För så där 15 dagar sedan, närmare bestämt fredagen den 13 juni, firade vi vår yngsta sons student…..Det fanns ingen hejd på familjens glädje och stolthet när vi först, dagen innan, stod utmed vår stads gågata och följde alla frasande klänningstyger och frackar som var på väg in på vårt stora hotell för den årliga studentbalen…Modershjärtat skuttade och slog häftiga volter vid synen av sonen, när han ståtligt passerade förbi, iförd sin frack med hemmasydd maggördel och skarfs. Allt matchande hans sanslöst vackra tjejkompis och hennes minst sagt fantastiska klänning……Aldrig tidigare har våra ungdomar tagit andan ur mig som de gjorde den där kvällen….
Och med ännu mer breda leenden stod hela vår brokiga familj dagen efter på skolgården med våra gosedjur, blommor, plakat och kameran i beredskap. Nu tillsammans med alla andra nära och kära för att vänta ut den för året ovanligt stora skaran av studenter.
Molnen, som då och då under dagen hotat med både skurar och regn, sprack upp i samma solskenleende som alla vi andra när våra snygga ungdomar välde ut och lät champagnekorkarna smälla till studentsånger och lyckliga vrål…I havet av studentmössor såg vi vår långa, skäggprydda och långhåriga student vinka och flina glatt till oss där vi stod…..
För fjorton dagar sedan, ganska exakt i skrivande stund, fick vi oss veta att vår student fått allvarliga skallskador som en följd av att han blivit brutal och oprovocerat nedslagen i det helt meningslösa gatuvåldet….OM det nu mot förmodan skulle kunna finnas någon typ av våld som är meningsfull…För exakt fjorton dagar sedan slutade alla studentfestligheterna för vår son på ett omänskligt abrupt sätt….
Vid 21-tiden på kvällen hade vi nära och kära vinkat av vår student……Han som med ett glatt flin njutit med ögonen och alla sinnen när favoriträtterna på buffébordet dukades fram…Han hade också gång på gång lämnat sällskapet i vårt stora rum och med champagneglaset i handen kommit ut till mig i köket och kramande visat mig sin uppskattning för allt det festliga vi åstadkommit för hans skull….Han kommenterade det snygga upplägget på bordet…slickade sig om munnen när han såg rullarna med fylld lufttorkad pharmaskinka, de grekiska köttbullarna, sillen och favoriternas favorit - ägghalvor med majonnäs, räkor och stenbitsrom.
Han flinade glatt över att hans gamla nalle nu fått sällskap med ett tjugotal andra gosedjur, alla med blågula band……. Och hans ögon vilade länge på ballongerna vi hängt upp och han nuddade lätt med fingertopparna vid de blågula girlangerna, innan han stack näsan i havet av blommor…. Flinet under hans pollengula näsa sa allt….
Vi kramades länge där i köket….Han som numera är huvudet längre än mig……han som nu är på väg ut i livet….Jag var nöjd…..och stolt över att han på så många sätt verkade trygg i känslan av att livet har så många möjligheter…..och att han skulle ta dem, en efter en…..Jag var rörd…berörd….och ofantligt lycklig över att han var lycklig…..
När han tagit alla trapporna ned med sina långa bråttomkliv, gett sig ut i kvällningen och våra gäster så småningom dragit sig hem till sitt, plockade mannen och jag undan och diskade upp det värsta….Resten skulle få vara tills morgondagen…Klockan hade blivit över midnatt….Jag ramlade i säng…slutkörd efter veckor av förberedelserna men oändligt lycklig över att festen blivit lyckad, sonen var glad…och under följande vecka skulle jag bara sova ut…
Runt halv fyra på morgonen ringde telefonen många signaler, ändå hann jag inte fram till den trådlösa för att svara…..På vägen tillbaka till sängen igen funderade jag inte en sekund på annat än att sova vidare…Tills mobilen satte stop för den nyss tänkta tanken…..
Det är från akutmottagningen….Vi har nyss fått in din son med ambulans….Han har blivit misshandlad….!!! Han har inga ID-handlingar…kan du bekräfta hans födelsenummer…???
Kaos och kortslutning av hjärnan..….Jag visste knappt hur jag skulle klä på mig…..Inom en kvart befann jag mig på akuten…Under den korta vägen dit hann jag tänka tanken…hoppas han bara är pinkafull….Jag till och med intalade mig att det måste vara så…
Sonen var inte medveten om min närvaro när jag ställde mig invid rullbritsen han låg på…Hans vita skjorta hade små blodfläckar här och var….och runt hans mun fanns levrat blod….
Studentmössan liksom han kavaj och skor låg i en prydlig hög i en stålkorg under britsen…
Flickvännen satt hålögd bredvid och berättade om mardrömmen och att han blivit misshandlad….Att han fått ta emot sparkar och ett välriktat knytnävesslag som fått honom att falla handlöst med bakhuvudet i asfalten…
Hennes bilder blev mina bilder….Det hemska klonkljudet som uppstått när hans skalle mötte asfalten blev som upprepade hugg mot min egen kropp….Gång på gång rullades filmen i mitt huvud….Varje ord som berättades om våldet mot hans kropp slog som hammarslag mot mammahjärtat…
Men varje hammarslag kändes inte längre…..Det hemska kunde inte få plats…Det kunde bara inte vara sant….Vi som nyss kramades där på köksgolvet…han som var så lycklig när han gett sig av och ut för att fira vidare…Det var bara för stort och svårt att ta in..
Jag ville bara hålla honom som när han var liten….Jag ville bara vagga honom…skydda honom….rädda honom från all världens onska….Jag ville bara att han skulle ha druckit för mycket….Jag bad om att vi skulle få ta hem honom så skulle han säkert nyktra till…..
Akutläkaren var mycket tveksam till mina grumliga tankar….Blodprovet förklarade ju inte hans tillstånd….Och nu grusades min hoppfulla tanke om att alltihopa bara rörde sig om att min yngling fått lite för mycket att dricka…
När den underliga blodansamlingen som strax efter det började visa sig i höger öga, och sonen ännu inte visade några tecken på att vakna, inbillade jag mig fortfarande att han nog bara fått en blåtira och var trött.
SKALLRÖNTGEN NU!!! Orden dånade som nya hammarslag i själen….Men jag kunde fortfarande inte känna dom…..Det var bara ett tyst och tomt hål rakt in i hjärtat…Ett hål som dröp av istappar….
För ganska exakt fjorton dagar sedan, direkt efter första skallröntgen flyttades min son in på intensiven och kopplades till apparatur som skulle övervaka hans livsfunktioner….
Det är en skrämmande upplevelse att sitta bredvid sin fina stora kille, och se på honom som så nyss varit full av liv, men nu så utslagen….Det är en mardröm att dygnet runt, i sömn såväl som i vaket tillstånd, hela tiden finnas med honom…och ständigt fråga sig…kommer han klara sig?…. Det blev en mardröm för en hel familj som så nyss stått på en skolgård full av livsenergi, kärleksfulla tankar, blommor och massor av tillförsikt inför ett nytt liv…
Det var vid samma tid som sonen flyttades in på intensiven som hammarslagen mot själen började göra ont….Då kröp insikterna om skadorna som vår älskade student hade under skinnet och sakta, mycket sakta, invaderades varje cell……
Då kröp också insikten om människornas sårbarhet fram ur någon gömma…Den om att trygghet så snabbt förvandlas till det motsatta -otrygghet…Just då påmindes jag också om att jag vid få tillfällen i mitt liv oroat mig för när mina söner varit iväg eller ute på stan…Men denna natt, när vi sovit i trygg förvissning om att yngsta sonen säkert hade både festligt och kul, och alldeles säkert skulle droppa in som vanligt framåt tretiden på natten, så utstod han helt andra fasor…
Mycket riktigt hade han lämnat krogen kring tvåtiden på natten…vinkat glatt till sin bästa tjejkompis, liksom alla de andra vännerna som fortfarande fanns kvar… Och sagt att de självklart skulle fortsätta nästa dags kväll med inplanerade festligheter på en annan krog…
Med studentmössan på och lite lagom upprymd och nöjd gick han sen för att hämta sin flickvän….Därefter skulle de tillsammans vandra hem till oss…
De fantiserade om all den goda mat som säkerligen fanns kvar i kylskåpet….Sonen paxade ägghalvorna med räkor, majonnäs och stenbitsrom….
De hann inte så långt på sin väg över den stora bro som går över Lagan mitt i vår stad…Där träffade de på två killar något äldre än sonen….En av dem kände sonen väl igen sedan skoltiden på högstadiet….De började ondgöra sig över hans skägg och långa hår….Något han inte tog så hårt på utan i stället gjorde han som han alltid gjort i liknande situationer…Han försökte avvärja bråk. Men denna gång lyckades han inte.
Runt niotiden, denna lördag morgon för fjorton dagar sedan, stod det klart för alla oss nära och kära….sonen hade åsamkats en allvarlig och kraftig hjärnskakning samt flera blödningar i hjärnan…
Oändliga blev de följande dagarna…Skallröntgen. Och ytterligare flera skallröntgen avlöste varandra de närmaste dygnen…Prat med expertis på ett större regionssjukhus lugnade oss om att behandlingen som sattes in var rätt och riktig….Varje liten förändring av blödningar och svullnader i sonens hjärna fick hjärtat att stanna i bröstkorgen….och varje liten gnutta av stabilitet fick oss att våga andas en stund igen…
Vi fick oss till slut veta att han kommer bli återställd men det kommer ta tid…
Våldet är primitivt och drabbar blint….trösten är att han blir återställd någonstans därframme, tröstade brorsan sin snyftande och långt ifrån lugna storasyster….
Ja våldet drabbar blint och är mycket primitivt….
Det är mycket svårt för en människa som nyss vistats tre dygn på en intensivvårdsavdelning, i gränslandet mellan liv och död, att förstå meningen med det inträffade….Och det är så oändligt smärtsamt att inse att mellan liv och död finns det en alltför skör tråd ibland….En tråd som man med bävan också inser - den höll för vår son men det gör den inte för alla….Det är bara för sorgligt…Det är för svårt att ta in…..
Det är också alltför sorgligt att det inte är respekt och kärlek som råder mellan oss människor och att inte alla lever i andan av att det aldrig, aldrig är ok att ens lyfta en hand mot en annan människa….
Efter tio dagar på sjukhuset kom vår son hem igen….Det gör ont i själen att inse och ta in - hans skador syns inte utanpå. Men de märks i djupet av våra hjärtan….Vi våndas med honom inför att flera viktiga funktioner i hjärnan slogs ut och måste få tid på sig att läkas…..Vi våndas över att hans nu grumliga hjärna inte klarar det den brukar….att den blir trött av minsta ansträngning och att hans normalt sett så perfekta tal nu är stammande…..Men också för att alla hans förhoppningar efter studenten tills vidare måste läggas på is….Och vi våndas med honom i hans frustration över att inte fullt ut minnas och förstå det inträffade eller de nästföljande dagar som enbart är svarta blad i hans kalender…Och så bävar jag vid tanken på att han en dag inser det sorgliga i att hans så fina studentdag smulades sönder - och fina minnen vissnade bort i takt med alla blommorna han fått under tiden han kämpade för att komma tillbaka till livet….
Jag ber på mitt vis om att han trots allt ska känna frid och glädje över att han överlevde….Den tanken bär i alla fall ett sorgset mammahjärta vidare….
Det är också mycket svårt att just nu förhålla sig lika kärleksfullt och tillitsfullt till livet självt som innan det hemska hände….Det gör fortfarande fysiskt ont i mig när jag tänker på att min son helt meningslöst slogs medvetslös, åsamkades svår smärta och blev allvarligt skadad av någon som blev provocerad av ett långt hår och skägg……Det gör mer ont att jag inte kunde skydda honom…
Ändå är det för mig helt främmande, liksom för sonen, som trots allt börjat sin vandring tillbaka till livet, att känna hat eller bitterhet…Hat och bitterhet gagnar ingen….I slutändan finns ingen vinnare av det meningslösa våldets konsekvenser….BARA förlorare….
Häromdagen när sonen fick frågan om han var arg och bitter på killen som slog ner honom sa han enkelt…Nej jag är bara förvånad över att han gjorde det….…
Min lilla Ghandi, sa jag och drog honom lite kärleksfullt i skägget….Min lilla stora Ghandi…Han är sig lik trots allt och står stabilt kvar i sina kärleksfulla tankar om människan….och han skulle aldrig, aldrig odla hat eller annat som allt för ofta separerar oss människor ifrån varandra….
Och om min son inte visar minsta tendens till hat eller bitterhet ska ingen annan heller odla sånt som bara kan göra ont värre…Självklart kommer vi att prova saken rättsligt….men bortsett från det så får min modiga och kloka student, som nu kämpar tappert för att helt bli sig själv igen, bli mitt rättesnöre i att förhålla mig fredligt och kärleksfullt trots allt.
Men helt och fullt kommer nog alla goda tankar jag vill leva efter inte tillbaka förrän den dagen när värsta oron och sorgen har släppt taget om mitt mammahjärta….Kanske först den dagen jag ser att min son än en gång har fått tillbaka tryggheten och känslan för att livet faktiskt kan vara vackert och bär på så oändligt många möjligheter….och att han tänker ta dem – en efter en.
*sorgligt skakad men kämpar trots allt för kärleksfulla tankar gör*
©Deercat
Senaste kommentarer