God morgon kära bloggläsare…..!

Det fanns en hel palett med nyuppstigen solfärg på himlen när undertecknad tassade upp på iskalla golv idag. Valet stod mellan nödhuset och leta reda på kameran. Det blev det förstnämnda, och sen en stund vid fönstret utan kameran, och njutningen av utsikten – och att morgonens färg är oslagbar när den läggs över höstens färglada trädtoppar. Framför allt kan bilden bara inte återges i sin helhet via en kameralins.

Den ska bara njutas….!

Sen åkte ändå kameran fram….och genom linsen påmindes jag än en gång…NEJ, jag vill se INTE se soluppgångar med hustak mellan mig och himlen…..Håhåjaja…!

Sonen har återvänt från ”vår” vackra ö Samos. Man kan väl säga att han bara tog sig en välbehövlig semester och jag tror faktiskt, nu med facit i hand, att det var det bästa han kunde göra. Att reda ut en del av alla tankar han tidigare inte fått rätt på. Att bara tillåta sig en liten tid och känna in hur det kändes, och konstatera att det är för tidigt för långresor, att de kanske ska göras på ett annat sätt var en vinst, enligt min mening.

Det är ju så enkelt att sitta i vardagen och tänka att allt är så mycket bättre någon annan stans. Men man tar med sig sin vilsenhet kring hur, vad och på vilket sätt man vill forma sitt liv. Alla delar av sig själv ta man med sig dit man far.

Nåja, kanske inte alla delar när man sticker iväg på egen hand för första gången i sitt liv…Alla nära och kära finns ju inte med för att dela de vackra upplevelser man får.

Det var lärdomen för sonen. Allt han upplevde njöt han av på alla de sätt han förmådde….men han saknade någon att dela sina upplevelser med. När han återvända till Landvetter förra onsdagen var det med den insikten…Nästa gång jag far ut ska jag ha med mig en reskamrat, sa han senare.

För mamman här känns det gott att han återvände. Jag hade haft mina aningar om att det kanske var för tidigt för den ”stora resan” ute i världen…Att man behöver formulera för sig själv vad man vill med sitt resande.

Så nu har vardagen återgått till det vanliga….med alla frågor som både sonen och jag brottas med. Han med tankar om VAD han ska göra med sitt liv….Ska han plugga, ska han resa igen…eller vad ska livet innehålla för att bli sådär gott intressant…?

Undertecknad som länge sneglat åt att flytta ut på landet, och enbart bott kvar i stan utifrån att sonen skulle avsluta gymnasiet, hade borstat av de gamla planerna och tittat över dem lite lätt nu när sonen för ut. Det var ju planer som var tänkt att kanske förverkligas förra hösten. Men av förklarliga skäl med vårt turbulenta år av rehabilitering och annat så var det bara inte läge för en flyttning.

Men som sagt…sommaren i paradiset vid Rymmen hade angett…Det är dags…! Liksom det faktum att sonen faktiskt tog sitt körkort i maj månad, och därför finns det inga stora hinder för att bosätta sig på vischan, och därmed tillfredställa min inre lantlolla som ylat länge, länge.

Min tanke nu är att behöver sonen ytterligare en tid hemma så är det ändå fullt möjligt att bo utanför stan. Särskilt eftersom det ser ut som om hans världsutflykter kommer att ske i mindre portioner ett tid framöver….Bostadsförändringen kan alltså göras oavsett hur han lägger upp sitt liv.

Vi har pratat ofta om det här med att välja landet före stan. Ynglingen själv är ganska säker på att det är så han också vill bo i framtiden. På landet med allt vad det kan innebära. Vi har ju gjort det för och längtan tillbaka har funnits med sedan dess.

Och äldsta sonen med sambo är på väg snart. Så snart husbygget är klart.

Själv vet jag att det är så mycket enklare att leva så för mig….Jag har aldrig gillat bullret utanför mitt fönster…eller allt annat som det innebär att leva mitt i en stad….

Jag har visserligen uppskattat min utsikt som sträcker sig långt över hustaken….Till långt bortanför staden….Ja faktiskt ända bort till sjöarna och markerna jag vistades i under sommaren…Där jag vill leva!…Där jag vill bo…!

 Det var kanske det solen ville säga mig i morse… när den så ivrigt pekade med sina nyuppstigna strålar ned mot landskapet där borta var vi njuter av att vara…..

Det är dags…..KOM HIT NU!

*njuter av hemkommen son och vackraste hösttiden gör*

©Deercat

God middag kära bloggläsare!

Det är såååå tomt och tyst i min värld i dag…..Så vansinnigt tomt….och tyst….

Till och med katterna tassar tyst….

Och hjärtat liksom gråter – i tysthet…

Det är underliga tårar……Liksom blandade i sin färg och form…

Några har sorgens färg…….

Andra glädjens…

Och ytterligare några blänker och skimrar i turkost…..

Precis som havet gör – därborta i en annan värld.

I dag vill Deercaten vara i den där andra världen…..Hon vill inte sitta här och se rimfrosten i gräset på morgonen….Hon vill inte bo i en lägenhet som är så där tyst och tom………

Näää hon vill blicka ut över havet, sittande på en balkong, på en ö i den grekiska övärlden.

Hon vill vara på Samos….

Yngsta sonen har under sommaren gjort upp nya planer för sitt liv…..Och om att ge sig iväg….Alltså samma planer som fanns hos honom innan den där olyckliga studentnatten förra året i juni…..

Jag har vetat hela tiden….Det var ju inget nytt….att en dag…..

En dag måste han bara få ge sig iväg….Men det har funnits skador som behövde läkas först, och när de fysiska skadorna hade läkts var det ju dags att ta itu med de där subtila skadorna man bara känner att de finns…

Det var som om livet i hans själ hade somnat den där olyckliga natten…

Han jobbade, han åt och han umgicks med sina vänner… Men kvar fanns det ändå en längtan efter den som han var en gång… Det som fanns innan händelsen….

Vissa delar gnistrade till då och då….Medan andra delar visste vi skulle  inte glimra förrän han kom fram till samma utgångspunkt han planerat vara vid för ungefär ett år sedan….

 Så blev samtalen om att ge sig iväg mer intensiva under denna sommar….

I förra veckan bestämde han sig….NU ska jag iväg… till Samos….!

Att det blev just Samos hade flera orsaker….Undertecknad fick förmånen att i maj förra året bo hos Anita, som med sin grekiska man driver ett litet hemtrevligt pensionat, strax utanför Samos by….Det var samband med att jag blev alltmer insatt i amalgamproblematiken…Vi har hållit kontakten, och med en ständig längtan och stående invitation tillbaka till ön, har vi följt sonens tillfrisknande. Och så har jag tröstat min längtan med att en dag…En dag ska också jag återvända….Livet måste bara stabilisera sig först….Och en dag kanske sonen vill och vågar besöka stället som vann mammas hjärta så fullt och helt…

Och vi var överens om att när själen fått sig en knäck kan läkning och återhämtning bäst göras i ett paradis bland vänner……Jag visste  med säkerhet att han skulle få komma till en värld där en själ ska vara gjord av sten, om den inte smälter inför Samos osannolika skönhet…och all den goda vilja och vänlighet som möter en människa där…

En restresa hittades i måndags natt. Avgång 06.00 redan onsdag morgon.

Eftersom vi bevakade utbudet av billiga flygbiljetter redan under helgen passade vi också på att städa och rensa ut hans rum. Hittar han sin inre skatt kommer han kanske fara runt ute i världen länge….Behöver han komma tillbaka till utgångsläget så är det i alla fall storstädat och ordning på hans grejor.

Måndagen och tisdagen gick åt till att köra utsorterat till tippen och Erikshjälpen. Inte bara det förresten, det blev en djupdykning i nostalgin kring hans barndom och skolgång, när vi tittade på bilder och gamla skolarbeten. Och mamman blev blödigare än blödig….

Tisdagskvällen blev det avskedsmiddag med familjen. Och planen var att vi i alla fall skulle sova några timmar innan det var dags att bege sig till Landvetter. Så blev det nu inte…Vi gjorde oss en stark kopp kaffe vid ett-tiden på natten och sedan gav vi oss iväg till flygplatsen.

Och till en kommande resdag som frestade en flygrädd och avvinkande Höna-pöna-morsa.

Vid incheckningen aviserades en viss försening av avgången…men bara med 40 minuter…..Så vi beslutade oss för att skiljas åt och jag skulle hem för att sova…

I gryningen, på vägen hemåt och med värmen från kramarna från ryggsäcksförsedda sonen, kom ett sms…..

”Ytterligare förseningar….07.30 gäller. Tekniskt fel på planet…”

Nya mobilsamtal…..berättade … något var fel med flygklaffarna….Nya besked om tre timmar…

Och teknikerna på Landvetter  jobbade febrilt, delar skulle flygas in från Arlanda eller Tyskland….Frukostbiljetter delades ut, sen kom lunchbiljetter….och mammahjärtat som nu sovit två timmar höll andan….

Vid tjugo minuter i tre på onsdagseftermiddagen kom han så iväg mot Samos….

Mailen gick omlott mellan Höna-pöna-mamman och hjärtegullet Anita som hade lovat att möta upp och se till att sonen kom i hamn….

Och med trött-trötta hjärnan kom så dystra tankar om den korta landningsbanan på Samos…

Runt sjutiden i går kväll kom sms-et som fick en själen att gråta av lättnad…

”Vi har landat. Har inte ens kommit av planet..men det är fan den

vackraste ön jag sett…”

Och redan i hans korta telefonsamtal senare under kvällen märktes en förändring….Det var strax före han skulle äta en enklare måltid och dricka Samos vin med Anita och hennes vänner…

Hans entusiasm, hans livsglädje, och hans nyfikenhet på livet hade gäspat till, sträckt på sig och vaknat igen….

Jag har för stunden förlorat honom till en annan värld….Men jag har vunnit glädjen och lyckan i att min son nu befinner sig just där han borde befunnit sig för ganska exakt ett år sedan….

Min Gud som jag kommer att sakna honom och ljudet av hans hjärtas närvaro….

Men jag är trygg i att allting är i sin ordning….Allting är i sin gudomliga ordning.

Han lever…..Han är levande igen….

Och lever han så lever jag….

Och kanske är det just så mammakärlekens villkor är….Det måste kännas lite tomt och tyst när de går…Och en mamma måste bara lära sig hantera saknad….och längtan….Och välkomna den nya tiden…

Framför allt kunna dela hans lycka när han nu fritt flaxar i frihet…… Kanske när han vandrar över bergsslutningar på Samos. Eller sitter på balkongen, med sin anteckningsbok i knäet, och med utsikten över Samosbukten suckar han djupt av välbehag….Och över att ett turkosblått hav kan vara så ofantligt vackert…….Som livet självt…

 Alla dessa tankar räcker långt för att en mamma ska hitta glädjen i att ”möblera” de tysta och tomma rummen …

*vänjer sig vid en annan tid gör*

©Deercat

God söndag kära bloggläsare!

Det har varit bråttomtider för undertecknad. Inte bara det förresten, det har varit några intensiva tankeveckor sedan den där dagen för någon månad sedan, när jag av en händelse stannade till hos en av mina väninnor.

Johan och Victoria ska gifta sig, log hon med hela ansiktet över kaffekoppen, vi letar bröllopsfotograf.

Åhååå….sa jag och vips var man kandidat till uppdraget att fota hennes äldsta son och sambos kommande bröllop i början av september.

Efter en del funderingar, en träff med det blivande brudparet för att se om kemin stämde….var det fastslaget……Allt stämde som en smäck…

Och avdelningen för kreativitet på hjärnkontoret började skissa och rita…En och annan cell slet sitt hår….och hönapönacellen ylade…VAD har hon nu gjort….?? Herregud…Bröllops som är så….yyyyyl….!!!

Det skulle bli ett stort bröllop med många gäster. Men inte ett helt traditionellt bröllop vilket passade undertecknad ypperligt i fortsatta tankegångar om poser, plats och annat….

Med veckorna som gick började jag ändå fundera över VAD jag gett mig in på? Hönapönaceller har ju en märklig förmåga att yla högt ibland…..

Det var inte för att jag är helt orutinerad som fotograf, det har ju trots allt ingått i arbetsuppgifterna på en tidning en gång i tiden…Och jag har också agerat bröllopsfotograf för länge sedan på en studiekamrats bröllop. Men det var förståss på den tiden innan det så mycket enklare digitala systemet kom….

Men bröllopsfotograf???!!!….Det kändes stort och tänk om det skulle gå åt fanders fullständigt…Huva…! 

Fast övervägande kändes det hedersvärt att få förtroendet…Och framför allt känner jag mig själv…..Jag skulle på inga villkor acceptera att misslyckas.

Så kontaktade jag en bildbloggare här på WordPress….Allas vår Imagine som jag besöker ofta och gärna. Jag undrade helt enkelt om han hade lite tips och tankar inför den stundande utmaningen.

Ha koll på grejorna!

Var väl förberedd genom att besöka platserna för bröllopsdagen!

Ha roligt!

Råden ingick helt i min egen filosofi om uppdrag som detta, men det kändes väldigt gott att bli påmind. Tack Imagine!

I god tid inför fotograferingen lånade jag stora sonens Nikon D90 och hans externa blixt samt ett stativ. Dessutom skulle min egen Canon EOS 450D vara min backupkamera. Att jobba med bra grejor var en självklarhet. Men i slutändan spelar det ju ingen roll vilka kameror man har om man inte förbereder sig, och framför allt ser uppdraget som roligt och utmanande.

Och för att vi skulle vara just så där väl förberedda, så att vi också skulle få kul, alltså när det väl var dags för the grand finale…. togs en bildserie några dagar före. Det gjordes när brudparet tillsammans med släkten ställde i ordning festlokalen på det gamla bruket.

Vi kollade platser och ljus…

Poseringar testades…….

Och så letade vi just stället som skulle ge oss den där specialla bilden….

Dagen innan bröllopet hakade jag på och följde med till kyrkan eftersom jag inte tidigare lyckats få komma in där och visste därmed inte alls hur ljuset föll, osv….

De unga tu skulle få skaka tass med prästen, testa gången in….snacka musik och få veta vigselaktens små och stora händelser…..Och när jag tätt i hälarna hälsade på prästen och därefter på kyrkovaktmästaren, presenterade jag mig med att det var jag som var fotografen i sammanhanget.

Den viktigaste uppgiften, säger så kyrkovaktmästaren….och tystnar andäktigt…

Nänäää, svarar jag hastigt, det måste väl ändå vara det som kommer att hända här!….Och så sveper jag ut med armarna över en sagolikt vacker kyrka där ljuset flödar in på ett dimmigt magiskt sätt…

NÄNÄÄÄÄ! Envisas hon….Det ÄR bilderna, dom ska man ju ha med sig resten av livet…

Nu flög HönaPöna fram som skjuten ur en kanon……Och hon tog över kyrkorummet en bra stund och upprepade, ylande kyrkvaktmästarens ord….

Deeeen viiiiktigaaaaste uppgiften….! Vad vaaaaa det jag saaaa, bröllop…äääär sååååå spe….

Dagen efter nackades HönaPöna, enligt ett koncept som inte är lämpligt att nämnas i skrift……..

Bröllopsdagen och fotograferingen gick precis enligt alla skisser och planer…..

Då skördades frukterna av att jag jobbade med ett par som jag först tyckte symboliserade ren kärlek….men som jag fann att det stämde nog inte riktigt…….

De båda två ÄR kärleken….!

Allting klaffade tidsmässigt också…….skissen och körkartan för bilderna som kreativa hjärnkontoret förberett i förväg följdes. Plats efter plats, bild efter bild och sedan den sotiga svarta muren, fönstret och det milda ljuset….Där bilden blev just som jag föreställt mig den skulle bli….Och denna bild är absolut fotografens favorit….

Och så var det ju det där med att vi skulle hinna ha kul också….

Det kan jag lova att vi hade….

Alla bilder togs under cirka en och en halv timme. Då fotades det på tre olika platser i det gamla bruket. De sista trettio minuterna bestod av bilder på den sanslöst vackra bruden och på slutet var det plats för egna kreativa initiativ av brudparet….

Sen var det dags att bege sig till kyrkan….Fotografen fick lämna i hast för att hinna plåta en och annan av alla bröllopsgästerna som nu var på väg från när och fjärran till Fryele Kyrka.

Deercat var på väg mot det som hon fortfarande anser ÄR den viktigaste delen av alltihop….

Att säga helt och fullt ja till en annan människa med hela sitt hjärta är stort….Mycket stort.

Tack Victoria och Johan för att jag fick vara era kameraögon denna dag, och dela en av era finaste pärlor i livet…..Tack!

Tack alla andra, gäster och medhjälpare som så villigt ställde sig framför kameran och underlättade uppgiften att spegla brudparets finaste dag.

*vinkevinkar till brudparet på bröllopsresa därborta i Peking gör*

©Deercat

God fredag kära bloggläsare!

Jag är frustrerad…..attans bananer så frustrerad…..!!!!!

Ett tillstånd som gör att bloggen stampar och hackar….Vilket då gör mig ännu mera frustrerad….Bara så ni vet….!

Svårigheterna har att göra med att det är så många människor som vill veta mer om amalgamfrågan. Om symtom? Om hur man gör när man vet man är påverkad av tänderna? Och framför allt så vill ju den påverkade veta…hjälper det att sanera tänderna  från kvicksilver? Blir man frisk, pigg och glad igen…?

Den senaste tiden har jag fått en del e-post och också telefonsamtal kring dessa frågor. Jag hjälper så gärna, jag vidarebefordrar också det jag vet och kan, och om hur jag mår idag, till de som skriver och ringer.

Men jag upptäcker ännu en gång att bloggens utveckling liksom framskrider som en amalgamblogg. Inläggen i dessa frågor går dagligen i topp över de mest lästa.

Fast jag hade tänkt mig en helt annan utveckling för projektet blogg. Mina ursprungstankar var ju att skriva mer om andra ting. Om kärleken eller bristen av densamma, ensamliv, tvåsamliv, om roliga fenomen vi kan drabbas av….Ja, om allt som fläktar runt och pågår i vardagslivet…

Men så har jag då det där löftet som jag avgav…..Då när kroppen skramlade ihop och jag med många hjälpande händer hittade en mentor som guidade mig genom Amalgamlandet. Löftet om att ”skicka vidare” det jag fick lära mig i Amalgamlandet, och med det finnas tillgänglig för dem som vill ha stöd när de misstänker att deras tandfyllningar förgiftar dem.

Det löftet är liksom heligt på något sätt…för det var ju alla dessa händer och kloka hjärnor som bar mig fram till där jag är i dag…Pigg, glad och framför allt levande i kropp och själ….

Att ständigt vara frustrerad över en fråga man inte hittar svar på är aningen energislukande. Man liksom hamnar i ingenmansland och fattar man inte ett beslut så står livet, eller som nu bloggen och stampar….

Men nu finns svaret och idag tänkte jag göra en sorts egen sluträkning genom att sätta ned en milstolpe för amalgamfrågan på bloggen Deercats Bravader….Och efter det ska jag lägga bloggenergin på många andra ting….Och jag lovar hitta andra lösningar för amalgamfrågan….

Milstolpen markeras genom att besvara återkommande frågor….

Vilka symtom hade du….?

Det har varit många genom åren…..De mest påtagliga ska jag nämna, resten får man leta reda på via de sajter som beskriver tungmetallförgiftning ganska bra….Och sen får man dra sina egna slutsatser och ställa sig frågor som….kan det vara kvicksilvret i tänderna som vållar kroppen det lidande den signalerar?….Jag har en riktigt bra symtomlista, där flera av varandra oberoende forskare dokumenterat effekterna av kvicksilver i kroppen …..och även på Tandvårdskadeförbundets hemsida finns en uppsjö av artiklar…Den här kan vara en hjälp.. http://www.tf.nu/artiklar/89-3-4_nervos.html

När jag mådde som sämst kunde jag utan tvekan skriva under på en ganska stor portion av symtomen som var typiska för tungmetallförgiftning och som alltså är väl beskrivet genom historien. Kvicksilver är en tungmetall.

Jag fick mina första amalgamfyllningar i åttaårsåldern. De första tjugo åren därefter led jag av ständiga infektioner. Halsfluss var en favorit. Förkylningar en annan. Ögoninflammationer en tredje och säker återkommande gäst. Jag brottade ständigt med rinnande eller täppt näsa.

Men jag jobbade på och slet som alla andra småbarnsmammor och yrkesverksamma. Då och då skramlade kroppen ihop i en orkeslöshet utan dess like. Efterhand blev dessa tillstånd alltmer långrandiga och jag minns att en av de senaste influensorna jag hade runt 96 så var jag däckad i nästan sex månader. Jag var så trött att jag inte orkade gå runt mitt lilla hus.

Tröttheten tilltog genom åren. Den var inte av sorten som är begriplig efter en lång dags slit, och man normalt behöver återhämtning. Nope… Det var en sort kroppslig och själslig utmattning som inte gick att vila sig pigg ifrån. Och det spelade ingen som helst roll om jag verkligen ville göra sånt som jag normalt uppskattade att göra…. kroppen ville ju inte någonting alls…Det kändes som om jag var dränerad på energi…. Att batterierna var slut…..Att kroppen var gammal och trött.

Dessutom brukar jag vara snabbtänkt och stolt över min förmåga att använda min hjärna, men blev liksom mera glömsk och grumlig i intellektet. För att inte tala om den underliga ständiga inre stress som jag kände…Det var som om något i mitt inre ständigt var i kaos och uppror….Verkligen misstänksam blev jag faktiskt först efter jag utbildat mig till stressterapeut i 2004. Trots att jag mediterade varje dag, utövade Qigong och yoga flera gånger i veckan, kände jag ÄNDÅ en inre stress som inte gick att förklara….

Jag kan inte heller räkna alla de gånger som jag under eftermiddagen sackade ihop på mitt dåvarande jobb och trodde det var blodsockerfall, och sen släpade mig hem så trött att jag nästan slog pannan i spisen när jag skulle göra mat….

Att ha ständigt ont i kroppen blev vardagsmat….Träningsvärk trodde jag först, fast jag faktiskt inte hade gjort något speciellt. Senare har jag förstått att det är samma onda som en del får en fibromyalgidiagnos för.

Jag hade främst ont i axlar, nacke, rygg, muskler, och så lite punktvis här och var i kroppen. Ibland flyttade det onda runt lite som om det spökade i kroppen….Det var också som om jag hade mjölksyra lite varstans fast i kubik. Hos mig var ”mjölksyran” värst i vaderna.

Det fanns stunder när andra punkter i kroppen värkte så olidligt mycket att det kändes som om någon stuckit in en kniv och vred om…Då och då uppsökte jag sjukvården som i grunden inte kunde säga vad det handlade om och bedömde saken som muskel och ledinflammation.

Det var år 2002 när jag plötsligt fick akuta symtom från nervsystemet och kom till neurologen i Lund som jag riktigt insåg att något var helt åt helsike….Då hade jag mist min känsel från bröstkorgen och nedåt. Jag hade svåra domningar av armar och ben. Stickningar som sockerdricka i benen och en del annat. Med mig ut från sjukhuset fick jag en ms-diagnos. Och jag bröt ihop av sorg och förtvivlan. Reste mig med tiden och läste allt jag kom över om ”domen” jag fått. Har man jobbat som journalist får man en underlig förmåga att känna med ”nosen” att allt inte är vad det verkar. Men det är inte alltid man kan sätta fingret på VAD det är som är fel. Eller så får man många olika budskap inom vården och vet inte vad man ska tro på till sist. Dessutom var jag rädd och rädsla förlamar ibland ens förmåga att våga se mer nyanserat på saker och ting.

Med tiden blev jag allt mera stel i kroppen…..trots jag utövade flera avspänningstekniker för att just hålla kroppen smidig och glad…..Tröttheten tilltog ytterligare….vilket blev förödande för arbetslivet….Jag kom till en punkt där det blev helt omöjligt att ens ta mig ur sängen…Jag kände mig mest slagen och ledsen…

Hur förstod du att det var tänderna som spökade?

Jag är nyfiken av mig, hade haft en del aningar. Jag var nu så sjuk att jag inte orkade ta mig ur sängen mer än korta stunder. Normalt sett är jag en energisk typ som gillar att livet rör sig framåt. Nu var jag mest ledsen och urlakad, både mental och fysiskt. Och på sjukhuset sa man att det var ett ms-skov. Jag var skeptisk och misstänksam till det men visste ärligt inte vad jag skulle tro.

Jag träffade då en god vän som är näringsfysiolog.  Han gav mig en hint om att det kunde vara mina tänder. Jag tog det till mig och ringde sen runt till mitt nätverk för att fråga vad de kunde om amalgamförgiftning. Då öppnades det en helt ny värld. Och så fick jag tillgång till en läkare som visste hur man undersöker och tolkar proverna för att förstå tillståndet i kroppen. Dessutom visade det sig att jag hade höga värden av kvicksilver i blodet. Då blev det bara så självklart att det inte fanns något annat att göra än att sanera. Stora mängder Kvicksilver ska INTE finnas i kroppen. Det brukar vara svårt att mäta just kvicksilver i blodet eftersom det försvinner snabbare från blodbanorna än från de inre organen. Så då insåg jag att det inte fanns mer att tveka på. Jag minns till och med att jag blev riktigt upprörd över att jag hade mätbart kvicksilver i blodet. Eller rättare sagt, jag blev både upprörd och lättad på en och samma gång. Att bara få en förklaring till mitt tillstånd var hissnande.

Dessutom hittade jag mig en tandläkare som också var mycket insatt i problemen med amalgam. Och så fick jag kontakt med människor runt om i Sverige som alla visste vad det här handlade om. De hade fått diagnoser som fibromyalgi, parkinson, ms, plus en hel del andra diagnoser. Jag hade också vid det tillfället tagit listan över ms-symtom och jämfört dem med väl dokumenterade symtom på kvicksilverförgiftning. Det blev en ännu större hissnande upplevelse, för symtomen var så lika att man knappt kunde skilja dem åt. Jag  fokuserade då på alla tips jag fått om människor med neurologiska sjukdomstillstånd och började ringa runt. Det var journalister, tandläkare, läkare, professorer, lärare osv. Alla berättade nästan likvärdiga historier som min.

Vad stärkte dig när du var som sjukast?

Först tanken om att det kunde bara inte bli värre, och att någonstans därframme fanns en ljusning. Kanske framför allt de människor som jag hade kring mig som orkade stötta och puffa på mig de svartaste dagarna.

Sen alla de andra människorna i min sfär som jag pratade med och träffade när jag med en dåres envishet letade fakta…och där flertalet envisades med att säga att det blir bra bara jag sanerade. Vilket en del av dem också var levande bevis för.

Flera av dem hade kommit i gång med sitt liv igen. De som inte hade blivit riktigt bra hade oftast en oförsiktig sanering i bakfickan eller så hade de fått lite svårare skador av de sjukdomstillstånd och mediciner de tagit under sjukdomstiden, och innan de begrep att deras kropp var överbelastad med världens farligaste gift. Men att flertalet blivit långt mycket bättre än utgångsläget var den stora drivkraften. Kan de så kan jag, tänkte jag ofta…Sen finns det, tror jag i alla fall, i nästan varje människa en överlevnadskraft som är långt större än kraften att ge upp.

Blev du sjuk av själva saneringen?

Både och….Vid de två första tillfällena gjordes saneringen enligt alla konstens regler, med skydd, koltabletter, och en nubbe före och en  efter utborrningen. De reaktioner jag fick då kan liknas vid en praktförkylning. Näsa och ögon rann oavbrutet i cirka en veckas tid för att sedan avta. Och det sved i svalget som om jag hade en halsinfektion.

Och så fanns det märkligt nog en del symtom jag haft som började avta redan efter några dagar för att i stort sett vara borta efter någon vecka. Mitt riktigt besvärliga handexem exempelvis försvann på bara kort tid.

Och allteftersom veckorna övergick till månader kunde jag lägga märke till fler små förändringar till det bättre.

Vid det nästsista tillfället av saneringen gick det lite galet. Jag hade blivit övermodig, mådde rätt mycket bättre och glömde bort några säkerhetsåtgärder. Jag glömde spriten före och efter. Det innebar att jag fick akuta kvicksilversymtom. Frossa, näsa och ögon rann i floder. Hjärtat skenade, vilopulsen var skyhög. På det hela taget uppvisade kroppen alla symtom för en akut kvicksilverförgiftning. Jag låg helt utslagen i fjorton dagar. Sedan återfick jag väldigt sakta ork och kraft igen.

Vid sista tillfället hade jag lärt mig en läxa och återtog kontrollen över alla föreskrifter. Då mådde kroppen också så mycket bättre igen. Jag fick nöja mig det som verkar vara en allergisk reaktion, alltså att näsan och ögonen sved och rann….och det var övergående efter någon vecka…

Vad har du gjort för att underlätta själva saneringen?

Jag åt antioxidanter och vitaminer i stora doser. Alltså selen, D-vitamin, magnesium, folsyra, B12 samt några andra vitaminer, allt utifrån de provtagningar vi gjort och funnit att jag hade brister. Man har tyvärr svårt att ta upp vitaminer när man är kvicksilverförgiftad. Jag är inget bra på själva de kemiska processerna som gör att kvicksilver stör kroppens funktioner. Men att den hamnar i olag är det ingen tvekan om. Vill nog hellre hänvisa till Mats Hanssons artikel om amalgam. Kanske kan den, för den mer kemiintresserade, reda ut en del frågetecken om vad det är som händer när kvicksilver kommer in i kroppen. Vad jag lärt mig är att våra kroppar kan liknas vid en stor fabrik där ”råvaror” transporteras hit och dit, och till de rätta ställena för att vi ska fungera. Och blir det stop i processerna reagerar ”fabriken” med olika ”driftssymtom”.

Kvicksilver har en förödande effekter på djur och natur. Det är vi ju oftast överens om…Eftersom jag också är en del av naturen kan jag inte blunda för att jag blir påverkad OM jag har kvicksilver 10 cm från hjärnan …..

Med den kunskapen som började växa fram under tiden saneringen pågick började jag titta över lite av varje i mitt liv…maten, miljön och jag jobbar ständigt på nya förbättringar….

Vid tillfället när jag blev akut kvicksilverförgiftad köpte jag hem spirulina, en grön alg som är bra på att avgifta kroppen. Och så drack jag litervis med vatten för att rena kroppen så gott det gick….Liksom jag åt föda som var bra för omsättningen i mage och tarmar. Att kissa och bajsa ut gifter insåg jag var väldigt viktigt för avgiftningen. Jag tänkte faktiskt lite logiskt där. Som hur det är när man blir magsjuk. Baccelusken som orsakar magsjukan måste ju rensas ut…och det går liksom inte över förrän man gjort det…Att jag sen visste att processen är betydligt trögare med kvicksilverförgiftning hindrade mig inte från att göra vad jag kunde.

Blev du friskare?

JA!!!!!

Men för att bli det ska saneringen göras av en kunnig tandläkare som vet hur man skyddar en från det kvicksilver som frigörs vid utborrningen.

Både min tandläkare och läkare hade själva varit drabbade och visste vad som gällde under tiden. Det var det bästa jag gjorde i min process, att leta väl insatta människor och lita på deras historier mer än jag litade på vår traditionella sjukvård, som jag snabbt insåg inte förstod alls vad kvicksilverförgiftning handlar om. De var enbart inriktade på symtomen och att kunna lindra dem. Jag var intresserad av ORSAKEN till min symtom. Och inte bara det…jag ville också komma åt KÄLLAN för att kunna ta bort den.

Hur mår du idag?

Bättre än på minst 25 år. Jag har en del symtom kvar att brottas med men det är ingenting emot hur det varit. Jag sover mina 7-8 timmar och är pigg, glad och energisk resten av tiden. Jag kan jobba igen. Jag vet att jag måste sköta mig, fortsätta att äta sunt, antioxidanter och vitaminer men nu är doserna på de sistnämnda lite mindre än under saneringen.

Äter sunt gör jag inte alltid men strävar på med att lära mig alltmer om ett giftfritt liv. Jag vägrar befatta mig med läkemedel förutom Levaxinet jag fått för att min sköldkörtel inte vill riktigt. Och jag sätter mig in i olika tillsatser i det jag stoppar i mig. En lång och mödosam process.

Det viktigaste för mig är att jag fått livet tillbaka. Det friska liv som sakta bröts ned och egentligen stals från mig redan i åtta års ålder.

Jag har också fått tillbaka min intellektuella kapacitet och känner inte av de där symtomen som jag hade och först trodde var demens av något slag. Jag har framför allt fått tillbaka livsglädje, lust och kraft att göra massor av ting som jag förut uppskattade. Visst kan jag bli lite trött om jag kör lite för hårt men då vilar jag. Jag är medveten om att det tar lite tid efter saneringen innan kroppen återhämtar sig. För mig är det faktiskt bara 16 månader sedan den sista tanden rensades.

Man får också lita på kroppens egen förmåga ta hand om giftet. Det innebär att jag faktiskt inte heller försöker ”rensa ut” med alla möjliga metoder utan låter det ha sin gång. Jag är liksom misstänksam av mig för människor som kommer med den ena mer dyrbara metoden efter den andra för diverse krämpor. I synnerhet om denna någon driver affärsverksamhet med metoder som känns tvivelaktiga.

Att det sen finns saker som kan ge oss ett välbefinnande som massage eller annan god kroppsvård är en helt annan sak…men jag skulle undersöka mycket noga om någon kommer med metoder där man utlovar stora underverk för de eftersläpande symtom man kanske antingen får dras med eller vänta mycket länge på att de lägger sig. Tålamod fungerar ganska bra för mig.

Blir alla bra?

Det kan jag inte svara på men de erfarenheter jag haft så har i alla fall de flesta jag träffat, och det är många vid det här laget, blivit bättre utifrån ”dödläget” man hamnat i när det var som värst.

Men det kräver väldigt mycket av en själv. Man måste liksom sluta lita på den traditionella sjukvården som inte vill diskutera dessa frågor. Och man måste bli chaufför i sitt eget liv och våga lita på känslan av att det är fel att ha kvicksilver i kroppen. Kanske också ifrågasätta allt man får och fått sig veta genom åren. Exempelvis som att amalgam inte kan läcka ut i kroppen osv….Våra tänder är INTE ett slutet system som kan förvara världens farligaste gift inom tandens ram. Det läcker och med tiden och åren våra plomber blir gamla och nötta så spricker de och läcker ännu mera. De oxiderar som all annan metal gör.

Vad rekommenderar du dem som misstänker förgiftning av sitt tandlagningsmaterial?

Att de gör något åt det!!!! Och att man vågar inse att man måste driva processen själv….Så klart med stöd från alla de många människor som behövt göra skräckresan till Amalgamlandet. Det är MÅNGA numera som varit där….och från alla yrkeskategorier….

Att de också vågar ha tillit till att i grunden vill varje människa må bra, jobba och ha ett normalt liv…Och inte vara en börda för samhället i form av sjukskrivningar eller förtidspensioner.

Att de ägnar sig en liten stund varje dag till att sätta sig in i dessa frågor. Och i det sammanhanget frågar sig VEM som tjänar på att säga si eller så, när man hittar ursäkter eller påståenden som skulle kunna sänka ens övertygelse om att kvicksilver ska bort från kroppen…..

Tänker du sluta skriva om amalgam och tungmetallförgiftning?

Njaa, det kommer jag säkert inte att göra, men jag behöver separera dessa frågor från min blogg och ta dem över till ett annat forum, eller en alldeles egen sida. Jag behöver återta glädjen i att berätta om vardagliga ting som händer i min familj, i mitt liv, eller bara om funderingar i största allmänhet. Det utan att känna pressen när jag finner att så många ständigt besöker bloggen för enbart amalgaminläggen. Då känns det som om jag måste skriva mer i frågorna….Och just nu känns det också som om jag måste gå vidare och ta igen flera års bortavaro från mitt normala liv…Jag vill verkligen njuta av återgången till jobb, vänner, fritid, och hobbyn jag har och framför allt att satsa hårt på att få färdigt en del texter jag tror skulle kunna passa i ett större sammanhang….

Men jag kommer fortsättningsvis vara engagerad i miljöfrågan. För det är där denna fråga hör hemma….Amalgam och kvicksilver är en av de största miljöskandalerna i mänsklighetens historia och bör ha folkets högsta prioritet.

Att varje människa som går runt med amalgam i munnen är en vandrande miljöfara är för mig helt oacceptabelt.

*lägger amalgaminläggen på hyllan ett tag gör*

©Deercat

Några länkar för mer information

http://www.amalgamskadefonden.se/

http://www.tf.nu/

http://www.kvicksilver.org/

Häromdagen tog solskensdagarna slut för undertecknad….Ja alltså nu pratar vi inte om vädret vilket jag vet också hade sina turer förra veckan….Och att det känns som om hösten nu anländer med stormsteg….

Men…..Nä, vi pratar om dagarna i förra veckan när Deercaten tagit sig ett litet återfall till stugan och sedan återvände hem, och fann att Zion inte mådde så bra….

Glen hängde också med huvudet när han såg vännen bli alltmer inåtvänd, och på torsdagskvällen insåg vi att…. nääää….något är fel.

Han sprang oavbrutet på kattlådan….

Mina misstankar hejade på att vi hade med en urinvägsinfektion att göra och jag bestämde mig för att så fort vi vaknade dagen efter skulle en veterinär kontaktas.

Det blev en orolig kväll…..Men natten blev lugn. På morgonen verkade det hela ha dämpat sig…I alla fall en timme eller två….Men så drog spektaktlet för Zion igång igen….

Näää nu går det ju inte längre, resonerade sonen, Glen och jag….Han mår ju tjuvtjockt….

Så ringde jag stans djurklinik…..

Jaaajooo..han kissar, men det kommer bara en droppe i taget….och nu spydde han också på golvet…och hänger med huvudet…Jo….det kom en liten större droppe i kattlådan tidigare i morse men mest springer han runt och letar ställen för att placera de små dropparna…och ser allmänt olycklig ut..

Nääääää! Vi har inga tider, får jag till besked….Du får kontakta djursjukhuset i Jönköping eller Växjö….Öhh…jaha!!!….Sju mil bort registrerade hjärnan….SJU MIL! 14 fram och tillbaka med en stressad katt…forsatte hjärnan….

What?! Jag ska för bövelen bara ha lite penicillin till katten….Kan det ta mer än tio minuter att skriva ut, sa jag inte…. men blev faktiskt jädrans förgrymmad…Akuttider borde man väl kunna klämma fram med….

Här stod jag med en katt som mådde tjuvtjockt….Jag hade då också fått mig veta att urinvägar kan verkligen spöka för våra katter… och krångel med sådant ska ses med största allvar…

Tusen tack för hjälpen, sa jag och avslutade samtalet snabbt….Det var inte min ilska över att inte kunna få hjälp hos min stads djurklinik, som jag tidigare respekterat och uppskattat väldigt mycket, som skulle ha plats nu…

Zion satt på golvet och bad om hjälp….!

Kontakt med djurkliniken i Jönköping togs….

Det där kan vara allvarligt, kom in direkt! blev rådet….

Transportkorgarna var på vift….Yngsta sonen for genom staden för att hämta….

Och Zion lades in i korgen…och sen bar det  iväg….lite fortare än jag vanligtvis skulle kört…Men jag blev ju riktigt orolig nu….

När vi kom fram visade det sig att det visst inte var så bråttom i alla fall…En kvinna ur personalen kom och kollade till Zion i hans korg, och konstaterade att han satt upp och inte var så slagen…

Så vi väntade snällt i drygt en timme på vår tur…

Och vilken tur det blev då…

Några timmar senare steg vi ut från kliniken….Mer mörbultade än nödvändigt….

Man fann inget stop i ”rören”. Blåsan var tom. Alltså indikerade det att det inte var någon fara år färde….Att Zion i alla fall hade tömt blåsan…

Jag hade då berättat ungefär samma story som i telefonen…Jodå, han gick på lådan i morse. Det blev en liten pöl men svår att bedömma eftersom kattgruset suger upp så bra. Sen blev det bara droppar här och var och kattlådespring minst en gång var femte minut.

Att jag läst på kring problemet via nätet kvällen innan fick mig att snabbt förstå att det handlade om en urinvägsinfektion. Ett dilemma jag faktiskt inte varit med om någon gång under alla år jag haft katt. Mycket annat, som dramatiska kattförlossningar med kejsarsnitt, ormbett hade jag erfarenhet av. Men inte urinvägar som krånglade. Däremot känner jag till dilemmat så klart…

Döm om min förvåning när veterinären som tagit emot oss spände ögonen i mig och undrade….Varför har du inte kommit tidigare….?

Jag blev stum…..Vad var det hon sa mig egentligen…? Att jag varit försumlig kattmamma som låtit katten lida i onödan?….Eller vad sa hon egentligen…?

Själv har jag den uppfattningen när det gäller sjukdomar att OM jag haft samma bekymmer så ringer jag inte läkaren vid minst signal…..Det kan gå över av sig själv….eller med huskurer….Dessutom hade vi ju upptäckt Zions dilemma knappt två dagar tidigare….Att vi sedan kunde lägga pussel om att vi nog tyckt hans kiss luktat lite illa en tid….är en annan sak…Vi hade defintivt inte uppfattat Zion som sjuk förrän just som jag sa….två dagar tidigare…Och jag hade haft en tanke om att jag också skulle kunnat hitta en vettig huskur via nätet kvällen innan. Det gjorde jag alltså inte och Zions tillstånd blev sämre….

Tjaaaa…berättar jag, det var först under gårdagen och kvällen vi fullt ut förstod att något var galet….och så kom ju alldeles tydliga signaler i morse….

Men det här är ju ett allvarligt bekymmer, fortsätter veterinären och spänner ögonen i mig som om jag är en dummerjöns!!! Som om jag borde halshuggas som straff för att jag överhuvudtaget låtit katten få en urinvägsinfektion….

Och…han kissar ju inte, manar hon på…….

Så ställer hon sig vid sin dator och började räkna ut vad en röntgen skulle kosta så man rikigt kan skrämma skiten ur oss fattiglappar, som trots att det svider i plånboken mer än vad man har råd med, väljer att fixa de djur som vi räddat från missär….

Ärligt, jag går igång…..Å Zions vägnar och mina egna…..

Du hör ju inte vad jag säger till dig….!

Jag berättade ju att han kissade i sin låda i morse…

Hur mycket då? fortsätter nu den attackerande veterinären…som på något sätt verkar bestämt sig för att jag bör vara en försumlig kattägare….

Ja du…det är svårt att mäta i en kattlåda med superbra sand, det blir en liten boll och en ring i sanden…

Så är han fet också, säger hennes assistent…och veterinären passar då på att ge mig en lektion om feta katter och att de här besvären kan härledas till katter som är feta…

Nu börjar adrenalinet snurra runt i kroppen…Jag vill slåss för kränkningen av Zion. De väger katten…Han väger 4,8 kilo…..!

Fet…jahaaa…det kanske han är, säger jag lamt…men känner mig mest taskigt bemött….Tittar på Zion som nu krupit in i sin transportkorg och signalerar…Vi kan väl lämna det här stället för gott….

Ändå låtsas jag och ”leker” med i påståendet, och säger lite slaget att vi får väl titta på den saken då….när han piggnat till…Och så tänker jag på hur det praktiskt ska gå till när Glen Moray, som väntar på oss hemma, alltid haft sin mat framme…Och Zion mest i sin utsvultenhet inte haft förmågan att balansera just det faktum att det finns mat…alltid…De senaste månaderna har han faktiskt inte ätit oavbrutet…

Jag får också en lång lektion om att jag måste ha flera kattlådor….jag måste bevaka Zion mera, hur mycket han kissar….jag borde köpa någon jädrans glasgrej som mäter Zions kiss osv….

Till slut tar jag i med bestämd ton….ALLT tyder faktiskt på att Zion har en urinvägsinfektion. Kan vi få ett recept på penicillin och testa den varianten innan vi drar igång hela batteriet…

Inom mig kände jag mig arg och elak och funderade på vart tog hänsyn, respekt och varsamhet tog vägen mot både djuret och matte….? Och framför allt lyhördheten om att matte eller husse kanske känner sitt djur bäst….

Här hade vi kastat oss i bilen….efter att blivit snörpligt avvisade från den klinik jag hoppats Zion skulle få hjälp av…Avvisade från en klinik som en gång i tiden var en liten behändig praktik, beryktad för sin hjälpsamhet och välvilja, men som nu växt till något opersonligt …..Och så blev vi tvungna att uppsöka något ännu värre…

Och jag hade varit ganska förvissad om att Zions bekymmer troligen inte var ett livhotande tillstånd…men visst, det borde göras något….

Zion fick en penicillinspruta i nacken. Dessutom pumpades han i en smärtstillande dito. Utan att jag en enda sekund hann med att fråga vilket konserveringsmedel man har i sprutorna eller på annat sätt försäkrar mig om att inte en djurklinik använder mina djur som experimentmaskiner för läkemedelsbolagen….Nåja…

Med ett recept och lite andra papper i ena handen och transportkorgen med Zion i den andra betalades 1000 kronor i kassan, och så gav vi oss hemåt. Zion lugn som en filbunke….jag lagom irriterad över bemötandet och att världen blivit så utarmad på mänsklighet och godhet…Det var inte de 1000 kronorna som sved mest…Det var just det att man i så liten utsträckning kunde se allt det goda i att vi faktiskt sökt vård för Zion…. 

Dagen efter läser jag pappret vi fick i handen när vi lämnade veterinären….

Hemgångsråd!

En lång lista om kattlådors ditt och datt….avskildhet…..luktfri sand…..vattenskålars placering….liksom mat och vattenskålarnas material bör vara av porslin eller glas….Alternativ kan man låta katten dricka direkt av vattenkranen….låta den rinna liksom….eller så har de så klart en vattenfontän till salu….Och så slutligen…råd för överviktiga katter….Något om att om katten är fet så motionerar den mindre…

Nu blir jag sur…Jag behöver faktiskt inget av de där råden…Zion är den av våra katter som sätter sprätt på hela hemmet med sitt ”motionerande”. Glen i synnerhet….High life i synnerhet när vi tycker det är dags att ta natta…Då ska det motioneras, enligt Zions privata kalender….

Jag blir också sur över att man ger mig alla dessa råd UTAN att man förhört sig om HUR vi har det i vårt katthem….

Nu är det undertecknad som kommer att leta alternativ vård för sina katter….Om det är så här det ska fungera på våra större djurkliniker då ska vi inte besvära….

Eller så hittar vi oss en nice och hygglig mindre veternärpraktik med någon som fortfarande har kvar det respektfulla och omsorgsfulla bemötandet av både djur och matte. Hellre gynnar jag en sådan människa än en superfancy amerikaniserad djurklinik  där man får misstanken om att endast pengarna styr….

Under senare delen av kvällen lekte Zion med Glen en stund….Sedan somnade han för att vakna som sitt gamla vanliga själv igen….Han blev i stort sett bra efter två dagar….Vi ger honom hans penicillin varje dag….och just nu kan vi se biverkningarna av det…Samma som vi andra får vid penicillinkureer…..Magen slås ut…

Och jag måste hitta alternativa metoder för urinvägsinfektioner om detta skulle inträffa igen….

Tänker inte utsätta vare sig Zion eller mig själv för behandlingar för 1000 kronor som går ut på att bli taskigt bemött….

*Nyutnämnd till Zions katträttsliga ombud är*

Deercat©

God middag käraste bloggläsare!

Deercaten har än en gång återvänt till staden efter ytterligare några veckors vistelse i sitt lilla paradis på jorden…Det som finns därute vid Rymmen… 

Yngsta sonen skulle på festival under den gångna helgen, och därmed stod våra fyrbenta vänner utan skötsel och sällskap. Så det var liksom lika bra att i förtid avbryta den lugna rytmen och en i-ett-med-naturen-känsla. Men det var med tröstetanken om att få återvända så snart flera veckors tvätt och annat fixande var avklarat här hemma…

 Varför får inte katterna följa med till paradiset då, kanske vän av kattordning undrar? Därför att….vännerna som äger stugan varit tvungna att förbjuda pälsdjur på platsen…Mannen där är helt enkelt hyperallergisk mot kattpäls.

En gång för flera år sedan levde vi i samma bonnahus på landet. De båda vännerna hyrde lägenheten uppepå och mina söner och jag levde nerepå. Den gemensamma tvättstugan låg i anslutning till vår lägenhet. Då och då hände det att C var nere och skulle fixa tvätten. Vi som kanske nyss haft den lämnade alltid spår efter oss i form av envisa katthår som aldrig riktigt gick att städa bort. Varje gång C varit i tvättstugan hörde vi honom nysa sig genom trapphuset och hela vägen tillbaka till deras bo.

Så det handlar alltså om hänsyn och omtanke. Jag borstar och rensar alla mina kläder INNAN jag packar inför vistelserna i deras hus. Och tills jag hittar ett eget krypin kring Rymmen, Lången eller däromkring, så får katterna helt enkelt stanna kvar i stan. Och så klart blänga lite surt när matte återvänder och försöker av hänsyn dölja glädjen kring allt hon gjort och varit med om….

Det är en härlig känsla att leva i ett med naturen….Det är på det hela taget ganska befriande att slippa internet, teve och alla andra moderna ting. Det känns som om tiden räcker till allt och lite till….

Vad har jag då gjort under veckorna därute….?

ALLT….jag har gjort precis allt man kan önska sig av en tid i paradiset…

Skrivit, redigerat texter, funderat massor och kommit fram till många goda ting kring mitt liv, målat fönster och husväggar….slipat möbler…..bakat min speciella fillimpa…..fiskat…plockat bär…både krusbär, svarta och röda vinbär…och hallon…

Och så förståss…fotograferat…..Bland annat röda näckrosor och fjärilar som det finns gott om när det är mycket ängsmark att njuta av…

Jag har filosoferat….sett rovfåglar flyga tätt över taket….Sett räven…..Stekt gös och abborre…..Hämtat ved och eldat i spisarna en kväll när det var svinkallt och det faktiskt fallit hagel under eftermiddagen och temperaturen sjönk dramatiskt ned mot ynka sex plusgrader under senkvällen….

Jag har ändå hunnit att bli brun som en pepparkaka efter att ha stått i solen och exempelvis kittat fönster…….Och ännu oftare har jag suttit på verandan, smuttat på min kaffelatte, kanske löst ett korsord eller bara varit stilla med mig själv.

Och ärligt…jag har gillat ensamheten…och uppskattat stillheten. Men framför allt så har jag älskat tystnaden…och att vara så där i ett med alltet…

Visste ni förresten att när man liksom återvänder till naturen med kropp och själ kan man också finna att ens urinstinkter återkommer?

Som att veta att något kommer att hända eller förändras när all fågelsång tystnar….

Jodå….Det slog inte fel en enda gång…..När alla fågelaktiviteter tystnade så kom antingen regnet eller åskan….

Rutiner hittade jag också mitt i allt…..Den mest påtagliga inträffade nästan varje dag klockan 13.00. Då bänkade jag mig framför en gammal radio och lyssnade på dagens sommarpratare.

Och OM jag av någon anledning missade programmet vid den tiden så blev det till att gäspande hålla sig vaken i kvällningen för att lyssna på reprisen kring 22-tiden

När jag anlände tillbaka till staden i fredags var det med naturens gåvor i famnen….

Men det var också till två fyrbenta varelser som tog emot med glädje och svansar som slingrade sig kring benen. Det blev våldsgos, ännu mera våldsgos och med heliga löften om att en dag….en dag ska ni båda med på bravaderna till gräset, naturen och allt det goda man finner där…

Och med en blick på min pelargonbänk blev jag ännu mera övertygad om att det i min lägenhet finns alltför många som längtar efter den dagen….

God kväll kära bloggläsare!

Deercaten rymde häromdagen. Jajamensan…..Det var liksom 30 grader varmt i stan….Och här, liksom överallt runt om i Sverige suckade och stånkade folket, och verkade lida av större eller mindre värmeslag. Så gjorde även undertecknad eftersom hon däckade i mitten av veckan av just vätskebrist och solens skoningslösa grillning av kroppen.

Drick vatten!!!….Och drick ännu mera vatten, sa yngsta sonen när han fattade att morsan inte var så värst tillförlitlig under onsdagen…. och att hon inte heller orkade äta…utan ville bara sova….MITT på dagen…

Efter flera liter vatten och en rejäl portion ägg och bacon, samt en kall dusch så återvända kroppen…och den där ”solfyllan” nyktrades det till ifrån….

Herregud det där borde jag faktiskt begripigt…..Det går inte att…sitta i gassande sol en hel dag på sjön, vilket gjort några dagar tidigare…Eller att köra bil många mil utan vatten dagens innan…och…och……Jajaaa…

Temperaturen i kroppen hade väl antagligen nått febernivån….och hjärnan måste kokats så personalen på hjärnkontoret låg avdäckade och kunde inte länge fatta adekvata beslut…

Efter den lärdomen fanns det inte ett bättre råd att komma på, än att bege sig ut till sjö och äng……..Väck från alltför varm lägenhet…..Till en plats nära sjön Rymmen…

Och det blev till goda vänners stuga, som nu stod till förfogande igen…Det är ju också som så att numera är det i samma trakt som äldsta sonen med sambo renoverar sitt hus…och snart tänker de bosätta sig där….Nästnästgårds alltså….

Paradiset på jorden…..Bättre kan jag inte uttrycka mig om platsen jag sent i gårkväll kom hem ifrån. Och det ska inte dröja länge innan jag återvänder….

Men även paradiset höll en alltför hög temperatur i slutet av förra veckan. I alla fall om knoppen ska fungera korrekt….

Och trots att Deercaten drog sig in under knotiga äppelträd och njöt av en stilla bris så torkades det oavbrutet svettpärlor från pannan. Alltså var årets första dopp helt givet…..Ett dopp som blev till flera – och enda sättet att uthärda dessa varma dagar…

Det är då märkligt hur svårt det ska vara att förstå att när det är sådär varmt ska man inte göra så värst många knop…utan bara ligga i hängmattan - kanske läsa eller lyssna på sommarprogramet…eller inget alls…kanske?

Tror ni Deercaten kan fatta sånt alla dagar?…. Och i synnerhet nu när hon numera njuter av höga energinivåer i kroppen…och det finns hur mycket som helst att ta för sig av….

Nänä…..trots trettio grader under äppelträdet så var hon ändå tvungen att lämna skuggan för att sätta igång ugnen i det gamla lantköket….För att BAKA!!!

Veckans brödbak fick inte stå tillbaka….och shyyyyst in i ugnen med två fillimpor som för tillfället är det godaste brödet Deercaten vet…

Nu ska limpan gräddas i ugnen i sisådär en och en halv till två timmar…så det blev återgång till skuggan under äppelträdet…Tills limporna ropade fääääääärdig…..!!!

Sen var det dags att snabbt göra den lilla färden till nästnästgårds….i ännu mera gassande solsken……Allt för att bjussa de hårt arbetande ungdomarna på nybakat bröd…..

Nåja….ingenting varar för evigt som bekant….Så inte heller tropisk hetta eller grillande sol…..

Under helgen tornade molnen upp sig rejält och det mitt under en fisketur. Det blev till att i all hast ta sig tillbaka till land….Åskan mullrade, vinden slet och rev i båtbryggan och själva proceduren att ta sig tillbaka till stugan var en bråttomgrej där kättingar till båtlåset hamnade i pluret, och packningen av spön och fikakorg slängdes huller och buller in i bilen….Men gösen som fångats var glädjande nog i säkerhet….

Sedan small det oavbrutet och det var gott att sitta säkert och med torra kläder på verandan, och därifrån beskåda blixtrande underverk…och de störtskurar som nu dränkte naturen…..

Nåja….efter regn kommer solsken som bekant….och dagen efter lugnade vädrets makter sig i alla fall under förmiddagen…..

Då inträffar det andra fenomen som gör livet surt…så klart…Även ett paradis kan ha sin mörka fläckar som sagt…

Vi pratar om knott kära vänner…Knott i miljontal….biljontal….trillijontals….Överallt…

Och det kliar, och kliar ännu mera….överallt…

Och man undrade liksom om  inte den lilla mördarsnigeln, som hittades på vägen, skulle kunnat höjts sig själv i rang, OM den försvandlades sig till en enorm knottslukare…

I stället blev det svarta tankar om att utröta packet av kryp som nu skuggade paradiset…….Vad har de för värde????…EGENTLIGEN!!!!

Samma fråga som jag ställde mig en gång när det gällde fästingar.

För övrigt så var även dessa småkryp i farten i helgen…..Inte mindre än tre stycken har kilat runt på kroppen och blivit bryskt mottagna av undertecknad när hon upptäckte deras framfart,,,,….En fick trots det fäste och nöps bort i duschen i morse….Iiiirsschh….!

Nåväl….Trots paradisets ”fläckar” av ditt och datt så kommer Deercaten att lockas dit…igen….och igen….och igen…och vilken dag som helst..

Och en dag….En dag hoppas hon faktiskt att kunna införskaffa sig ett eget paradis på denna vackra plats på jorden…..

Och det vet ni väl gott folk….

Man ska vara försiktig med vad man önskar sig….

Man kanske kan få det…..!

*funderar på att vara försiktigt oförsiktig gör*

Deercat© 

Då var det fredag igen….kära läsare!

Och årets ljusaste tid har nått sin kulmen i och med att midsommarhelgen är över…. Huva….!

Det blev en riktigt fin helg kan jag rapportera, trots vädret…Det blev gott umgänge, läkande samtal och den goda midsommarmaten som jag skattar högt…

Det hände också att jag tittade till min blogg. Under adminstrationssidorna ser man hur många ni besökare är, samt var ni ramlar in ifrån. Framför allt registreras sökorden som leder hit till bloggen.

Och under just midsommarhelgen var det ovanligt många sökord liknande ”flodhäst i vardagsrummet”, ”energitjuv”, ska jag separera, osv….Ovanligt många faktiskt…!? Det har lett fram till en veckas eftertanke och funderingar.

Midsommar och andra ledigheter är så klart dagar när vi får större möjlighet att granska våra närmaste….Med gott om tid får vi också en tydligare bild av hur de beter sig och förhåller sig till oss, eller andra….

Ska jag  upprepa vad jag menar med en flodhäst i nära relationer görs det bäst med ett tidigare inlägg….. ”Flodhästen i vardagsrummet”.

Så hur var det under din midsommarhelg….?

Dansade du vals med en flodhäst?

Fanns det någon där som tog befälet som vanligt och ansåg sig ha rätten att styra och ställa över huvudet på dig….? Och allt du hade att komma med räknades inte?

Fanns det händelser som gjorde dig ledsen, förvirrad, besviken? Saker som du velat haft en förklaring till, men svaren uteblev?….Eller blev du anklagad för att det var ditt fel att din flodhäst betedde sig som en klumpeduns…. Och fick du dig veta att om du bara inte gjort si eller så hade det inträffade aldrig hänt…? Eller vanligaste av allt….Fick du veta att det inträffade hände bara inte….du hade fel i dina upplevelser….?

Och upptäckte du att det spelar liksom ingen roll vilka goda argument du kom med, så slutade det med att din flodhäst tog sig företräde till att tolka det du faktiskt upplevde. Och sen sa han sig vara den mest kränkta, i synnerhet av dina orättvisa påpekanden..

FAST det faktiskt var hans fel att han blev för full, våldsam eller aggressiv, eller på det hela taget inte var speciellt trevlig…..?

Anmärkte du på något kanske….? Och upptäckte att vid en tillrättavisning exploderar en flodhäst….? Och oavsett hur rätt eller sann anmärkningen är så spelade det ingen roll…Det förblir mest synd om honom. Var det så?

Det gör mig ont i så fall….Jag känner med dig på alla plan. Det är väl ingen tröst kanske, att veta, – det är faktiskt förvånande många som har en flodhäst i vardagsrummet. Som har en människa i sin sfär, som tar så mycket plats, att livsrummet för andra familjemedlemmar minskas till nästan ingenting….Du ÄR INTE ENSAM!!!

Det är ingen hemlighet alls - Deercaten vet precis hur det där är….Hon har ägnat ett halvt liv åt att studera flodhästar i praktiken. Både påtvingade och av misstag valda. Och hon har också under de senaste fem åren ägnat mycket tid åt att studera ämnet…En skrämmande och spännande forskning på en och samma gång….

Deercaten vet också hur det kan kännas att ständigt bli påmind om att man är värdelös, eller inte duger någonting till. Eller hur det känns när någon med en dåres envishet bestämt sig för att man är dum i huvudet eller annat taskigt….och vägrar ändra uppfattning. Framför allt känner hon också till hur det känns när man utsätts för indoktrinering, lögner och manipulering. För att inte tala om hur ledsen man blir på sig själv när man upptäcker, den där valsen man gjorde med flodhästen bara gav ömma tår….Jag skulle kunna skriva en hel bok i ämnet…

Men i stället får dagens blogginlägg bli ett av mina längsta…..Ett inlägg som jag tror berör långt fler än vad vi törs andas om…

Behöver ni få veta igen att: Neeeej, det är inte ok om er flodhäst alltid super för mycket och beter sig som en tjurskallig femåring….

Det är inte heller okey om din flodhäst utan att supa beter sig dito……..

Och det är aldrig, aldrig okey om en människa utsätter dig för kränkande handlingar i form av våld, hot om våld, aggressivet, taskiga och nedsättande kommentarer….ALDRIG! Och hör sen!

Och det är absolut inte heller okey när du påtalar detta, får du dig veta att det var du som var överkänslig, eller värre än så..att flodhästen försöker få dig att känna dig värdelös…..Det är att förringa dina upplevelser…och dina upplevelser är dina sanningar….Och det är ABSOLUT INTE okey att ta ifrån dig dem! PUNKT SLUT!

Dristade du dig kanske till att påtala att du vill bestämma över ditt eget liv? Kanske vågade du säga hur just DU skulle vilja ha det under helgen, eller i andra sammanhang? Sådant som väl inte är för mycket begärt - att var och en av oss får bestämma hur vi vill göra, oavsett om det handlar om midsommarfirande, vår ekonomi, våra livsmål etc…

Och…om du nu dristade dig till att stå fast vid några av dessa rättigheter, blev din flodhäst hysteriskt arg? Fick du utstå svidande sarkasmer och elakheter….som om du gjorde något fel i ovanstående….

Eller dansar du vals med den värsta sorten av flodhästar…?De finns ju graderingar i helvetet som bekant…….

Gollum-typen ….

De mest obehagliga faktiskt…De som med ett vänligt och insmillande flin, säger sig förstå dig och sen förvandlas till monster….Som med frostiga glirringar sparkar till din själ…De som har lärt sig VAD man ska säga för att få det DE VILL ha…Och som med ALLA MEDEL kommer att ta sig fram till sitt mål…

Och de gör det raffinerat….ibland med en skenbar förståelse för dina behov…MEN GLÖM DET!!!..De är helt viljestyrda. Det finns ingen äkta känsla bakom skådespeleriet där alla vapen anses tillåtna….Allt från krokodiltårar, känslomässig utpressning eller hot av olika slag….Eller vilka ”verktyg” som nu din flodhäst har hittat hos dig som kan kroka upp dig på något sätt….Det kan ju exempelvis vara som så att du är en ovanligt omtänksam person, och det kan du skriva upp kommer att utnyttjas till bristningsgränsen….

Det här gott folk rör sig om en typ av psykologisk störning….Att bli kallad ”flodhäst i vardagsrummet” handlar som bekant inte alltid om att man har med en alkoholist att göra….Utan kan minst lika gärna röra sig om att man har en känslostörd människa i sin sfär. En person som inte fungerar som man förväntar sig av en vuxen och mogen människa….

Deras reaktioner och bilder av verkligheten är oftast väldigt barnsliga…Oavsett hur många fina ord de kan….eller att de verkar overlägsna i sitt kunnande…Deras emotionella status är oftast noll eller intet, alternativt på ett mycket litet barns nivå…De har stannat i sin mogenhetsprocess helt enkelt…

En gång coachade jag en man som befann sig mitt i livet och som varit gift med en flodhästkvinna…Jahadå de finns också….men tyvärr…det är vanligare att det är män som är flodhästar…Även om antalet kvinnor ökat…

Nåväl….När jag hade lyssnat på hans story, sett hans frustration kring att han inte kunnat nå fram med goda argument, omkring det, att det inte var okey för honom att bli behandlad som jag beskrivit ovan….Och så även lyssnat på hans ännu större frustration kring att han nästan vridit in och ut på sig själv, och ändå inte lyckats finna lösningar. Allt sådant som han trodde att vuxet folk borde kunna klara av, gjorde jag en bild åt honom, för att lättare förstå varför….

När du är i samspel med en annan människa….Låt oss säga att det är din partner, men det kan lika gärna vara en chef, en förälder eller någon annan som du har omkring dig. Men just nu fokuserar vi på en partner med flodhästtendenser.

Våga att luta dig tillbaka lite….och titta på den andra!….Gör en bild av en händelse där du försökt nå fram. Studera i lugn och ro…olika reaktioner vid exempelvis en motsägelse…Se hur minspelet fungerar….! Lyssna på argumenten! Och sättet att förhålla sig…! Och tänk efter en stund…Titta på människan och säg mig hennes ålder….?

Nåå….?

Mannen jag coachade sa först kvinnans biologiska ålder....Jojo…sa jag…Måhända att hon är i femtioårsåldern – men vad är hennes verkliga ålder…VAD är det du ser framför dig? HUR gammal är hon EGENTLIGEN?

Jag ser…..en liten tjurig femåring, suckade han….

På något sätt gjorde sanningen både gott och ont i honom…

På det sättet kunde han då också komma fram till att han faktiskt inte hade lust att vara ”pappa” till en bångstyrig och trotsig femåring. Han ville ha en jämlik partner. Och lika lite vill en kvinna vara gift med en egocentrisk omogen ”pojke” som använder mantrat…Jag vill ha! Jag vill ha!……

Det kan självklart fungera ett tag, men det blir alltför tröttande i längden….Och att vissa av dessa äktenskap håller längre, beror oftast på att det ibland finns ett orimligt stort tålamod hos vissa partners…Det i sin tur hänger säkert ihop med många olika faktorer…Liksom med sårbarheten kring hur villig man är att låta sig duperas och manipuleras, och om man inte är verklig med verkligheten.

Och om du tillhör en av dem som i sin förtvivlan sökt kunskap för att du inte riktigt vet vad som pågår……..Tjaaa låt oss då för en gång skull slå fast – med en jättespik…!

Man är klok och sund om man reagerar intuitivt mot våld, förtryck, egocentriskhet, självupptagenhet och oförmåga att samspela.. med mera…….Man är grymt klok – bara så du vet!!!

Och om du också reagerat på att din flodhäst ständigt hävdar att de kan bäst, vet bäst, och du SKA rätta dig efter dem….är du klok….Och om du utöver det reagerar på att din flodhäst skulle hellre kräkas än be dig om ursäkt för sina klumpiga övertramp (de gör aldrig fel som du säkert vet), då är du också klok!…. Dina reaktioner är alltså helt naturliga…

Och varje cell i vår kropp regerar på det hjärnan registrerar…Så i dina mänskliga möten – lägg märke till hur du känner dig!?…..I synnerhet i mötet med en flodhäst som oftast gör oss trötta och energifattiga…Framför allt blir våra celler stressade eftersom det hjärnan registrerat liksom far både hit och dit i det där mötet….Man vet helt enkelt  inte var man har den här personlighetstypen…Därför jagas kroppens alarmberedskap i gång…

 Det  är också ett säkert tecken på att något är riktigt galet om en människa vid konflikter aldrig ställer frågor till dig för att ta reda på något om dig….DETTA sker INTE med flodhästar!….För de har redan bestämt sig….för vad du ska tycka, tänka och göra…De vet ju som sagt bäst…Och i deras föreställningsvärld är de helt övertygade om HUR DU ÄR och HUR DU HAR DET….

De har som sagt redan sin bild helt klar..Hur skev den än må vara…Det i sin tur ger upphov till era konflikter – alltså om du vill fortsätta att hävda rätten till att vara en egen individ, med den verklighet som är just din.. …Om du också känner att bilden av dig som flodhästen serverat verkar hur skruvad som helst, och stämmer föga ihop med hur din verklighet ser ut…blir det ytterligare ett upphov till konflikter….Det eftersom din flodhäst kommer att med alla medel övertyga dig om att du är just värdelös, duger inte till det eller det….osv…

Att leva i en relation med en flodhäst innebär att ständigt gå runt på en minerad teaterscen. Man spelar liksom skådespel hela tiden….Mycket tid går ut på att göda flodhästens uppblåsta ego….Det kan handla om allt från att lyssna i timmar på deras utläggningar om deras egen förträfflighet…Eller att man ständigt måste ge dem komplimanger om deras utseende, alltmedan de ständigt kollar sig i spegeln, och tror sig vara guds gåva till mänskligheten…..

Eller man måste berömma hela tiden. Och nu tänker underteckad komma in på ett litet mera känsligt område….Sexualiteten….!

För det är här man kan kamma in bingo OM man har med en flodhäst att göra….

För var så säker på att i skådespelet ingår att man måste bedyra vilka bra älskare de är….DET måste man bara…!!! Gud nåde om man dristar sig till att klaga på något litet…Microskopiskt litet…eller undslippa sig ett….njäää det är inte riktigt bra för mig i vårt förhållande…

Ska vi först fastslå att när passion fungerar som bäst mellan två människor så finns det en ömsesidighet där båda är måna om varandras behov…av värme, omtanke och sex,,,

Hur många människor har haft en flodhäst i sin säng…och insett det handlade enbart om den andras behov…Dina fanns inte….??? Nååå?

Och gud nåde om du vid något tillfälle i livet, när något svårt inträffat, haft ett större behov av skydd, omtanke och stödjande tröst, och din flodhäst inte alls vill lyssna…(som vanligt alltså)….Och du kanske då vågat säga, nej jag orkar inte, jag behöver bara en kram…och få sova tryggt.

Det kan bli kallt i ett sovrum av ett sådant önskemål….I synnerhet om din flodhäst siktat in sig på lite rajtantajtan…!

Jisses, då vänds liksom plötsligt hela grejen till att det är förfärligt synd om honom och han mår ju så dåligt då om han inte får sex….Jisses….! Någon som törs räcka upp en hand och erkänna VAD man gjort i det läget för att få flodhästen tyst och lugn…? 

Nähänä…strunta i det…! Det räcker för mig att veta – DET är många som blivit flodhästars uppblåsbara Barbara…fast då med lite fler finesser än just platsdockan…

Ärligt….! De är helt enkelt urusla älskare….Och möjligen kan de bli lagom duktiga tekniker…Men vem farao bryr sig om tekniken om det är fryskallt och okänsligt i samvaron…? Och vem känner inte hur mycket större i hjärtat det känns med ÄKTA kram,  jämfört med uselt sex som bara har till syfte att den ena ska få ”riva” av sig…..Hur jag ska uttrycka det motsatta förhallandet för männen vet jag inte, men den kloke vet vad jag menar…?

Jag har sagt det för, jag säger det igen…..Det finns ingenting i en relation med en flodhäst som är ömsesidigt. INGENTING!

Är din flodhäst din så kallade kärlekspartner….så anar  jag att du curlar friskt och sällan ber om något för egen del…Och du förklarar och försvarar hans underligheter in absurdum…Eller du har i alla fall gjort det så här långt – men låt mig berätta något för dig….

Det är viljan att vara närvarande och engagerad i den andras väl och ve som alltid är beviset på kärlek….

Frånvaro och oengagerade handlingar är bevis på något mycket smärtsamt…Att du bara är en förlängd arm eller ett redskap åt din flodhäst…Ett redskap för att underlätta hans bekvämlighet…

Och du som försökt föra det goda samtalet med en flodhäst har säkerligen märkt hur tomt det egentligen ekar….För att inte tala om vilka maratonsamtal som kan åstadkommas i försöken att nå fram och ändå efteråt inse…Vi kom INGENSTANS….

EGENTLIGEN kom vi ingenstans alls…Bara en massa babbel, babbel, och inget konkret förändrades…

Du får också vänta förgäves på frågorna: Vad känner du? Vad vill du? Vad tycker du? Som sagt, dina tankar, insatser räknas som bekant inte……

Har du reagerat på allt detta och säkerligen mycket annat jag inte nämnt….Då säger jag det än en gång….KLOKT!!!! Klok reaktion…! Sund!

Och då har du spontant kanske sökt svar….Lika klokt…

Och så hamnade du på min blogg när du plitade ned orden ”Flodhäst i vardagsrummet”, ”energitjuv”….

Det är bra det….Jag hoppas det kan vara en bit på vägen….för att förstå och frigöra dig från den makt som din flodhäst fått eller haft över dig…Det finns mycket bra litteratur i ämnet. Jag skickar med två tips i slutet av texten.  Det finns bra strategier också att ta till i relationen till en flodhäst. En är att begränsa personen. Den värsta sorten ska isoleras …och INTE ha tillgång till ditt liv… De bara förstör och söndrar… 

Och jag lovar..Det är värt besväret…Jag och tusentals människor VET det redan….

Du kommer dit en dag….Ett sökord kan vara ett litet steg för en människa…men ett stort kliv för självkänslan…Självkänslan som är så viktig för att du ska bli stolt över ditt liv och din klokhet, och fatta beslutet att du inte en enda dag till är beredd att valsa runt med flodhästar…….

Med det steget får du också makten över ditt eget liv….och börjar en resa till att bli den diamant du är ämnad att vara…

Och som, psykiatrikern Milton H Erickson sagt….

Närhelst du gör något som inte fungerar – sluta med det och gör något annat.

Och med detta tillönskas alla er läsare en riktigt fin kommande helg! För Guds skull tacka NEJ till att dansa vals med flodhästarna….Det finns bara otakt i den typen av vals…

*väljer att syssla med sådant som fungerar gör*

Deercat©

Litteraturtips! (finns i pocket)

Sandy Hotchkiss, Men jag då?

Ingalill Roos, Energitjuvar

Blommor, massor av vilda blommor, förknippar jag med midsommarhelgen…..

Speciellt det där med att plocka sju sorters blommor och lägga dem under sin huvudkudde för att drömma om sin tillkommande.

Det där kan jag tillskriva min gamla mormor för….

Ja, alltså mormor lever inte längre, men hon sitter säkert i sin himmel och nickar sitt vackra leende, och tycker det är helt ok att jag berättar att hon aldrig, aldrig tappade tron på att hitta kärleken till en man….

Mormor skildes från morfar tidigt i livet. Han söp och var allmänt svår att ha att göra med och vid 33 års ålder stod hon därför ensam med en stor barnaskara…. Men arbetarkvinna som hon var, spottades det i nävarna, och hon jobbade på med lågavlönade jobb som gav mat på bordet, och en rimligt dräglig tillvaro…

Och så fanns det självklart en och annan friare in emellan allt slit, för mormor var en vacker och skrattande kvinna….
Hennes tankar om vad en bra karl var handlade mest om att inte bli slagen eller att han inte söp….Hon träffade också en och annan som inte alltid var hygglig mot henne…Inte ovanligt heller på den tiden, att kvinnor stod ut, eftersom man oftast var ekonomiskt beroende av en man…

Mormor stod nog ut med en del…! Tills hon inte gjorde det längre….

Allt eftersom hon blev äldre började hon i alla fall sätta upp strängare krav på önskelistan…Att blivande karlen skulle vara snäll och ha bil, så de kunde åka ut på utflykter och hon skulle få må bra…

Jag vet att min mormor sökte kärleken långt upp i åren. Då och då hittade hon den där snälla mannen med bil, men av något skäl blev det liksom inte långvarigt.
MEN….jag tror att hon ända fram tills hon blev sjuk och dog, hade kvar sin dröm…Då var hon över 85 år….

Och just vid midsommar minns jag henne alldeles särskilt…

För henne var det en midsommartradition att plocka sju sorters blommor….Och sedan lägga dem under kudden på natten för att drömma om sin tillkommande…

En midsommar, mormor var runt sjuttioårsåldern…fick jag förmånen att fira helgen med henne…
Den där friaren hon alltid drömt om, kunde fortfarande inte ens anas. Inte mer än i hennes drömmande miner när hon tog upp ämnet….
I alla fall….när midsommaraftonen började skymma, skulle mormor leta reda på närmaste äng för att plocka blommor. Hon uppmanade mig till att göra det samma.
Jag som var på god väg att följa i hennes fotspår, som den som inte hittade rätt i kärleksdjungeln, tänkte ivrigt, ”anything goes”!

Där gick vi, mormor och jag….i våra ljusa sommarklänningar, och plockade ihop varsin blombukett….Det kändes stort att barbent gå där med en sprudlande, och inför natten, förväntansfull mormor….

Hon la sin lilla bukett under kudden, klappade lätt på densamma och kröp i säng, och sa god natt…….Jag tassade till mitt och gjorde likadant, förutom att jag först kollade till min förstfödda som på sommartrötta barnets vis, redan sov en djup sömn….

När jag vaknade på midsommardagen insåg jag…Det där funkade INTE ALLS…..

Jag hade inte drömt om någon blivande kärlek…Fast å den berömda andra sidan…Hade jag nog inte räknat med det heller…
Jag var självklart nyfiken på om det funkat för mormor….och tassade in till henne för att kolla hur natten varit….

Naaaj, …. inte fanken drömde jag om någon friare….sa hon på sin breda skånska, och gnodde sig i ögonen innan hon satte på sig glasögonen….

Så plockade hon fram sin nu sladdriga och halvt intorkade bukett, tittade med rynkad panna lite besviket på den…

Av någon anledning började hon räkna blommorna….Och så upptäckte hon att buketten bestod av åtta sorters blommor i stället för sju…..
Hon brast ut i ett lättnadens skratt.
- Jahaaaja, det var DET som var felet…
Och i hennes ögon gnistrade hoppet igen….Nästa midsommar skulle hon göra om alltihop…
Då skulle det bli rätt …och om drömmen inte blev sann innan dess, så kom det ju nya midsomrar….
Så länge det fanns hopp, fanns det ju liv….

I dag sitter min mormor troligen i sin himmel och firar midsommar med mig….Hon vet att jag bara delvis har delat hennes kvinnoöde. Hon vet framför allt att jag brutit med många föreställningar som hon inte hann att göra under sin livstid…Hon vet också att jag kan göra mycket som hon inte kunde. Jag kan göra det annorlunda….

Hon kommer att vara med mig under dagen, när jag firar midsommar vid en liten sjö, i en liten röd stuga, tillsammans med en människa jag gillar väldigt mycket, min mamma, en av mormors fantastiska döttrar.

Vi kommer att njuta av stillheten….Liksom friden som råder i våra hjärtan. Friden över att vi denna midsommar har förmånen att fira årets ljusaste tid tillsammans. En helg där vi kan stanna upp efter åratals vandring i vårt arv från mormor. Arvet där vi fick kämpa för att släppa taget om vår  underliga förmåga till att ha relationer med flodhästar….

Kanske ror mamma och jag ut på sjön, fiskar en stund….Och om regnet som utlovats blir för ilsket, kanske vi sitter på verandan och bara ÄR…..

Mormor kommer säkerligen också att följa med mig ut på ängen för att hitta sommarens vackraste blommor…..Sju till antalet…inte åtta.

De ska sedan läggas under min kudde i natten…..och jag ska klappa lätt på den och därefter lägga mig med mina förhoppningar….

När midsommarnatten sen tassar in, strör sömnpulver i ögonen…och jag har somnat med alla mina goda tankar som tröstar och ger hopp. Då ska jag drömma om min blivande friare…..

Och om jag känner mormor rätt….då sitter hon på min sängkant, även hon med en vacker bukett i knäet, och med ett leende håller hon en tumme, för att jag en dag ska hitta det hon aldrig fann…

*Glad och njutningsfull midsommar önskar*

©Deercat

 Till en ängel…

I går fick jag ett mail…..och vill självklart dela med mig…så håll tillgodo kära läsare……!

Hej!

Så här in för sommaren ska kanske ett litet vintips kan passa

Jag som är lite kunnig när det gäller vin, har några tips som jag tänkte dela med mig av.

Först och främst skiljer man mellan röda och vita viner:

Lättast skiljer man dessa båda vintyper från varandra om man skvalpar ut en skvätt på en vit bordduk. Det vin, som lämnar en lila fläck efter sig, är ett rödvin.
Riktiga kännare kan på bara smaken avgöra om vinet är vitt eller rött.
De vita vinerna smakar i regel ättika medan de röda smakar stämpelfärg.
Man kan alltså genom att suga på en vanlig kontorsstämpel och sedan
jämföra smaken med ett vin, konstatera om detta är rött eller inte.

Till fiskrätter, såsom fiskbullar och matjessill föredrar de flesta vitt vin, medan man till kötträtter såsom falukorv och sylta bör ta ett rött vin.

Portvin är ett vin som man serverar i porten. Har man inte någon port, kan man bjuda på det i trappuppgången eller i hissen.  

När man serverar torra viner bör man se till att det inte är tvärdrag eller att någon av gästerna råkar nysa, ty i sådana fall dammar vinet omkring i lägenheten. När man serverar ett torrt vin är det därför lämpligt att ha en dammsugare i beredskap.

Om man själv ska bära hem sina flaskor från systembolaget gör man klokt i att köpa ett lättvin, så man inte får för mycket att kånka på.
Till vilt bör man välja något vildvin, medan man till grillat och annat vidbränt kött serverar brännvin. Renstek sköljer man ner med renat.

Saker som är svåra att säga när du druckit för mycket vin:  
- Oöverträffat
- Innovativt
- Preliminärt
- Kvastskaft

Saker som är väldigt svåra att säga när du druckit för mycket vin:
- Västkustskt
- Konstitutionerad
- Substantiera
- Tillvägagångssätt

Saker som är i stort sett omöjliga att säga när du druckit alldeles för mycket vin:
- Tack, men jag vill inte ha sex.
- Nej, ingen mer sprit för min del.
- Ledsen, du är inte riktigt min typ.

Lycka till med vindrickandet i sommar! 

Eva

*pluggar svåra vinregler inför sommaren gör*

Deercat

Nästan varje dag bråkar jag en stund med våra båda fyrfotingar, Glen Moray och Zion. Fajten handlar om rätten till vårt köksbord…

Det pågår ett ställningskrig utan dess like….och jag vet att brott begås i samma minut som jag släpper bevakningen av ovannämnda möbel….

Alltså, i grunden går konflikten ut på att jag på inga villkor vill ha katter på köksbordet…De har redan invaderat alla andra skrymslen i hemmet och där går min gräns…Inte på köksbord, köksbänkar eller kring spisen….Då ska det tilläggas att de trots det förhandlat sig till en liten del av bänken där mina älskade pelargonskott står på tillväxt….

Men de två vandalerna är av en heeeeelt annan uppfattning. De anser att ALLT mitt är deras….Att jag enbart ska vara glad OM jag får nyttja hemmet och för all del sitta vid DERAS köksbord…

Striden om köksbänk och spis är alltså sedan en tid avklarade. Den var i och för sig lite mera lättvunnen, med tanke på att brända katter luktar illa…Öööh!…Sorry! Det var ju lite elakt sagt…Men jag var bara tvungen att påminna Glen om saken, eftersom han en gång för länge sedan, kom åt ett värmeljus när han var tvungen att utforska just en köksbänk…Ljusen var tända, jag hade gäster till middag och vips!…plötsligt luktade det bränt katt…och jag fick snabbt släcka en gnistrande päls…Och det där glömmer Glen aldrig…INTE jag heller för den delen…Huva…!

Nåja, Jag vann i alla fall bataljen med förnuftsmässiga argument…..som just att bränd katt luktar illa….

Inte för att jag tror Glen Moray eller Zion anser att jag vunnit något…

Jag inbillar mig det……som en trösterik tanke om att jag kanske, kanske har lite kontroll kvar över mitt hem……

Och jag vill bara inte ge mig eller släppa taget om reglerna kring köksbordet….

Det ska vi bli tre om, jamas det oavbrutet, när jag vill hålla på min ståndpunkt utan förhandlingar……….

Det är ett evigt ääääääcccchhhh, NED FRÅN BORDET!!!!…chssss….assss! NÄR jag kommer på dem med att strosa runt bland underlägg, ljushållare och annat som jag finner glädje i att ha på bordsskivan, och självklart också ha en viss ordning på det hela….

När mitt äääcccchhhh! Och Sccchhh!!!….då uttrycks, numera nästan med en hysterisk generals söndersvurna stämma….tittar de båda ”herrarna” lite lojt och obstinat på mig…..

Rivstartar sen från duken och försvinner därifrån…..

Kvar blir ljushållare och duk – förvandlat till ett dragspel…..

Inte hjälper det heller att jag ständigt hotar med att stämma dom….Att kalla in Sveriges bästa advokat på husse och matte-rättigheter….Inte ett dyft….

Nänää….

Hela det här ställningskriget börjar driva mig till elakhetens gräns….!

Hmm…Ja jag bryter ihop och erkänner!

…..Häromdagen gick det så långt att jag vägrade servera den där skräpmaten jag har lovat de ska få ibland…men BARA OM och IFALL de sköter sig….!

Eftersom jag just den dagen ställt i ordning prylarna på köksbordet vid ett fleratal tillfällen, och efter kattherrarnas vilda härjningar, var jag först sur. Men så nådde vi en sorts vapenvila och därför ville jag vara snäll och handlade hem deras favvoskräpmat. Alltså den dom får utöver det svindyra helfodret, som ska vara deras husmanskost…….

Men…….och det är här jag blir lite elak…….

Jag öppnade bara burken lite på glänt sådär…så att förföriska dofter spred sig….utmed hela golvet…

Hur tarvlig kan man bli?

Det var som fan flög i mig....jag ville på något sätt markera att jag har makten…Och få dem att förstå att UTAN mig öppnas INGA burkar….

Jodu!!!… mjauade Glen lite senare när han vilade efter maten i kökshyllan…..Det var då jag gick runt och kände mig lite misslyckad just för att jag tog till så taskiga maktmedel…..Fast jag vägrade envist, att just där och då, erkänna hur lågt jag tyckte mitt tilltag var…..

Det kan du ju drömma om!!!!…. Alltså om vem som har makten….Heheee…!!! Och så slickade han sin vänstra tass ingående…och tittade upp mot himlen…

Håhå…jaja….!

Zion, som har en lite mer bakåtlutad stil….låter sig defintivit inte hunsas hur som helst….Han tar liksom krigen om köksbordet med ro…och vilar sällan från en strid…Utan samlar sig bara till nya påfund om HUR kriget ska vinnas……..Och på sitt eget lilla personliga vis….

Häromdagen hade vi vår värsta sammandrabbning på länge….Då hade jag tagit fram blomsprutan till slut. Har lärt mig någonstans att man ska spruta vatten på olydiga kattslynglar….

Om den kan jag bara säga….Jojo och tjaaa..det hjälper….Men bara för stunden….i slutändan så verkar det inte fungera alls….man liksom ligger steget efter hela tiden….

Nyss såg jag till och med att Zion var på kurs på köksbänken för blomsterodling, och där djupt inne i teorin om HUR man använder vapnet ”blomsprutan”…..Vet inte om han inte fattade, att jag fattade, att han försökte fatta hur man trycker av den där manicken som stod på micron…….ååååhh…..!!!! Är man steget före eller efter ibland….?

Det händer faktiskt att jag sätter båda dessa slynglar i karantän från köket….Då får de ligga snällt i sonens säng och begrunda sina synder….och det gör de ju….eller hur….?

Skönt att vila från gnället....

Med tanke på att de nog snarare ser det hela tvärtom….

Nu kan HON få sitta ensam i köket och begrunda sina elakheter!

Nu ska hon straffas och känna på hur ledsamt det är UTAN oss charmiga kattgossar, som enbart tycker VI är underhållande….

Och HON ska få våndas utan vår tillgivna kärlek och våra busroliga dragspelsupptåg, i flera timmar ska hon få våndas….Så det såååå!…

Och hon ska, oavsett hur trött hon är efter våra bravader i natten…och som straff, passa på att städa vårs matplats, dammsuga med stängd dörr, så VI slipper oljudet, städa rent från alla katthår och damma bort detsamma från möblerna…Och i största allmänhet kan hon få känna sig som Askungen…Och då och då suktande komma och smygtitta på oss två dunmjuka hjärtegryn som vilar ut och njuter av livet så mycket och ofta det går…….

Kanske ska hon också få ynka sig lite…och undra….VAD är väl en stund i dunet (en bal på slottet)…mot tystnaden, en slät duk och att sakerna står i ordning på köksbordet?….VAD?

Jo faktiskt….Det är ett svängande och jazzigt kattparadis….där hon får pussa våra silkeslena pälsar….Vara vår ödmjuka tjänare…och på det hela taget lära sig snabbt att ge upp kampen om makten i sitt eget hem….

Nåjaaaa….Köksbordskriget….tjaaa….DET GER JAG MIG ALDRIG PÅ!!!…..Bara så ni vet….muttrar jag till de där underbara huliganerna….

Det är inte den lilla detaljen om grejornas ordning som ligger till grund för det…Nope! Men det är faktiskt inget gott med katthår i maten….

Det argumentet tycker självklart inte Zion och Glen håller alls…(Såklart)

Katthår!!!…DET vänjer man sig vid, se på oss.. som dagligen slickar i oss en halv päls…!

Jisses….De har då svar på allt…!!!

Men njääää….Där går gränsen….!!! Det blir INGA eftergifter alls i frågan….och köksbordskriget fortgår….

Hörru! Inget tjafs nu! Vi bara nuddar bordsskivan!

Hon är ingen No-no, och hör sen!

Och den som fnyser på näsan, och kallar henne en No-no är dödens.

Ungefär som man skulle sagt i barndomens lek, sjörövarskepp. Ni vet, då när en massa saker fick agera livsräddande föremål och man på inga villkor fick nudda golvet, eller för all del, ramla ned från stolar och bord och allt vad det nu kunde vara.

Fick man kontakt med golvet var man dödens….

Ok! Hon är gammal, och har tillika nuddat marken många gånger….och hon har också varit nära döden många gånger. För den som ser hennes tillstånd är det näst intill obegripligt att hon inte redan är begraven för länge sedan. Men hennes hjärta tickar på….

För ett år sedan var det med nästan en micromillimeter hon unslapp begravningsentrepenören. Det stod kyrkogården nästa i protokollet!

I mitt ansikte, den dagen, stramades musklerna ena sekunden, för att i nästa rynkas till ett enda russin, inför beskedet. Alltför många sjukdomar, alltför svårt, alltför mycket. NU LIGGER HON PÅ MARKEN-och kommer aldrig mera resa sig. Åtta tvåor och en trea sa oss att hon var slut som artist.

Och där stod jag på parkeringen….ensam och på något sätt övergiven av en vän. Fortfarande gammal och ful men fasen ingen NO-NO!

Men faktum kvarstod, hon förbjöds att röras från fläcken hon stod på, paralyserad av en trea som sa oss att hon fick enbart flyttas med hjälp av sjuktransport. Så är det med treor i besiktningsvärlden.

Den gången räddades livet på henne med välvilliga och hjälpsamma vänner. Hjärtat började ticka igen med några smärre operationer, vila och rehabilitering. Och så njöt vi av varandras sällskap en tid till…..Fröken Mazda, absolut ingen No-no, deltog i vårt vardagliga liv igen….Nästan mer energisk än hon varit tidigare.

Och trots det ständiga hotet om att varje dag kunde bli vår sista.

Kanske blev det som så att vi levde intensivare, hon och jag. På något sätt lärde vi oss att uppskatta alla dessa stunder och dagar vi hade, och nu också bättre än vi kunnat tidigare….Och det trots att döden då och då hade en tendens att flåsa oss i nacken. Ibland påpekades det lite oförskämt försynt sådär… att hon faktiskt levde på övertid ….Oftast genom små hintar i form av gnissel här och var…

Då och då bara skrattade fröken M och jag åt Mr Bildödare! Det var när vi susade fram och hon spann som ett lejon….Hon började faktiskt göra det berömda fingret mer än tidigare åt alla som hade synpunkter och åsikter om hennes fortsatta levnadsglada existens…I synnerhet blev det många långfingrar åt just MrDöd….Det var som om hon mist respekten för tankarna om bilkyrkogården, som om hon inte var rädd längre. Det var som om hon accepterat att allt har sin tid…så också hon.

Det var även som om att vi båda fattade att vi alla lever på utmätt tid. Det är bara det att en del av oss har kortare tid än andra, MEN den är alltid utmätt….Och vad vi då gör med vår tid bestämmer vi själva.

Det var också som om att vi båda blev kloka nog att släppa taget om sådant som inte betydde så mycket längre…Hon på sitt sätt….jag på mitt…Inte brydde hon sig om att hennes utseende såg ut som om hon kört genom kriget i Beirut, med all rost som skulle kunnat tolkas som skotthål i plåten….Inte heller var det någon större grej att en och annan del liksom började ramla bort från hennes kropp….Asch heller, fnittrade hon när listen till bagageluckan lossnade….Den har jag aldrig tyckt om ändå…..

Med hennes inställning kunde jag också inspireras att släppa taget om gamla surdegar…Och som om jag ville markera något, då när hennes list åkte av, så vevade jag ned sidorutan den dagen, och kastade överbord ett antal gamla besvikelser, och några unkna kärlekshistorier som jag inte längre hade någon glädje av att tänka på…Och ut åkte en hög med halvtrist självrannsakan omkring varför jag valt att vara ihop med män som aldrig brydde sig ett skvatt om mitt välbefinnande, utan haft nog odlandet av sin supernarccisism….Det blev en så fin symbolik i det där med att vissa delar av henne försvann….och att hon bara fnissade åt skräpet och spann vidare…..Det blev fint att jag fick dela det med henne…

Så tillstötte nya komplikationer för sisådär en månad sedan…

NU ska hon dö, ojade jag mig inför hela väninnekretsen, då när vi möttes i öltältet under karnevalsdagarna.

NEJ! NEJ! Utbrast de alla i samstämmig kör, och så att plastglasen på bordet började vibrera av skräck och vånda……

Döööööö! Varför då? frågade rösterna som andades förstämning och sorg.

Det går bara inte längre, sa jag….i fredags natt blev hon illa misshandlad…det blev bara för mycket ihop med de där allvarligare komplikationerna. Det är lika bra att jag begraver henne nu….!!!

RÄDDA BILEN! RÄDDA BILEN! RÄDDA BI….!!!!! skallrade nu fyra kamplystna och ölpåfyllda kvinns…..Och så argumeterades det i det oändliga om hur det där skulle gå till….

Jag som varit så inställd på att jag skulle ringa begravningsentreprenören under måndagen, kände en liten, liten gnista…….

Kunde Fröken Mazda kanske överleva…?Var det möjligt…….?

Jaaaaadå…!!! Det finns begagnade rutor att hitta! Skålar vi för tjejer!…..utbrast en av kvinnsen, med en sorts snusförnumstig min och svalde ned densamma med en stor klunk öl.

Och med fyra par kisande ögon som tittade uppfordrande på mig var det dags att komma fram till ett beslut…..I synnerhet när kören av bilräddare gemensamt frågade…..Nååååå! Hur blir det?

Jag ringer skroten på måndag….!

Fyra fågelholksmunnar och åtta ögon tittade stort….och när huvuden skakades inför det de trodde var den slutgiltiga lösningen…alltså att jag fattat beslutet att fröken Mazda, trots deras övertalningsförsök, nu skulle få gå i graven….

Jag ringer skroten på måndag och köper en ny sidoruta….Fattar ni väl…Ber sonen svetsa hålen i golven och byta den där ventilkåpspackningen….OK????

Fröken Mazda skulle ta mig fan leva ett år till….! Jag hade bara behövt bli påmind om att man måste fajtas för livet och allt….

Dagen efter dammsögs hennes inre från allt glassplitter….Äldsta sonen svetsade golven, bytte rutan, packningen och vips var hon redo för en ny inspektion….

Döden suckade…..och gick vidare för andra uppgifter när besiktningsprotokollet nollställdes…..Min Mazda 323, alá 1989 års modell lever…I alla fall en tid till….

Deercaten tänker njuta av varje sekund, varje minut och varje dag som fröken Mazda spinner och andas….Det är vi värda…Några blåbär i livets snårskogar är vi ju inte direkt, hon och jag…

*ser fram emot en sommar med en gammal och ful tjugoåring gör*

©Deercat

Gomorra, gomorra kära läsare!

Det är den 1 juni 2009 och idag träder ett förbud i kraft som jag väntat på länge. Inte bara jag förresten…Näää…vi är alltför många som sett genom det där läbbiga tjuv och rackarspelet som pågått med ett tandlagningsmaterial som håller på att ta död på cellerna i våra kroppar.

Vi är också alltför många som nästan ramlat av pinnen, innan vi förstod att spökerierna i vår kroppar kom från munhålan. Listan kan göras hur lång som helst. För oss som fattade galoppen, letade rätt på vettig kunskap, och sen sanerade det där hemska spökrummet från sitt giftiga innehåll, blir applåderna om amalgamförbudet ihärdiga.

Och med det kanske det är möjligt för alla de som släpar sig fram med underliga sjukdomssymtom att våga tänka några steg länge . Än en gång, amalgam innehåller minst 50% kvicksilver och det sitter sådär 10 cm från hjärnan. Och det kan väl ingen missat, jag menar det faktum att det är hjärnan som styr allt i våra kroppar. HJÄRNAN STYR ALLT! Här har vi liksom ”huvudkontoret” som ska sköta ”fabriken” kroppen.

Inte bara det, kvicksilver är svårt för våra kroppar att bryta ned. Det kostar energi och kraft för kroppen att ständigt vara biologiskt stressad av ett gift.

Men jag är ett av alla de levande bevis som finns för att det kan vara värt att sanera munnen och kroppen från tungmetaller. Hälsan förbättrades avsevärt, från och med  den dagen jag tog steget till tandläkarstolen och bad om att få ut skiten.

Kanske också en och annan, med den nya lagen, vågar bli en ”rumpnisse”? Våffå,då,då? Våffå gör man på detta viset?

Och törs dra slutsatser om att förbud mot amalgam betyder att man gläntar på locket till en riktigt unken och illaluktande historia, tjaaa.. faktiskt en vedervärdig miljöskandal. Och nya förbudslagar görs väl inte hur som helst, eller?

Men å den berömda andra sidan….så kanske man ska ligga lågt med att man har kvicksilver i munnen. Tänk den dagen våra försäkringsbolag fattar vidden av förgiftningen av befolkningen? Då kanske de höjer premien på försäkringar som Skandia nu gjorde för rökare. Eller så kanske det blir som så, att går man ut med att man har amalgam i munnen, får du ingen försäkring alls. Eller i alla fall så skyhöga premier att du lika gärna kan lägga pengarna på hög under madrassen.

Det gäller att svälja elefanter och sila flugskitar eller vad det nu är man säger?

Deercaten tänker i alla fall att fira att förbudet träder i kraft idag med att göra fingret (ja, jag vet för bövelen att det är ouppfostrat och fult) åt alla dem som med dårars envishet hävdar att amalgam eller andra metaller i munnen inte skulle vara farliga för människan.

*Se upp för dårarna, varnar!*

Deercat

God morgon, godmorgon kära bloggläsare!

Det är onsdag och Deercaten hade tänkt att vila ut hela veckan….Det efter att ha jobbat 25 timmar under lördagen och söndagen. En rapport hade efterfrågats vars syfte var att kunna städa upp i röran på ett företag hon av en slump blev involverad i. Om det är det inte så mycket att orda om…Storstädning pågår.

Med det borde ju undertecknad kunna luta sig tillbaka och bara njuta av regnbågsfärgade paraplydrinkar och med fötterna upplagda för vila.

Det är kvinna ju värd, eller hur…?

Så tänker jag i alla fall varje gång jag arbetat med ett större projekt, att det efteråt liksom känns lite fint att kunna dra sig tillbaka. Reflektera över då, nu och sen. Det behövs ju tid för eftertanke och att eftertanka! Ja tid för allt annat som också fått stå tillbaka under tiden projektet pågick.

I Deercatens värld fungerar det i alla fall som så , efter ett större uttag av kraft och energi planeras det en tid för vila. Man måste ju leva som man lär. Och är kvinna diplomerad stressterapeut, så är hon. Och det blir ju som man tänkt sig eller planerat, eller hur?

Not!

Inledningsvis blev det till att gräva sig genom den enorma högen av disk som hade årsmöte på diskbänken. Skyddshandskar på, fram med redskapen: Diskbalja, Yes och en sprillans ny diskborste. Jisses vilka smutsiga deltagare som fick genomgå ett stålbad. I flera timmar slängdes porslin och grytor genom ett ångande och löddrande stålbad.

Kläder sorterades, tvättades och hängdes på plats igen. På det hela taget försvann både måndagen och tisdagen med att göra rent hus. 

Trodde jag!

Man ska belöna sig efter att man färdigställt en uppgift! Det höjer motivationen, sa en av ”städtanterna”, Marie-Louise Danielsson Tham och Marléne Eriksson i programmet Rent Hus i TV4 i går, ett program som jag av en händelse råkade se en snutt på.

Hmm…där hade jag satt mig tillrätta med stickorna i högsta beredskap, för att just belöna mina insatser de senaste dagarna. Och för att njuta av sjalen som nästan är klar. Liksom livet med en kopp te, och sticksällskapet. Jag kände mig faktiskt tillfreds med livet i stort och smått….

Jag är ingen fan av program som hänger ut folk på det ena eller andra sättet…Men av naturen är jag nyfiken, och hade därför svårt att slita blicken från dessa två snipiga tanter som med gummihandskar och falsettstämmor läxade upp lortgrisar och slarvmajor. Fast de är faktiskt också lite smågulliga i alla sina omsorger…

Varför diskar inte folk, undrade ena städtanten till den andra?….Tjaa….

Det kan man ju undra….Jag undrar ibland i stället, varför gör folk inte det roligaste först?…Obstinat som jag kan bli ibland av uppläxande fallsettröster…

Nåväl, mina tankar gick just då till min diskbänk - alltså som den såg ut under söndagskvällen och måndagsmorgonen, då innan jag fick fart på saneringsarbetet.

Tjaaa…varför gör man inte det? Diskar! Hmm….SVARA! på den frågan då, dundrar mitt alter ego.

Jo det ska jag säga er tanter! Det gör man inte om man nonstopp skriver och skriver…och snabbt besöker köket för en macka, en kopp kaffe, eller för en snabb måltid och sedan återgår till datorn för fortsatt arbete. Då liksom förfaller allt annat…Och bacciluskerna får härja fritt, invadera under och över diskbänkar, partaja lite här och var i hemmet. Och allt i gott sällskap med Röran som just lööööve it….It rocks!

Nåväl, och i alla fall!…..Och som sagt!…Det var ju då vila som skulle gälla för Deercaten fortsättningsvis denna veckan.

Men det är märkligt vilken förmåga en snutt av ett teveprogram kan ha för att dra igång en hetsjakt. Plötsligt upptäcker kvinna att hon vaknar nästan morgon, och konverterats till en ”baccillbusters” över en natt. Trolleri, trollera!

Och med samma snipiga näsa för smuts som dessa outtröttliga tanter utrustats med, for min, i och för sig mer än lovligt trötta, hökblick över allt i mitt kök. Innan kaffet runnit ned och mjölken värmts hade köksbänken skurats blank. Det hade också rensats under vasken och över. Och så hade jag kokat mina disktrasor i FEM minuter. Inte mer, inte mindre, prick fem minuter! Diskborsten åkte också med av bara farten.

Vet ni hur en diskborste ser ut sen..? Jo som en underlig kopia av en misslyckad krullpermanent. Stråna liksom bara ändrades, från raka till utstickande eller krulliga….Och eftersom jag nu då förvandlats över natten till ett monster av ordning och reda…så åkte plattången fram för att rädda diskborstkalufsen….

Njäää så långt gick jag ändå inte….Nu skojade jag allt…men tanken fanns där…Men i stället slängdes det fram en sprillans ny borste, eftersom jag har ett litet lager, vis av vår speciella förmåga att just platta och krulla till diskborstar när stekpannan är alldeles för varm för disk.

Och vad tror ni nu man upptäcker, när man fått en blick som plötsligt utrustats med nästan samma mikroskopsögon för smuts, som städtanterna har?

Jo en hel armé av baccilusker som invaderat hela diskbänken. Där har de satt sig tillrätta i sina solstolar. Och med de små töntiga paraplydrinkarna, ”Gojsgojs” i ena näven, mumsar de i sig små läbbiga hamburgare, gjorde av smutsen de håvar in utmed kanterna och mattan på väggen. En matta som nu börjar förfalla efter åratals nötning. Irsch, vad skulle tant ”städningens drottning” kunna odla därifrån!!!

Hmmm…det måste nog bli ett samtal med hyresvärden efter det här…DET GÅR BARA inte att leva med en armé av smuts som INTE går att få bort…Eller gör det det? Det kanske finns städbomber att tillgå….? Nu när det är krig och allt….?!

Men hur var det nu igen, vad var det tanterna sa…? Inga miljöfarliga medel fick användas?

DET håller jag ju faktiskt med om…! Attans bananer och satan i gatan…!

Det blir alltså ingen vila eller ro….Här ska det inhandlas citronsyra och ättika….Nu ska dom dö….!

Det är ju äckligt med smuts och baciller. Fattar bara inte hur folk kan ha det så?

Fast å den berömda andra sidan….! Den sidan finns ju som bekant! Man ska ju göra det roligaste först….*tittar från ena till den andra sidan*

Vad ska jag välja nu då, våg och allt, som jag är?

Okej då!

Kapitulerar en stund, rymmer från skiten och gör det roligaste först. Fika på stan och förnöjelse i gott sällskap. Och förenar det hela med att handla citronsy….Njääää citroner och annat gott till en vitamindrink i stället…

Och lovar mitt alter ego just i denna stund….Jag ska genast sluta upp med att snegla på pågående teveprogram….och be folk stänga av skiten!

*Blundar för smutsen och njuter i stället av livet gör*

©Deercat

God morgon och välkommen till min blogg käraste läsare…!

Här stiger jag fram igen och står och skrapar med foten….Känner mig liksom lite skyldig för att det inte skrivits så värst många ord här sedan påsken….Det har skrivits många funderingar i anteckningsböckerna jag ständigt bär med mig…och så klart i varje dags ständiga flöde av händelser…..

För så är det definitivt…..med eller utan berättandet här på bloggen, så händer det ständigt saker i livet som det går att rapportera om…

Jag vet att jag inte ska behöva ursäkta mig eller så…men en förklaring är ju alltid trevligt att få, eller hur…? Eller ska vi ta och kalla det en uppdatering i stället?…Det låter bättre…i alla fall…

Som sagt…..Deercaten har kastat sig in på arbetsmarknaden igen….Kroppen värker ständigt av träningsvärk och säkerligen av all annan värk som är följderna av diverse tillstånd i kroppen….Och den blir nästan osannolikt trött mellan varven……Men…..Omkring den saken får det göras en utvärdering om några månader….Det är faktiskt för tidigt att göra så än….

Och inte att förglömma….Det är sååååå stimulerande och roligt att jobba i ett varuhus….Det liksom rör på sig hela tiden, ja alltså varuhuset står stilla….Det gungar ju inte direkt….Men…..Tiden står liksom inte stilla….

Det händer saker hela tiden och framför allt….och så sant som en snickare en gång sa till mig…Man lär sig himla mycket om mänskligt beteende när man har med mycket folk att göra…….Jojo….Det där kan jag enbart skriva under på….alltså att det mänskliga beteendet blir mer än synligt i det här sammanhanget….Det är inte alltid jag är stolt över att vara människa när jag ser hur en del beter sig bara för att de känner att de har den rätten….Som när de helt fräckt öppnat exempelvis en colaburk, dricker den i butiken, och sen slänger den tomma burken in bland hyllorna och går ut utan att betala…..

Tack och lov finns det långt flera kunder som man kan känna sig stolt med, de är i övertal, bara så ni vet….De som uppskattar vårt jobb, våra varor osv…De som är vänliga och trevliga hela vägen genom butiken…

Ibland är butiken ett tumult av folk…..Det är människor av alla de sorter som kommer och handlar hos oss……Det finns dem som enbart vill göra en god och billig affär….Eller dem som vill ha varuhuset som en sorts social samvaro och mest snacka bort en stund…Och så de som tycker det är såååå trevligt att få flirta med ”flickorna” i butiken samtidigt som de fyndar….

Får man flirta med kunderna, frågade jag min chef häromdagen?…

Jajamensan, sa hon…..Det är fullt tillåtet….!!!! Det blir så mycket trevliga då….Fast man ska veta sina gränser…..!!!

Åhåååå, tänkte Deercaten…ännu ett tillfälle där det finns sådana där osynliga gränser som man bara MÅSTE veta var de går…Ungefär som med kroppens gränser för fysiska uttag….Hmmm

Det går utmärkt kan jag berätta….Alltså att både le, skratta, flirta lite lagomt sådär… och samtidigt blippa in varor..plocka fram allt i hyllorna som kunderna förväntar sig ska finnas där……Jag har till och med en kollega som tycker det är kul att sjunga en sång för vissa kunder som blir så glada för det….Ärligt….DET hade jag nog aldrig riktigt kunnat föreställa mig tidigare, att så kan det också vara i ett högt och stressigt arbetstempo…..Men så är det bara…Vi skrattar, vi flirtar, vi blippar varor, vi plockar, vi skämtar sinsemellan….vi hackar ibland på varandra i fikarummet när pressen är för stor…Men i det stora hela så är det en bra arbetsplats…och det märker kunderna….DET är jag helt övertygad om….

Nog om jobbprat nu…

Eftersom det gått drygt en månad sedan jag berättade om Deercats vardag måste det alltså bli en del små korta glimtar idag….Glimtar om hur Dercaten försöker balansera i sin lilla grodvärld…

Om jobbet vet ni redan…Det är som sagt upp med tuppen och i säng med värkande fötter och surrande huvud…och med ett leende…liksom en och annan grimas när kroppen lider lite..

Men det är också en ungdom som vrålpluggar till körkortet och kör upp IDAG…..Yes….håller vi en tumme för det…

Han inte bara pluggar för att bli färdig bilist förresten….

Han har nu också sökt sig vidare till olika mål i höst…..Det som skulle blivit förra hösten är alltså tänkt sig bli denna hösten…Ett år försenad i det mesta men han lever och är så gott som återställd…

Och hovätten dömde också klart i misshandelsmålet i veckan som gick….Det blev ingen ändring av tingsrättens dom….En enhällig hovrätt fastställde att ynglingen som förstörde sonens studentdagar med råge, och tillfogade honom allvarliga hjärnskador, nu måste sona sitt brott med åtta månaders fängelse och betala skadestånd för sitt urkorkade tilltag….

Lite hopp för mänskligheten fick vi igår….Då meddelade den dömda ynglingens advokat att han behövde kontonummer och slutsumman för skadeståndet, så att hans klient kan betala sin skuld…

Hipp, hipp, hurra….Nu stänger vi kistlocket för denna så sanslöst jobbiga affär som säkerligen aldrig kommer att kunna ventileras i vårt hem utan att tårar stiger upp i ögonen igen, det är då när bilderna gör sig påminda från tiden på sjukhuset och kampen för att hitta en ny väg framåt…..bilder från en tid av vånda och oro…

Vägen framåt Foto: Deercat

Utöver alla vardagliga ting som Deercaten försöker få balans i så har kursen till fisketillstyningsman avslutats…och inom några veckor kommer brickan och förordnandet….Sommarens uppdrag är spikat…..Kolla fiskevatten!….Det ska bli både spännande och kul….Speciellt spännande ska det bli att få fiska igen med min mamma som också brinner för samma hobby och vi har lovat varandra att i år ska vi minsann ta upp vårt gemensamma intresse igen…fiska och fika…fiska och fika….Yes!

Apropå balans, man kan knappast anklaga Deercaten för att ha hittat den…..Det tog sig uttryck i att hon däckade fullständigt för sisådär en dryg vecka sedan. Först i en jobbig magåkomma som fortsatte med att utvecklas till en influensaliknande sak och med 40 graders feber…..

Huva, där låg man (kvinna) och begrundade det där med balansen som inte riktigt varit vad den skulle….Nu stod ju tiden lite stilla i det där tillståndet och eftertankens kranka… och allt det där ni vet. Fast det fick bli grunden för nya tankar och nytt förhållningssätt….BALANS!!!!!…..För bövelen!!!! Att det ska vara så svårt…

Men under den följande veckan så sattes det upp regler för hur det ska gå till…..Inget nattsudd….ordning och reda med både det ena och andra….och inga stora fysiska uttag efter arbetstid….Näää kvinna får nog nöja sig med sådär drygt 10000 steg per dag, samt en del nästan omänskliga lyft av tunga saker som måste lyftas av pallarna med gods som dagligen anländer…

Dessutom krävs det en långt större organisation av vardagslivet OM man vill balansera och hålla sig ostressad i en tid av större åtaganden….

För att inte tala om att Deercaten faktiskt har målsättningen att skriva långt mer än vad som gjorts senaste månaden….Att skriva är ju att leva livet..*blippar med fransarna*

Och livet ska levas, inte överlevas, som en god vän en gång i tiden basunerade ut till dem som ville veta…..Så sant…Livet ska levas….och inte överlevas….Därför vaskades det fram en lite mera hållbar handlingsplan i dimmorna efter feberyran….Det är faktiskt nyttigt att däcka i sängen ibland…Man (kvinna) kan ju inget annat göra än att utvärdera varför hon just reagerar så mycket värre än alla de andra som också hade en minisläng av samma åkomma…. men som enbart blev lite snuviga och sen inget mer….

Det kommer bli bra med tiden det här….Det kan jag nog lova…..men man (kvinna) måste ju få öva sig lite först….Så om sådär ett par månader hoppas undertecknad att det ska finnas en sorts vettig balans mellan jobb, vila och fritid….Målmedvetet tänker hon sig söka just den balansen  för att också kunna skriva med mer jämna mellanrum än vad som nu var fallet…Därför livet ska levas….INTE överlevas…Det är min fasta övertygelse…!

*letar balans även i denna arbetsdag gör*

©Deercat