God morgon kära bloggläsare!
Så har ännu en vecka gått och en ny har börjat. Själv har jag inte en susning om vart tiden tar vägen just nu, men den förbrukas i en rasande fart. Är det inte skriv -och fotojobbet som upptar min tid, så är det behandlingsarbete eller coaching.
Dessutom finns det några andra intressen som också behöver få en del av min uppmärksamhet.
I fredags var det dags för årsmöte i fiskeklubben. Eftersom jag haft en del otur kring närvaron vid förra årets obligatoriska klubbmöten var mitt beslut nästan cementerat om att närvara. Inga influensor eller arbetspass fick hindra att jag tog mig de fyra milen för att lyssna på verksamhetsberättelsen, nya beslut samt trycka i mig kaffe och smörgåstårta.
Det blev en mycket hektisk dag, denna fredag. Ett snabbt inhopp på behandlingshemmet gjorde att jag steg upp vid femtiden. Men det goda i leken var att jag då var hemma igen strax föra halv tre. Eftersom kvällens möte var vid sju fanns det goda marginaler för en middagsslummer.
Vid 18-tiden gav jag mig i väg, allt för att vara i mycket god tid. Det ska inte behöva ta en timme för att köra fyra mil, oavsett om vi har sliriga vintervägar.
Även om jag for inom behandlingshemmet med några dokument som jag lovat lämna, och dessutom tankade bilden innan avfärd, hade jag ändå mycket gott om tid, och anlände till klubbstugan redan en kvart före utsatt tid.
Har man bestämt sig för närvaro, så har kvinna det. Till saken hör att jag också både ringt och skickat e-post om att denna gång då jädrans skulle jag bara komma till årsmötet….Dessutom ville jag försäkra mig om en liten del av smörgåstårtan man gjort reklam för.
Det var bäcksvart utan för lilla fiskestugan. En stuga som en systerförening äger och som vi då och då samlats i när det gäller utbildning.
Nåja, klockan är inte så mycket, tänkte jag och tog det lugnt. Men tio minuter i sju tyckte jag ändå det var något lurt med min ensamhet där utanför stugan. Och det var så klart ännu mera skumt med tanke på att de äldre medlemmarna definitivt alltid brukar vara i mycket god tid.
Ringer så hem till sonen och ber honom läsa upp kallelsen på anslagstavlan för mig.
Datum stämde, och vi skulle ses i Gnosjö FK´s klubbstuga klockan 19.00. Och nu fattade jag bara ingenting. FK är lika med fiskeklubb för mig.
Kunde det tänkas att de var vid vårt klubbvatten och stugan där? Det lät lite för osannolikt med tanke på snömängden och kylan vi har, och att stugan är utan el och enda värmekällan är en öppenspis. Men man vet ju aldrig, några kanske varit där under dagen för att få upp temperaturen.
Jag ringde ytterligare några samtal, dels för att få tag i ordförande och del klubbens sekreterare som skickat ut inbjudan. På det ena stället svarade det inte alls och på det andra tuttade det upptaget, och ännu mera upptaget, och så fortsatte det att göra. Nu började stressen i mig att sträcka på sig…och dessutom ta ut svängarna ordentligt. I synnerhet när mobilen också indikerade sista strecket på batteriladdning.
Tre minuter i sju insåg jag…näää hit kommer ingen. Alltså mer än jag då. Lika bra att köra de där två milen extra, upp till vår fiskesjö och kolla om det är den fiskestugan som menades, och då följaktligen komma försent. Minst tjugo minuter försent. Snacka om att inte göra någon större succé som klubbmedlem första året man (kvinna) är med.
På snorhala vägar, genom ett iskallt snötäckt landskap, tog jag mig ändå fram till sjön. Om det var mörkt i den första stugan var det ingenting mot hur det var här.
På vägen därifrån håller jag på att åka av vägen två gånger. I första försöket att bli dikesplöjare fastnade jag i en snövall, kom loss och andades ut. I det andra var det en grovt sneddimensionerad kurva som fick bilen ur balans.
Klockan var nu närmare åtta på kvällen, jag gav upp alla försök att hitta den där stugan för årsmötet. Åkte hem och var arg, besviken och mycket, mycket upprörd. Undrade hur man kunde locka ut klubbmedlemmar till stugor som inte finns…Och framför allt….12 mil hade avverkats helt i onödan….med livet som insats.
Hmm….redan i bilen hem tänkte jag på hur besvärligt mitt första år som nygammal klubbmedlem varit. Och så kom jag på den lilla detaljen jag av något skäl förträngt i min iver att slippa obehagligheter.
Faaan jag har ju inga fiskegrejor!!! Varför i all världen ska jag vara en betalande medlem i en fiskeklubb.
Till saken hör nämligen….jag hade inbrott i min bil i höstas. Borta är 30 års samlade fiskegrejor, drag rullar, en gedigen fiskeväska, några spön och en reservrulle. Puts väck! Liksom mitt svindyra regnställ…och en del annat…Bara grejor men ändå..
Dagen efter en fisketur hade jag låtit allt ligga kvar i bilen för att jag möjligen skulle ut nästa dag igen. Men se, det skulle jag definitivt inte….I stället blev det polisanmälan och en kvinna som grät ögonen ur sig för sin förlust.
Och så nu detta strul med att inte hitta ”formen” i en klubb. Än det ena och än det andra uppstod i samband med de obligatoriska klubbmötesträffarna. Blev jag inte sjuk i hög feber så kom det arbete emellan….
Och så ringdes det ett ilsket samtal till en annan klubbmedlem.
- Och var fan hölls årsmötet i går då? Undrade jag med en röst som sjöd av lite lagom passiv vrede……
Det visade sig att FK inte alls stod för fiskeklubb…..nääää…Det betydde i stället att man lånat en stuga av Friluftsklubben för årsmötets räkning….Jisses…och hur farao ska man veta sånt????
Så i helgen som gått lades den ena pusselbiten till den andra…Och vips framstod ett mönster som sa mig – näää…nu får det där med fisket vara…Möjligen…
Ska jag snida mig en lång kvist i sommar, ta en vinkork, och en enkel krok, hitta mig en mask eller två….och det får bli mete i stället, kanske vid en å eller i någon av alla våra små härliga sjöar..Det låter mera lugnt och framför allt fullständigt kravlöst…..Fast det får ju bli när våren kommer…om den kommer? *suck*
*fiskar efter andra aktiviteter gör*
©Deercat
