag är mycket, mycket glad över att jag vågade välja ett behandlingsalternativ som av många underliga anledningar ifrågasätts….Alltså det där med att tungmetaller som kvicksilver/amalgam påverkar oss alla negativt…Det är så vedertaget och allmänt bevisat numera att både människor och djur blir sjuka på oräkneliga och oberäkneligt många sätt av kvicksilver….Fråga mig!…Jag vet!…

Jag fattar liksom inte vitsen med att ifrågasätta den saken??? Kvicksilver hör inte alls hemma i våra kroppar…och då följaktligen INTE i våra tänder…För den som inte vet det redan nu, kan jag berätta lite så där i fortroende…VÅRA TÄNDER ÄR OCKSÅ en del av våra kroppar…

Så där…nu är det sagt, och nog om detta…Men jag vill bara tillägga….och puffa för en namninsamling som pågår på nätet. Där kan man lämna sin röst mot suspekta EU-rapporter som kommer fram till att kvicksilver/amalgam inte alls är förödande för vår hälsa…

Om du redan fattat grejen, vilket jag hävdar är så enkelt det bara kan vara…. så säg din mening om direkt felaktiga slutsatser som drogs av EU-kommitén med starka vinstintressen i dentalindustrin…Skriv under på nätet här….

http://www.akut.lu/protest/protest_s.htm

OM du vill ha lite bakgrund till protestlistan läs mitt tidigare inlägg i frågan…

http://terapeuten.wordpress.com/2008/02/03/amalgam-ingen-risk-for-var-halsa-enligt-eu-rapport-what/

Nåväl, nu får det vara nog om detta ämne……

I dag borde jag i alla fall fira med pompa och ståt….Eller varför inte med tårta och kalas natten lång…

I dag är det min första halvtidsfriskskrivna dag på ett och ett halvt år…och också en slutstation efter flera års vacklande hälsa och kroniska skador som jag måste leva med.

I dag ställde jag mig till hälften till arbetsmarkandens förfogande…

Sicken seger..för att inte tala om glädjen jag känner över att jag äntligen kan dra en lättnadens suck och skratta fritt över att jag kom i mål och faktiskt kan göra något bra av eländet…Nu är det ju så mycket lättare att se framtiden an med stor tillförsikt…

Till skillnad från hur det kändes för så där ett år sedan när blytunga kroppdelar, spänt mellangärde, ständig oro i kroppen och allmän mental utmattning rådde, samt den där förbenade tröttheten som aldrig gick att vila bort…

I dag spritter livsglädjen i kapp med vårknopparna på träden…Idag skiner inre leenden i kapp med vårsolen…I dag kändes det verkligen som första dagen på ett nytt liv…

Det livet ska jag baske mig ta tillvara…På alla de sätt jag bara förmår…

Så det blev som sagt inskrivning på Arbetsförmedlingen för ordningens och A-kassans skull….Sondera terrängen kring jobb och annat….Prat med välvilliga arbetsförmedlaren som delar min glädje över att jag har återkommit till livet och tänker göra en insats någonstans på marknaden…

Och så blev det ett bankbesök för att kolla över hur det ser ut med mina pensionspapper…Det ser bra ut kan jag meddela…

*tar ett Stinahopp*

Och även om jag inte har en enda tanke om att bli pensionär just nu så kan det kännas tryggt att veta, om Gud vill och brallorna håller och om inte hela jädrans systemet brakar åt helsike, så kommer jag kunna överleva på de pensionspengar jag skrapat ihop genom åren….

Tackar f…för det….Har man jobbat heltid sedan sexton års ålder borde man ju få någon utdelning för sin möda…Eller huuuuur?

Nåväl för att inte ägna mig för mycket åt händelserna under ålderns höst, tog jag modet till mig och kollade en väns testtips om hur vuxen jag egentligen är…..

http://www.vuxenpoang.com/

Öhh….Runt fyrtiotvå år sa testet…Hmmmm…Så då kan jag alltså dra av åtta år från min biologiska ålder…..Hmmm….En hastig beräkning ger mig mig då ett facit…

Shit…då blir det ju ytterligare åtta år till för att jobba ihop en ännu bättre pension än den jag faktiskt var nöjd med idag vid sammanräkningen på banken…Alltså som sagt, om Gud vill och brallorna håller…och inte hela jädrans syst…osv

Det innebär alltså jobb i 25 år till….Hmmm…Då måste jag ju vara en lysande investering för samhället…Nysanerad….kvicksilverfri, piggare och fräschare än någonsin tidigare…Och bäst av allt… taggad till tusen….

Det borde ju vara en självklar investering för alla dem som har kvar dödligt giftiga plomber i tänderna…Eller hur?…..Behöver man ju inte vara mattesnille för att räkna ut…

*tar fram enkla kulramen och multiplicerar si och så med 74 procent av befolkningen som är bärare av amalgam*

Jag såg det som den bästa investeringen av alla…och den har gett full utdelning…

Just idag är jag alldeles yrslig av segeryra och glädje…Så det är nog lika bra att jag kastar mig i sängen strax. Bara så jag hinner lugna ner kroppens glädjefnatt och då får min skönhetssömn.Vill ju inte riskera avdrag på min ålder på grund av sömnbrist…Då kanske jag ändå åker dit på livstidsförkortning…Huva!

*viftar med vimplar och flaggor på väg till dunet gör*

© Deercat

Än en gång ligger denna kvinna nere för räkning. Smack, krasch, pang, bom, sa det i kroppen efter dagens tandläkarbesök…Och vips så låg jag där igen med frossa, kontainrar i skallen som far fram och tillbaka och ställer till med en huvudvärk jag inte för eller senare haft…

Men är det verkligen värt det? sa en vän häromdagen….

JA!!!!! Är mitt entydliga svar…DET är det!

Redan under påskhelgen började jag oroa mig för hur det skulle bli denna gång…

Den som följt min blogg har kunnat läsa i tidigare inlägg om hur det gick runt den 10 december. Då när jag blev riktigt akut kvicksilverförgiftad och helt utslagen ett dygn efter tandläkarbesöket. Och låg sen i tre veckor med influensaliknande symtom i kubik..Där bland annat stelfrusna fötter, tänder som hackade, hjärtklappning och svidande ögon var mina sängkamrater….plus mycket annat som kan följa i amalgamsaneringens spår…En del symtom kan tyvärr hålla sig envist kvar en längre tid. Det är just därför man ska ta det sakta och låta kroppen hämta sig mellan utplockningarna av amalgamplomber…….Den enkla förklaringen till det är att man kan inte sanera utan att det frigörs en del kvicksilver i kroppen…

Med vurpan från december i färsk minne började alltså oron vakna till liv redan under påskhelgen. En helg som i många stycken blev en riktigt bra helg…och den gjorde så att jag kunde hålla tankarna borta på det som komma skulle…..

Fast redan igår och i dag på morgonen gick det inte längre att dölja nervösiteten…

Nu med tanke på dagens resultat var oron helt befogad…..

Strax efter att jag steg ur tandläkarstolen kom frossan….Då vet man exakt vad klockan är slagen….Det gäller att komma hem så fort som möjligt….Oavsett hur svimfärdig man känner sig…

Sedan fortsatte symtomen komma och ökades på i antal…Allt det jag numera så väl känner igen….Så därför blev det nedpackning under duntäcket med några extra filtar uppepå samt tjocktröjan på kroppen, så fort jag kom hem…..Fast jag lovar…mot den frossan hjälper ingenting…

Men än en gång…JA!!!! Det är värt det…

Eftersom tillståndet jag hade i kroppen förra året vid den här tiden kommer jag heller aldrig att glömma….Det var bara så uselt och själsdödande att det, även för en obotlig optimist och livsbejakande människa som jag, nästan tog knäcken på livslusten…OM någon då hade sagt att ingenting kunde göras så hade jag helt enkelt kastat in handuken…

Men jag fick hopp och stöd…och tron om att nog fanns det massor att göra åt läckande amalgamfyllningar…Visserligen fanns ingen lätt och enkel väg….Men det fanns en väg…Och då gott folk finns det ju alltid hopp, eller hur?

Som svar på den där frågan jag får då och då, om det är värt det jag tvingas genom, lägger jag också till….Jag hade ett val mellan att leva utan livskvalitet eller prova, trots riskerna och dessa djupa dippar, att förbättra min livskvalitet avsevärt…

Valet har inte alls varit svårt och det är just det valet som får mig att hålla näsan över vattenytan sådana här dagar som idag…och de som kanske nu följer…

Och jag kan ändå räkna in många goda effekter mellan saneringstillfällerna…Så något annat än ett rungande JA finns bara inte som svar på om dessa umgäranden och lidanden är värt det…

JaaaaaaaJaaaaaaa JAAAAAA!

Det går utmärkt att ligga nere för räkning en tid…Jag vet ju…någonstans - om några dagar, veckor eller what ever? så återkommer styrkan och energin……

Inte idag…kanske inte i morgon heller..men en dag…

Tills dess går bloggen på halvfart eller så gott det går….

*inväntar friskare tider gör*

© Deercat

Det är inte klokt så mycket det hinner hända på en enda vecka…..Förra måndagen vid den här tiden(detta skrivs runt 11-tiden) satt hjärtemannen och jag på en flight hem från Larnaca på Cypern. Då hade vi varit uppe sedan klockan tre på morgonen och hade cirka tolv timmar framför oss innan vi skulle kunna slänga oss i sängen för natten…….

Några dagar efter hemkomsten blev det möte med konsulten som skulle granska företagsplaner och utöver det fanns det ett visst återställande av vardagslivet som jag hastigt smitit ifrån en vecka…. Och så slutligen den kraftiga förkylningen som satte P för att berätta sista delen av de utlovade semesterminnerna….

Men gott folk…som en måndagsgåva och firande av att jag kom hem välbehållen, och att förkylningen sakta släpper sitt grepp alltmer så kommer dagens inlägg handla om veckan på Cypern…

Den blev precis så underbar och paradisisk som man kunde önska sig av en kärlekssemester med någon man gillar skarpt..Och ovanstående bild, som är från en utflykt upp till Troodosbergen, där träd av alla de slag stod i full blomning, kanske ger en vitaminkick och en föraning att även vi snart kommer att få en vår……Fast just idag kan man bara sucka lite tröstlöst när blicken faller bortanför datorn och jag ser att snön vräker ner utanför mitt fönster..

Nåja…vi får fortsätta att gotta oss i reseminnen som kan värma en stund….

Vi blev glatt överraskade över det varma vädret som slog emot oss redan på flygplatsen, trots att klockan var åtta på kvällen….Ingen av oss hade väl trott på några riktiga soldagar eller att vi skulle kunna klä av våra vintertrötta och bleka kroppar för att slänga ut dem på solsängar….

Men så blev det flera av dagarna…och jag skänkte en tacksamhetens tanke till att jag för säkerhets skull inhandlat en bikini strax före avresan….och att jag tål solen…

Vårt lägenhetshotell var ganska exakt som utlovats…Ett fyrstjärnigt ställe med tre pooler och lugnt läge….fast ändå centralt och intill havet…Och där vi varje morgon kunde dricka morgonkaffet på balkongen och lyssna på fågelkvitter….Fast inget dopp i poolen blev det…

Irsch och fy så kallt det var….Är man självutnämnd badkruka så är man

Det var inte så enkelt att hitta genuina grekiska restauranger i Ayia Napa…..Men bästa käket och rätta miljön fann vi i alla fall på Tony´s. Och om jag inte minns fel så åt vi där flest gånger….

Värsta turistsäsongen var inte igång ännu och rätt många av stans butiker, klubbar och annat som annars sprudlar av liv under sommarrusningen till ön var stängt….Men vi hittade det vi behövde…och lugn och ro att vara med varandra….Det var ju målsättningen…

Och precis som vårt syfte var med resan så hittade vi tiden för roliga stunder, förtroliga stunder…innerliga stunder och stunder när kärleken återigen fick en självklar plats i våra liv….

Vi båda är stormförtjusta i Grekland..Alltså hade vi valt den bästa miljön för vår “relation och rekreationsskonferens”

Vad jag kände till om Ayia Napa innan var att det var röj och festmålet nummer ett för våra ungdomar…Vilket också inkluderar min yngsta som festade runt i Ayia förra sommaren och ska iväg i år igen….Han såg något misstänksam ut när vi meddelade vårt resmål….och blev än mer snopen när jag per telefon lugnade honom…Här är mest pensionärer, jag tror vi är yngst på plats…

Här infann sig lusten att bara betrakta livet, det liv som surrande bin i blommande körsbärsträd åstadkom….Här lät vi lusten till det enkla mättas….En kopp kaffe…en öl….ett bi som kommit ifrån sin uppgift och undersökte om det fanns godsaker på vårt bord…..

Några barn kom förbi, hälsade och log lite blygt mot “främlingarna”…..Liksom de förbipasserande krokiga gubbarna och tanterna gjorde, när de var på väg till byns affär, och nickade med tannalösa flin….

En broschyr som vi fick av caféägaren informerade oss om att här i byn kunde vi stanna till mycket låg kostnad, och om man hade tur kunde man höra näktergalen sjunga….

Någon sådan tur hade vi inte…..Men vi hade ju lyckan i att bara få sitta där och njuta det enkla livet…Och….Upptäcka en annan fågelart som ingen av oss kände igen eller sett maken till….

Det var ett alldeles sanslöst vackert fågelpar som med skyndsamma knallblåa vingslag byggde årets bo….Och på sitt märkliga bråttomsätt hälsade de oss välkomna att betrakta sina förehavanden…

Man blir vördnadsfull inför det lilla när man tar det lugnt….Man blir generös och bjuder andra små kärleksbyggare på goda tankar och leenden.

Saliga var vi över att få vara där…Över det enkla…och få dela det med vem som kom i vår väg…Fåglar, barn, gubbar….och gummor. Saliga var vi över att enkelheten var så nära i det ögonblicket…Ett ögonblick som blev vårt mest framstående resminne…En salig stund, en stilla stund av lycka….

*avslutar resminnen från Cypern gör*

©Deercat