Två månader har nu gått sedan den grova misshandeln av yngsta sonen….Händelsen som på så många sätt markerade först ett tvärstop, och sedan en T-korsning i våra liv. Två månader av känslomässiga upp och nedgångar. Och en tid av ett ständigt pusslande med skärvorna från vår krackelerade livsspegel. Men också ett flitigt limmande för att foga ihop livet igen till något bra för framtiden…..
Det känns nu i varje cell att det är dags att återigen kliva in i en vardag - att komma igen med allt vad det innebär. Jobb, framtidsplaner och framför allt sparka igång bloggen som nu fått stå tillbaka i en tid av eftertanke, återhämtning och reparationsarbetet som krävdes…Det är nu dags att våga tro på att livet bär än en gång….Det vill ju liksom gärna det…trots allt.
Det har funnits stunder under den här tiden när jag bara haft lust att slänga den där krossade spegeln åt helvete…och tyckt att om den var mitt livspussel ville jag inte ha den. Andra stunder har det känts rätt ok, att så måste livet nog vara…Våra livsvillkor kanske trots allt är sådana, att det ibland och stundtals måste vara svårt, smärtsamt och intill gränsen outhärdligt att leva….Och att var och en av oss sitter på vår kammare med våra livspussel och försöker få ihop varför det blir si eller så….
Dessutom - att inte kunna limma ihop sin livspegel, efter att den krackelerat, skulle vara som att ge upp livet självt…Då skulle ju allt det man tidigare kämpat för, efter andra gånger man snubblat och skrubbat knäna på livets stig, varit meningslösa…
Det är ju också under de svåraste stunderna som jag påminner mig om tacksamheten, jag trots allt känner inför allt det goda jag haft, fått, har åstadkommit, kommer att få, göra, eller för all del kommer att kunna ge…..
Foto Deercat
Största tacksamheten denna gång innehöll en ödmjukhet inför det faktum att sonen överlevde och vår familj gick inte i sönder av det inträffade…snarare tvärtom.
Idag går vår student stadigt framåt. Hans hjärna har läkts snabbare och bättre än vi vågat hoppats på…..Hans fysik repar sig alltmer. Han är inte helt bra ännu, men alldeles tydligt är - han kommer snart vara läkt rent fysiskt igen….Och att de där tre till sex månader som man förutspådde återhämtningen skulle ta, kommer att ligga närmare tre än sex månader…….Det gör mitt förut så förtvivlade mammahjärta gott…Det ger mig tillförsikt…
Händelsen med misshandeln och de ovissa dygnen på intensiven, liksom dagarna som följde på kirurgen har satt sina spår….Ibland invaderar bilderna från den värsta tiden…..Bilden när sonen inte förstår våra ord….och vi förstår inte vad han säger heller….Min förtvivlan…
Sonen som gång på gång ställer frågan, när han vaknar till liv mellan varven, vad han gör där i sjukhussängen…Min äldsta sons förtvivlan inför sin brors belägenhet….
Sonen som inte minns det vi sagt….som har svårt att orientera sig om vilken dag det är…vilken månad…eller år…Eller knappt förstår att vi överhuvudtaget hade en studentfest för honom….Och blödningar som skrämde vetet ur oss och så hans pappas förkrossade uppsyn och förtvivlan…
Bilderna av alla vänner och kära som vaktade telefonen, och våndades i sin ensamma förtvivlan för de inte kunde göra annat än att just vänta på våra samtal, och be för en lycklig utgång…Och så bilden av sonen som med envishet och livsvilja kom igen, stundtals med stor frustration inför jobbet att åter hitta pusselbitarna till sitt liv…..
För mig kom en tid när det blev sanslöst svårt att hantera den nya sårbarheten som förälder (tror inte den är över än)…En nyfunnen ängslighet och oro tog ett kliv in i mitt liv…..och känslan av otrygghet gjorde att jag inte kände samma harmoni som tidigare, när någon av sönerna flaxade ut i världen på helt normala förströelser….Men någonstans inom mig visste jag också - den där oron kommer att ge sig med tiden ….I synnerhet som det finns en drivkraft hos oss alla att låta livet ha sin gång……
Och än en gång har jag påmints om hur sköra våra vackraste band är….De starka band vi har till dem vi verkligen älskar….Hur lätt och snabbt de kan slitas av….Med den känslan blev jag också än en gång bättre på att visa, både i ord och handling, för nära och kära, hur mycket de betyder för mig …Det är det vackraste avsnittet av den här historien… Man blir så varsam i sin kärlek och gnäller sällan för småsaker….
Så vårt liv känns bättre och bättre för var dag som går….Kanske också tack vare att det har aldrig funnits så mycket förståelse och stöttning som det gjordes nu och från de mest oväntade håll… Det har gällt såväl polisförhören med sonen när han var som grumligast och hans flickvän som inledningsvis fick bära ett tungt lass som nyckelvittne….Eller vid alla andra kontakter med advokat, försäkringsbolag, FK. För att inte tala om alla innerliga och värmande kommentarer jag fått här på bloggen…Ur djupet av mitt hjärta..Tack!
Så övervägande har vår familj med tiden hittat flera värdefulla guldkorn efter den bedrövliga händelsen…….
Foto: Deercat
Sonen förstår nu på djupet att han haft långt fler vänner som brytt sig än han anat han hade…Vänner som puffat och stöttat…och dragit med honom på resor, en fika på stan eller andra goda upptåg….Och samma vänner har på det mest rörande sättet samlat ihop pengar till en X-box. Den fick han några dagar efter hemkomsten från sjukhuset. Det om något fick mammahjärtat att svälla för dem alla….Och all deras omtanke om att han skulle ha just det där spelet som förströelse, de dagar han ändå inte orkade så mycket annat, fick mig att buga ödmjukt inför deras existens…
På det hela taget har denna mamma nu fått näsan över vattenytan.
Och också börjat att än en gång rensa ut oväsentligheter ur sitt liv…Ni vet oväsentligheter som blir så tydliga i skenet och skuggan av det svåra. Samma obarmhärtiga sken som påvisar vad som verkligen är viktigt och oviktigt….
Nu när jag ser tillbaka på tiden före studenten inser jag att det fanns alltför många onödiga bollar i luften. Bollar som jag inte ens hade lust att spela. Det fanns också medspelare i mitt liv då som inte gjorde livets match till något energifyllt och roligt…..
Allt sådant upptäcker man i de skarpa kontraster som livet får efter en svår händelse….Man omvärderar och inser att ens tid liksom blivit för värdefullt för att ägnas åt energikrävande umgänge eller åtagande man inte ens känner för.
I stället väljer man att ägna sig åt allt det andra som finns i ens liv. Det som verkligen är sant, gott och ger värme i hjärtat…Ja allt vi människor så väl behöver för att finna glädje. ….
Numera ägnas min tid i synnerhet åt de medspelare och sysslor som faktiskt gjorde livet kärleksfullt även under tiden det var som svartast….och….
Jag gjorde också samma rörande upptäckt som sonen…Just den att jag lever i ett hav av mysiga och omtänksamma människor. I en stad där alla känner alla. I en stad där man bryr sig på både gott och ont. Jag fann att mina närmaste vänner, liksom folk i allmänhet, verkligen brydde sig och ville bära när jag inte kunde själv. Det var allt från vårdpersonalen till mina och sönernas vänner, sonens pappa och hans vänner och släktingar….Till människor vi inte kände till så väl innan, och myndigheter, samt alla olika instanser som behövdes för att vi skulle hitta rätt i djungeln av våra nya erfarenheter, de vi kanske helst hade velat slippa….
Alla goda energier delade de med sig av så gott de kunde…Allt för att vi kunde läkas, komma igen och hitta ut ur den mörkaste och svåraste snårskogen familjen någonsin befunnit sig i….….
För det är jag dem alla evigt tacksam….Ur djupet av mitt hjärta evigt tacksam.
*på väg tillbaka till livet med sanna och kärleksfulla tankar är*
©Deercat
Foto Deercat
Senaste kommentarer