När denna kvinna äntligen slog upp sina rådjursögon idag, var det med en varm känsla av att vilja ta emot all världens kärlek…..Utanför fönstret snöade lakan och avviserade vårens försening…..Inte gjorde det något alls….Nej inte alls….

Ett pip, ett sms att läsa under tiden kaffevatten sakta tog sig genom filtertratten och ner i fjälltermosen…….

En varm och kärleksfull hand sträcktes tvärs över det småländska landskapet med hjälp av en osynlig tråd…Denna osynliga tråd som ibland kan hålla en distansrelation levande….

Samma tråd som under alltför sena kvällen igår möjliggjorde ett av de bästa telefonsamtalen mellan kärleken och mig. Ett samtal mellan oss två medelålders som gör tappra försök att hitta framkomliga vägar för kärleken mitt i livet…..

Ett samtal om kärlek, frihet och jämlikhet….

Ett samtal som rättade ut en hel del frågetecken om varför så många underliga kamper tycks uppstå mellan man och kvinna som båda värnar frihet…Och som båda krigar för sin rätt att vara en fri människa….Men som inte i sin fulla vidd insett att man och kvinna har mycket olika villkor i livet. Att det finns tusentals osynliga mekanismer som hindrar äkta kärlek att flöda fritt…Och så många hinder och fallgropar att ta hänsyn till för den som blir kär i medelåldern. För de båda som bestämt sig för att nå den där bergstoppen där kärlekens strålar kan värma frusna och ensamma själar…..

Men det där samtalet handlade också om hur svårt det är att vara kär i medelåldern jämfört med ungdomsåren….Alltså att man då mer med lätthet kunde ta tillvara kärleken i ungdomsåren…Då när man inte visste hinder eller annat än att friheten fanns ju överallt för vem som bara tog den….Och hur allt detta, efter skilsmässor och med åldern, förändras och gör det svårare att foga ihop man och kvinna trots att kärleken finns där…

När jag var mycket ung och blev kär….blev mallen efter en sorts veckotidningsroman, som på den tiden nästan alltid handlade om prinsen som kom på den vita springaren för att föra kvinnan bort från missär och elände…

Och på den tiden trodde jag blint på sagor….Jag behövde det för att orka sitta i mitt torn, inlåst i kropp och själ, av en flodhäst vars syften verkade vara att styra alla i sin omgivning med maktfullkomlighet. En flodhäst som med hot om våld alltid såg till att stå i centrum och fråntog hela familjen makten över sina egna liv…….

Jag behövde sagorna för att stå ut med allt som skrämde skiten ur det barn jag var. Sagor som gav inspiration till frihetstänkande….Jag behövde sagor för att orka med tyrani och förtryck…Jag behövde framför allt sagorna för att orka hålla mig vid liv….

Så klart dök det också upp en prins….fast då i en helt annan skepnad än vad sagorna sagt och det var dags att inse att prinsen kanske bestod i en helt vanlig arbetargrabb. Han var sex år äldre än mina då sexton år…..Och jag blev så förälskad som man bara kan bli när man räddas från en instängd och unken värld….

Han var snygg och brunögd, det räckte ju långt på den tiden….Vi hade precis så roligt som man bara kan ha när man är ung och en nyss befriats från mörka rum…Jag blev kär i min “riddare” på ett sätt som jag aldrig tidigare varit, och aldrig kommer att bli igen….

Det var tacksamhetens kärlek…och ungdomens naiva kärlek…Den som inte vet allt, och ändå tror sig veta allt…..Men också en kärlek som inte alltid klarar av livets utmaningar…fast den är övertygad om att göra det……..Den var enkel i den meningen att man på något sätt kopierade våra föräldrars liv och förväntningar, la till lite nytt….och trodde på det….Den var enkel också på så vis att man byggde vidare på förväntningar och roller som vi tilldelades redan i vaggan. Roller som avgjordes efter om man tilldelats ljusblå eller rosa sparkdräkt….Och vi visste inget annat än att det skulle vara gott nog….

Färgerna hade redan fastslagit reglerna….tjejer är snälla, duktiga och lydiga och ska underordna sig männen..och pojkar är stöddiga, starka och bestämmer allt och är därför overordnade.

Som bekant har förutsättningarna ändrats radikalt för oss kvinnor under de senaste årtionden…Nu tjänar vi våra egna pengar, och vi har fått del av samma frihet och makt som varit självklarheter för männen i alla tider….Jag säger del därför vi har så långt kvar ännu…..

Under samma tid har min syn förändrats på mig själv. Jag har kunnat se alla orättvisor som man föds till och bekämpat dem på mitt sätt, när jag drabbats av kränkningar och annat bara för att jag är kvinna…..Jag har vingats höra att jag inte kunde klättra uppåt i ett företag bara för att jag var kvinna och då kunde bli med barn…..Jag har haft svårt att få tillbaka min arbetsuppgifter efter gravledighet…..och överhuvudtaget så har det på så många sätt markerats för mig att makt och frihet var ingen självklarhet för oss som föddes med rosa sparkdräkt…

Jag har nog varit lite mer bråkig av mig under åren som gått och haft mycket svårt att acceptera tingens ordning….Jag har haft svårt att stå ut med orättvisorna i att underordna mig mannen bara för att han är man….

Därför mådde jag inte heller något vidare i äktenskap som låste mig fast i den traditionella kvinnorollen och på så sätt överlevde inte heller kärleken….

Och tingens ordning hade kanske inte heller slagit männen. Att de tilldelats i stort sett hela makten bara för att de fick den blå sparkdräkten…Och att de fick ytterligare doser av samma förväntningar på dagis…och lärde sig tjejerna är stillsamma, lugnar och agerar stöttdämpare mot deras maktkamper och vilda framfart….

De där tatuerade rollerna följer oss in i vuxenåldern….In i samlivet…och långt upp i åren

Och så där gick jag genom livet….Med insikter som ramlade ner om den problematiken…..Mellan skadorna flodhästen från barndomen vållat, och samhällets redan förprogrammerade tanke om att kvinnor är begränsade i sina egna liv…….

Allergisk blev jag mot allt det där…. men inte vaccinerad mot att möta samma typ av män som min första flodhäst….Allergisk så tillvida att när jag helt omedvetet kände en begränsad handlingsfrihet i äktenskapet så kom frihetslängtan smygande som en osalig ande…Jag stod bara inte ut med att min man ansåg sig ha rätten att styra och ställa i mitt liv…En man jag inte ens visste om han handlade med mitt bästa för ögonen…eller var styrd av maktbehov

Ändå upp i medelåldern hann jag komma innan jag blev riktigt sanslöst förälskad igen….Och en sak är säker….Det är INGEN skillnad på hur känslorna ter sig, oavsett i vilken ålder man är….Känslorna bubblar runt i kroppen likadant som en överdos champagne gör…

Det kan till och med vara så att förälskelsen är häftigare som medelålders. Då när man blivit vän med sin kropp och börjat fatta att man duger gott..Det kan till och med vara så att förälskelsen har ett annat djup när man släppt alla underliga föreställningar man tidigare haft om att man ska vara si eller så i förälskelsen…Jag menar, om man som ung tror att allt är en saga eller dokusåpaspel, är det kanske inte lätt att släppa loss känslorna ifall man inte ens vet vilken roll man ska ha i sagan eller dokusåpan…

Som medelålders kanske man förhoppningsvis hittat sin roll - sig själv…Så mycket lättare då att njuta av allt det goda i full frihet. Och då också utan krav på tillsyn av små barn eller andra åtagande som kräver sitt…

En av de största skillnaderna mellan nu och då är att förälskelsen inte lika lätt leder till att man är beredd att satsa på tvåsamhet…

Jag som kvinna har ju äntligen hittat makten till 100 procent över mitt liv….Mot att i tidigare relationer fått slita som ett djur för att ha makt överhuvudtaget….Denna nyvunna makt är inte lätt att ge avkall på…….Och i medelåldern har man hunnit bli långt mer petig med vem som överhuvudtaget kan tänkas både förstå och mötas i dessa svårigheter som obönhörligen kommer att uppstå………….

Och riktigt svårt blir det också i mötet med den älskade mannen, som också står med sina 100 procents makt i singellivet, men som insett att i tidigare äktenskapet kanske han per automatik haft sådär 90 procent av makten….utan att själv förstått det fullt ut…

Då kan det blir som så att när den första förälskelsen lagt sig hopar sig maktkamperna…Jag tänker inte göra på ditt sätt….Jag vet bäst….Du ska inte tro jag vill bo i din stad…Nänä…då skiter vi i det här då!! Men vi är ju kära ännu…Vad gör vi?

Vi älskar ju varandra trots allt det svåra….

Maktkamper har enbart förlorare…Om en tycker sig “vinna” så är den andra förtryckt. Båda är loosers, sa min kloka lillstorabrorsa häromdagen…Och är en förtryckt, tilllägger jag… så dör livsglädjen, lusten och kärleken..eftersom all kraft går åt till att försöka hålla sig jämlik och få sin rättmäktiga frihet…Och vem kan må bra i en relation där den ena har makten över den andra…?

Eftersom man i medelåldern hunnit förstå mycket av dessa frågor så krävs det ett radikalt nytänkande för att släppa loss kärleken i sitt liv igen…Ett nytänkande som gör att man kan överbrygga gamla förlegade maktstrukturer som våra tidigare generationer har haft…Det funkar inte längre nu när vi kvinnor vill ha rätten till våra egna liv…..Men vi vill också kärlek…

Och det vill också männen.

Och för att kunna mötas i kärlek i medelåldern, där kvinnan oftast hittat vägen till att vara chaufför i sitt eget liv och bara kan tänka sig att mötas på lika villkor, behövs förmågan att kunna dela på ratten vidare genom livets resa med sina tilltänkta…Båda måste vara beredda att släppa ifrån sig delar av maktpotten de nu möter varandra med……

Rent intellektuellt är det väl inget svårt det här eller hur….Jisses…Det får man väl lära sig att kompromissa lite….Hmmm

En god vän till mig sa en gång….Du ska inte tro att den som redan skaffat sig en massa privilegier släpper dem utan maktkamp…..hmmmm

I det långa trådlösa samtalet med min älskade igår insåg vi…..Jo så klart att vi kan rent intellektuellt inser det helt rätta i att man måste ha femtio procent vardera, i en sund och jämlik relation för att må bra…och sådana förutsättningar kan lättare föra förhållande framåt i kärlek och samförstånd….Inget märkligt med det väl….?

Men så inser vi båda….och trots att kärleken finns där….Varför finns det då ändå en känsla av förlust när man ska släppa på makten över sitt eget liv???…Båda blir liksom förlorare på något sätt….Man vinner kärlek och blir också forlorare av hela makten till sitt liv…

Det var med denna stora insikt undertecknad gick till sängs igår…Och ärligt, det gav förklaringarna till många “krig” som utkämpats för att inte förlora sig själv igen….och om varför det kan vara svårare att bejaka kärleken i medelåldern….och lättare att bara strunta i alltihop…

Med den insikten var det som om en stor och tung börda lyfts bort…

Och bredvid sängen ställde jag ner den där ryggsäcken jag haft så fulladdad med vapen, alla för att beskydda frihet och värden om att få vara en självständig och jämlik kvinna….Alla vapen som hindrar kärleken att blomstra fullt ut….

Men i denna insiktens stund fanns något nytt och kittlande, där inne i själens boning….En fjäril som flög runt och viftade i det nya fredliga landskapet som bredde ut sig…

Ser man bara fallgroparna som kan hindra sann och genuin kärlek….Så kan man leta sätt att hantera dem också…t

I allt detta nya förstod jag också….Jaaaaa….Det är samma känsla att bli kär i medelåldern som i ungdomen…

Men det är så mycket svårare att våga och tillåta sig bli kär fullt ut, och utan förbehåll i medelåldern. Priset man tror sig få betala inbillar man sig också ska bli för högt…I synnerhet om den man/kvinna man hittat inte i sin fulla vidd förstått problemen som finns i det här med kvinnors frihetslängtan och lusten till att forma sitt eget liv…

Så om man nu VERKLIGEN vill lyckas med att få med sig sin livskamrat in i ålderdomen, tjaaaa då jädrans får man nog plugga in några viktiga läror…Framför allt inte längre skramla med vapen så fort någon nuddar vid ens grindar…..Och sedan hitta sjuhelsikes bra lösningar för att undvika maktkamperna…

Annars dör kärleken, och den är om ni nu mot förmodan inte visste det, viktig oavsett ålder…..

*länge leve kärleken hojtar*

© Deercat

Det här var mitt bidrag i Bloggstafetten…….Ämnet, Är det skillnad att bli kär i medelåldern jämfört med i ungdomsåren? kom från Snowracer

Jag för nu vidare stafettpinnen till En Gayshas memoarer och ber henne blogga på frågan..

Om jag fick veta att jag skulle dö om ett år då skulle jag….