Än en gång ligger denna kvinna nere för räkning. Smack, krasch, pang, bom, sa det i kroppen efter dagens tandläkarbesök…Och vips så låg jag där igen med frossa, kontainrar i skallen som far fram och tillbaka och ställer till med en huvudvärk jag inte för eller senare haft…
Men är det verkligen värt det? sa en vän häromdagen….
JA!!!!! Är mitt entydliga svar…DET är det!
Redan under påskhelgen började jag oroa mig för hur det skulle bli denna gång…
Den som följt min blogg har kunnat läsa i tidigare inlägg om hur det gick runt den 10 december. Då när jag blev riktigt akut kvicksilverförgiftad och helt utslagen ett dygn efter tandläkarbesöket. Och låg sen i tre veckor med influensaliknande symtom i kubik..Där bland annat stelfrusna fötter, tänder som hackade, hjärtklappning och svidande ögon var mina sängkamrater….plus mycket annat som kan följa i amalgamsaneringens spår…En del symtom kan tyvärr hålla sig envist kvar en längre tid. Det är just därför man ska ta det sakta och låta kroppen hämta sig mellan utplockningarna av amalgamplomber…….Den enkla förklaringen till det är att man kan inte sanera utan att det frigörs en del kvicksilver i kroppen…
Med vurpan från december i färsk minne började alltså oron vakna till liv redan under påskhelgen. En helg som i många stycken blev en riktigt bra helg…och den gjorde så att jag kunde hålla tankarna borta på det som komma skulle…..
Fast redan igår och i dag på morgonen gick det inte längre att dölja nervösiteten…
Nu med tanke på dagens resultat var oron helt befogad…..
Strax efter att jag steg ur tandläkarstolen kom frossan….Då vet man exakt vad klockan är slagen….Det gäller att komma hem så fort som möjligt….Oavsett hur svimfärdig man känner sig…
Sedan fortsatte symtomen komma och ökades på i antal…Allt det jag numera så väl känner igen….Så därför blev det nedpackning under duntäcket med några extra filtar uppepå samt tjocktröjan på kroppen, så fort jag kom hem…..Fast jag lovar…mot den frossan hjälper ingenting…
Men än en gång…JA!!!! Det är värt det…
Eftersom tillståndet jag hade i kroppen förra året vid den här tiden kommer jag heller aldrig att glömma….Det var bara så uselt och själsdödande att det, även för en obotlig optimist och livsbejakande människa som jag, nästan tog knäcken på livslusten…OM någon då hade sagt att ingenting kunde göras så hade jag helt enkelt kastat in handuken…
Men jag fick hopp och stöd…och tron om att nog fanns det massor att göra åt läckande amalgamfyllningar…Visserligen fanns ingen lätt och enkel väg….Men det fanns en väg…Och då gott folk finns det ju alltid hopp, eller hur? 
Som svar på den där frågan jag får då och då, om det är värt det jag tvingas genom, lägger jag också till….Jag hade ett val mellan att leva utan livskvalitet eller prova, trots riskerna och dessa djupa dippar, att förbättra min livskvalitet avsevärt…
Valet har inte alls varit svårt och det är just det valet som får mig att hålla näsan över vattenytan sådana här dagar som idag…och de som kanske nu följer…
Och jag kan ändå räkna in många goda effekter mellan saneringstillfällerna…Så något annat än ett rungande JA finns bara inte som svar på om dessa umgäranden och lidanden är värt det…
JaaaaaaaJaaaaaaa JAAAAAA!
Det går utmärkt att ligga nere för räkning en tid…Jag vet ju…någonstans - om några dagar, veckor eller what ever? så återkommer styrkan och energin……
Inte idag…kanske inte i morgon heller..men en dag…
Tills dess går bloggen på halvfart eller så gott det går….
*inväntar friskare tider gör*
© Deercat
Senaste kommentarer